Denna vecka har Konstgruppen Fuls föreställning Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd turnépremiär. Det är en berättelse om frihet, liv och glädje under de senaste årens protester i Iran. ”Genom virala videobitar speglas protesterna vidare” säger regissören och dramatikern Nasim Aghili till Arbetaren.
Den 16 september 2022 dog Mahsa Jina Amini, endast 22 år gammal, efter att ha blivit misshandlad i samband med att hon fördes till en polisstation i Teheran. Den iranska regimen försökte tysta ner dödsfallet, men genom brutala fängslanden av demonstranter och de journalister och fotografer som dokumenterade protesterna startade en feministisk frihetsrörelse, som fortfarande rör sig i vågor över landet, mer än två år senare. Regimen vill att kvinnor, och repressionen gentemot dem ska gömmas, döljas bakom tyg och galler. Därför ligger kraften i protesterna just i att de sker i det offentliga. De kvinnor och queers som går i fronten för revolten gör det med fara för liv och frihet, och råkar ofta illa ut. Många har mördats direkt på gatan, eller i fängelse.
Konstgruppen Ful, som tillsammans med Riksteatern under veckan har premiär i Malmö med sin turnéföreställning Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd, vill framhålla lusten till liv och frihet i första hand. Och alldeles särskilt det starka queerinslaget i protesterna. Arbetaren besökte föreställningen och fick ett prat med regissören Nasim Aghili, som tillsammans med Malin Holgersson och Rani Nair skapat föreställningen i nära samarbete med scenografen och kostymören Björn Karlsson, i Riksteaterns lokaler i Hallunda utanför Stockholm.
”Vill inte reproducera våldet”
Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd är en glädjefull och humoristisk föreställning som bjuder in med gester och flirt. Kropparna leker; vrider sig och vibrerar, gungar upp och ner och dansarna skojar med varandra. Samtidigt finns ett uttryck av att det man gör i dansleken är av djupaste vikt. Det är en mjuk och trygg miljö som spelas upp, långt ifrån våldet som möter de protesterande på Irans gator.
– När vi började jobba med den här föreställningen så visste vi direkt att det vi inte ville var att reproducera eller representera våldet. Att inte bara minnas de här fantastiskt modiga personerna genom ilska och sorg, utan också att visa deras glädje. En sak som vi har tagit tillvara på är att många av de tonåringar som blivit mördade under protesterna lämnat efter sig videos där de sjunger och dansar och är glada, som spridits av deras vänner och familjer. Vi tolkar det som att det är så här vi ska minnas dem. Vi har valt att göra en dansföreställning som fokuserar på hur levande de var. Tänk att i ett sånt här förtryckande system där du varken får visa någon hud eller hår, inte får dansa och inte lyssna på popmusik i det offentliga rummet, så går du ut och gör exakt allt det och lite till. Det är så tydligt att dansen är så farlig, säger Nasim Aghili.
Men den är utbredd?
– Ja, överlag är ju iranier ett mycket dansande folk. Även om du inte får dansa offentligt så dansas det överallt ändå. Fester och hemliga klubbar och sådant pågår hela tiden. Det som vi har tagit tillvara på är att de här protesterna verkligen har ändrat bilden av vad vi tolkar som revolution. Vi lever fortfarande med de här bilderna av stora masståg med demonstrationer och slagord, som bygger mycket på ilska och aggressivitet och det kan verkligen ha sin plats, men de här tonåringarna som går ut och dansar och sjunger som den ultimata protesten, det förändrar ju den bilden totalt. Vår bild av hur vi kan göra motstånd. Det är just dessa handlingar vi vill hylla. Genom queer glädje, queer estetik, drag, att fokusera på de queera uttrycken.
– Detta med virala danser handlar om att någon lägger upp något, och sedan börjar någon annan att göra speglingar av det. Till exempel i vår föreställning fokuserar vi på en dans som gjordes till låten ”Calm down” av Rema [Divine Ikubor, en nigeriansk låtskrivare, sångare och rappare] som en koreograf som bor i Kanada senare gjorde en koreografi till, och då spreds det via sociala medier och allt fler började göra varianter av koreografin. Fem tonårstjejer i området Ekbatan i Teheran gjorde en variant av den här afro-beat-låten, i utsläppt hår och korta tröjor. Det görs alltså hundratusentals varianter av den här koreografin – men två dagar efter att de har gjort sin på 30 sekunder så arresterades de. Och när det hände så började ännu fler göra speglingar av det här som stöd för ”Ekbatan-dansarna” som de snart blev kända som. Och det är just det här nya sättet att de här virala grejerna inte är dokumentation utan mer som en dialog, som intresserar oss. De är aldrig singulära utan det är speglingarna som gör dem så viktiga.
Hur har föreställningen kommit till?
