Den politiska krisen i Frankrike intensifierades ytterligare när det stod klart att Macron, trots resultatet i sommarens nyval, utser den konservative högerpolitikern Michel Barnier till premiärminister. Samtidigt vägrar vänsterkoalitionen att ingå i den nya regeringen och utlovar hård opposition mot det nya styret. Christin Sandberg om ett Frankrike som blir alltmer auktoritärt.
Precis som de gjorde för att stoppa extremhögern från att vinna valet inför andra valomgången i somras enas återigen den franska vänstern. Den här gången i protest mot Emmanuel Macrons val av ny premiärminister.
Med Olympiska spelen som ursäkt vägrade president Emmanuel Macron efter valet att godkänna vänsteralliansen Nya folkfrontens, NFP, kandidat till premiärminister trots att vänstern fick flest mandat i parlamentet vid nyvalet i början av sommaren.
Nu när barriärer och banderoller från OS städas bort väljer Macron i stället på eget bevåg att köra över den politiska oppositionen. Detta genom att häromdagen utse den konservative högerpolitikern Michel Barnier från Republikanska partiet till ny premiärminister. Det är en 73-årig man som tidigare har varit EU-kommissionär och utrikesminister, och som bland annat förhandlade om Brexit för EU.
Utnämningen sticker rejält i ögonen på oppositionen. Jean-Luc Mélenchon, partiledare för France Insoumise (Okuvade Frankrike), NFP:s största parti, ser utnämningen av Barnier som ett ”förkastande av väljarnas vilja”.
Muren mot extremhögern
När vänsteralliansen NFP vann den andra omgången i det nyval till parlamentet som Macron utlyste efter fiaskot i EU-valet, var det en oväntad vändning efter att det högerextrema partiet Nationell samling nått stora framgångar i den första valomgången, och även tidigare i EU-valet.
Men den så kallade ”muren mot extremhögern” och det vänstern ser som ett fascistiskt hot lyckades mota Marine Le Pen och hennes parti i grind.
Sedan dess har vänsteralliansen känt medvind och slagits för att få sin kandidat, vänsterpolitikern Lucie Castets, vald. Ett val som Macron sköt upp med ursäkt att avvakta de olympiska spelen, och nu alltså totalt har kört över.
Vänsterns sikte på en helt annan politik än den som Macron fört i sju år, och en politik skild från extremhögerns projekt – som i Frankrike liksom i Tyskland vinner mark, har för tillfället gått om intet.
Macron visar med utnämningen, återigen, att han kör sitt race. Lite det han blivit anklagad för att ha gjort allt oftare sedan han valdes till makten för sju år sedan.
En av förklaringarna till hans val är, enligt franska medier, att parlamentet är splittrat i tre. De stora blocken är centerhögerblocket där Macrons allians Tillsammans ingår, högernationalisterna med Le Pens Nationell samling som största parti, och vänsteralliansen med Mélenchons Okuvade Frankrike som största parti.
I detta splittrade politiska landskap valde Macron en erfaren högerpolitiker att luta sig mot.
Hade han gått på valresultatet och gett folket en premiärminister som står till vänster ekonomiskt och politiskt hade han inte minst riskerat att den mycket kritiserade och kontroversiella pensionsreformen som han drev igenom med järnhand efter stora folkliga protester hade stoppats. Den risken vågade han inte ta.
Den Nya folkfronten som alltså misslyckades med att driva Lucie Castets till premiärministerbostaden Matignon i Paris tvingas nu möta en verkställande makt som lutar mer åt höger än innan Macron upplöste nationalförsamlingen och utlyste nyval.
Till den alldeles färske premiärministern Michel Barnier, som nyligen sagt att han vill öppna upp för vänsterpolitiker i det nya ministerlag han ska sätta samman, hälsade vänsterledarna i måndags att “det kan han glömma. Ingen av dem kommer spela på hans sida”, rapporterar vänstertidningen Libération.
Macron i knät på Le Pen
Vänsteralliansen anser att Macron har satt sig i knät på Le Pen och vill nu iklä sig rollen som landets enda riktiga opposition.
Med enad front låter de hälsa att en hård politisk opposition väntar den nya ledarduon i landet.
Macrons impopularitet spås växa. Utbrett socialt missnöje och folkliga protester har kantat hans senaste år vid makten och lär nog fortsätta.
Det finns en ilska mot att Macron inte har dragit sig för att gång på gång slå ner på sociala rörelser som på olika sätt uttryckt sitt missnöje. Det handlade senaste om den extremt impopulära pensionsreformen som slår extra hårt mot landets kvinnor som arbetat i lågbetalda yrken, innan dess gula västarna, förorterna som gjort uppror mot sociala orättvisor och miljörörelser.
Det politiska svar som Macron gett människor som visat sitt missnöje mot att de inte längre får vardagen att gå ihop har i princip bara gått ut på hårdare tag, vilket hela tiden flyttat hans styre lite till höger för varje gatuprotest.
Ledaren för vänsterpartiet Okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon, säger i ett tal att nomineringen av den nya premiärministern Barnier innebär ”praktiskt taget en regering bestående av Macron vid sidan av Marine Le Pen”.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.