– Vi kallar den för en fristående uppföljare till en annan föreställning som vi gjorde, som hette Baba Karam – genom Jamileh och Khordadian [2021]. Baba Karam är en jättepopulär folklig iransk dansform som ofta utförs i maskulin drag. Det som intresserade oss var hur öppet det queera begäret är i ett så pass folkligt uttryckt. Att något så jättequeert får existera där. Den föreställningen gordes av Konstgruppen Ful, så det var vår egen produktion. Så när vi fick frågan om vi ville göra en föreställning med Riksteatern så ville vi behålla vissa element från den föreställningen men den handlade mer om dansens roll i diasporan, om här och nu. Och minnen också, vad dansen har betytt i exil. Men då hände det här att Jina Amini blev mördad, och protesterna började. Då var det helt självklart att vi skulle göra någonting kring det.
Avstånd som separerar och enar
– Och sedan har det vuxit fram på olika vis. Att vi utgick från virala danser och från frågan om vad dansen betyder i frihetsrörelser. För vi visste att vi ville jobba med frihet. Också som koncept. För det är verkligen inte en föreställning som bara handlar om Iran, utan om hur vi alla hänger ihop och vad vi gör här, nu i Sverige. Vi är ju så många som är här och samtidigt i Iran och i Sydafrika eller i Libanon eller i Gaza, just nu. Vi får ju lära oss väldigt mycket att de där avstånden separerar oss, men egentligen är vi ju många som är på många platser samtidigt och som ser hur vi hänger ihop. Att våra friheter som vi berövas här faktist hänger ihop med de friheter som människor berövas i Iran. Och att vi kan lära oss mycket av varandra. Och framförallt vi av dem.
– De fyra på scen, tre dansare och en dj, representerar olika delar av Europa och Afrika. Mzamo Nondlwana är sydafrikan, baserad i Österrike. George Chamoun (Rasuul) är från Libanon och Sverige, Parwin Hoseinia är svensk-iranier, och Rani Nair är från Sverige och Indien och är också koreograf. Det är viktigt för oss att ha med olika kamper in i det här, säger Nasim Aghili, själv exiliranier sedan 38 år.
Innan varje föreställning bjuder Ful och Riksteatern in till dragworkshop för att mjuka upp publiken, men också för att särskilt visa queera teaterbesökare vilken betydelse de bär för protesterna. Regissören Nasim Aghili berättar att just queera deltagare alltid haft en bärande roll, och alltid gått först.
Det har inte skrivits så mycket om queerperspektivet i de här protesterna?
– Det finns en väldigt specifik bild av hur protesterna ser ut, att de handlar om hijaben och om kvinnorna som offer. Men om man pratar med queers i Iran, och andra aktivister så finns det en stor solidaritet i den feministiska rörelsen där transkvinnor har en jättestor roll och är inbjudna. Självklart finns det transfobiska tendenser, det ser vi ju i feministiska rörelser överallt. Och det finns också i Iran. Men det finns, och har funnits flera personer som lyfts fram och mördats, unga personer som har mördats av regeringen, där det senare har uppmärksammats att de är queer. Och då har det tyvärr bland exiliranier funnits en konflikt i det att: ”Kan vi inte vänta med de queera perspektiven?”, att vi tar kvinnofrågan först. Men sanningen är att inne i Iran handlar frihetsrörelsen inte bara om kvinnor och inte bara om slöjan. Alltså den är ju den ultimata symbolen för ofrihet, så klart, men det handlar ju om att de lever i ett extremt förtryckande samhälle där de inte får göra någonting, där det inte finns någon yttrandefrihet överhuvudtaget och där queer är extremt trakasserade och förtryckta. Så den bilden som kommer ut brukar vara ensidig.
Jag tänker att drag och queer är systemstörande i sig. Så i teorin är det lätt att förstå att man kan vara bensinen på brasan. Men det ser ju inte ut så inom alla revolutioner. Och inom feminismen har inte alltid queer varit välkommet.
– Och det går inte att göra en feministisk revolution utan queers.
Kan man ha kontakt med vänner i Iran i dag?
– Ja, det kan man, ibland så får man prata lite kryptiskt. Jag har vänner, och släkt där. Man kan prata i telefon och använda sociala medier. Det finns en viss gräns – och folk går över den gränsen hela tiden, säger Nasim Aghili.
Protesterna enade olika delar av Iran
– När protesterna började 2022 var det jättesvårt med internet. Myndigheterna ville tysta ner all information. Det går på och av, så att säga, men det finns olika sätt att bemöta det. I vår föreställning har vi inspirerats väldigt mycket av de virala dans- och sångvideos som har kommit ut och spridits vidare. Det handlar inte bara om Iran, men vår utgångspunkt är de protester som kallas ”världens första feministiska revolution”, och som startade efter Jina Aminis död den 16 september 2022, berättar Nasim Aghili.
Är det över hela landet som de sprids?
– Det är över hela Iran, som ju är ett land som består av en massa olika folkslag. Kurdistan ligger ju delvis i Iran och det gör även Baluchistan. Något som verkligen hände i de här protesterna var att alla de här olika delarna gick ihop. Ett av de viktigaste slagorden har varit ”Från Kurdistan till Teheran till Baluchistan”.
Likheter mellan Iran och Sverige
– Föreställningen handlar för oss mycket om vad vi kan göra här, vad vi kan göra nu. Hur kan vi göra solidariska handlingar som både belyser och skickar hälsningar, men också är hyllningar till de som varit så modiga och varit med i den här rörelsen som kämpar för fred för oss alla. Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd är inte en föreställning som handlar om hur svårt kvinnor har det i Iran utan handlar om frihet, glädje och liv. Men vi gör ju en massa olika kopplingar i föreställningen som inte handlar om Iran: från hoten mot Drag Story Hour Sverige till att vi alla lever i en extremt nationalistisk konservativ tid där våra rättigheter begränsas. Och för oss är det viktigt att lyfta det queera perspektivet. För queers står alltid längst fram – även i Iran. Och är alltid de som riskerar mest.
Nasim Aghili berättar att protesterna har ändrat form över tid. Repressionen är hård och de öppna protesterna har minskat. Ändå beskriver hon det som att en permanent skillnad har inträtt.
– De som vi har varit i kontakt med utrycker verkligen att det ändå känns som att någonting har förändrats för alltid. Det ligger en kraft under ytan. Jättemånga trotsar hijablagen fortfarande, och går utan slöja, berättar hon.
– I föreställningen har vi med en autentisk dialog mellan två tjejer som reser i tunnelbanan och moralpolisen, eller basij som de kallas. Det finns säkerhetspoliser av olika slag, eller regeringsagenter. De står och trakasserar folk som inte bär slöja, i varje gathörn. Vi har alltså folk som skickar oss ljud från Iran. Publiken får en översättning av den dialogen, för den är ju på persiska. Den är ett bra tecken på hur motståndet lever vidare, kvinnorna ifrågasätter var i Koranen det står att jag ska ha hijab och ifrågasätter deras existens. Och det här gör de ju med risk för sina liv – varje gång. Och det uppstår dialoger hela tiden. De här personerna som varje dag gör de här motståndshandlingarna – det är det som har förändrats.
Nasim Aghili berättar att iranier alltid gjort vardagliga motståndshandlingar, som att hijaben kan bäras med en glipa, drar den bakåt eller på annat sätt.
– Jag skulle säga att det inte finns några modigare än de iranska kvinnorna – och de queera – det finns ju modiga män och kvinnor överallt, men trots det enorma förtrycket så hände det någonting i de där protesterna som förändrade vad som är möjligt. Det är många som uttrycker att det är väldigt svårt att gå tillbaka. Det fanns ju ett vacuum där, där många berättar att de inte hade hijab och bröt mot många regler, och trots det våldsamma mötet med regeringsagenter som sköt på folk och gjorde massarresteringar så vill folk fortfarande göra det där motståndet. Jag tänker att det är ett sätt att göra de där vardagliga motståndshandlingarna.
Nasim Aghili berättar att det finns många sätt att göra motstånd. Ett av dem är strejk, som används mycket i Iran. Strejker handlar om att inte bara göra motstånd just vid det enskilda tillfället utan att förändra systemet, berättar hon, att vara ett hot mot regimen.
Är det så att regimen inte vill ha strejker, att de övervakar och skyddar ägarna? Både de offentligt och privat ägda.
– Det jag menar är att det är ett sätt att störa ordningen i landet. Så det är inte som här att man bara strejkar för att höja lönerna ett antal procent utan det handlar om att störa infrastrukturen. Som en politisk handling.
Skolstrejkerna verkar ha stört regimen allvarligt?
– Ja, verkligen, de var supereffektiva. Vi har sett bilder och videos där de kastar ut sina manliga lärare och rektorer. Tänk dig modet när man är åtta, nio år. Vi har så mycket att lära av det de gjort och gör.
Har det en betydelse att protesterna startade bland unga människor tror du?
Ja, många skulle nog hålla med om att det är de ungas revolution. Det är de som har varit ute på gatorna mest, det är de som har trotsat reglerna mest. Bara skolorna som du nämnde och det är alltifrån grundskolan till universitet. Och det är för att Iran har en jättestor ung befolkning, och de har ingen framtid.
Gäller det pojkar också?
– Ja absolut, och det erbjuds ingenting. Det är ett land som förtrycker sin befolkning oerhört, men inte bara genom att begränsa yttrandefriheten, kläder och så, utan också ekonomiskt. Jag ska inte prata för dem, men den bilden vi eller jag ser är verkligen att det finns en känsla av att det inte finns så mycket att förlora. Och pojkarna och männen vill också vara fria.
– Friheten är ett stort slagord. Att gå ut på gatan och utöva sin frihet genom att göra det mest förbjudna. Det är inte bara dans, de har hånglat framför frihetstornet, så att de där mest förbjudna sakerna – det är då en kan vara som mest fri, tänker jag. När man kan trotsa det. Det är något som vi behöver lära av, men som också förenar oss. Alltså den här känslan av det här otroligt viktiga begäret, att få vara fri. Som jag tänker att den här föreställningen handlar så väldigt mycket om.
Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd har premiär i Malmö den 15 oktober och fortsätter därefter till ytterligare 14 orter med avslutning på kulturhuset Väven i Umeå den 20 november.