Välgörenhet är en del av människors sätt att både hantera och överleva ständiga bombhot och ett liv på flykt. Arbetaren har besökt ett soppkök på en gammal bensinstation i Beirut, Libanon, som har gått från att servera 400 till 3 000 måltider om dagen sedan Israel i september inledde de senaste attackerna mot landet.
Barnen som leker på lekplatsen får scenen att verka nästan normal. Men ingenting i Omar Farroukh-skolan, som ligger längs vägen söderut från Beirut, är normalt.
– Det är inte meningen att vi ska bo här, säger Ali, 9 år, med bollen i handen.
Fyravåningsbyggnaden har byggts om till sovsal för att hysa invånare som flyr den israeliska arméns massiva bombardemang i de södra delarna av landet. Enligt de libanesiska myndigheterna har nästan 1,2 miljoner människor tvingats fly från sina hem sedan den 23 september, och minst 1 200 personer har dödats, vilket innebär att antalet döda sedan oktober 2023 uppgår till över 2 000.
På varje våningsplan hänger kläder på tork och stolar har tagits i anspråk för att skapa små utrymmen för att slå ihjäl tiden. I klassrummen har bänkarna skjutits åt sidan för madrasser som ligger utlagda på golvet. På andra våningen, framför ett av klassrummen, tittar Inès Badram, 34, ut över den stadssiluett som öppnar sig framför henne.
– Jag har aldrig sett något liknande, det här kriget liknar inget annat, säger hon, fortfarande förvånad, två veckor efter att ha flytt från sin stad Deir El Zahrani i Nabatiyeh-regionen när israeliska bomber regnade över området.
Ingen plats är säker
Hon berättar om paniken, de få ägodelar hon fick med sig i all hast, ruinerna och liken längs vägen och sedan ankomsten till Beirut där hon trodde att hon skulle vara säker. Men natten till den 30 september träffade en israelisk missil en byggnad bara hundra meter från hennes nya tillflyktsort.
– Jag vet inte vad som kommer att hända med oss, säger hon med en suck. Vi åkte härifrån med ingenting. Det finns inget varmvatten här och det är regelbundna strömavbrott. Och när det gäller mat har vi ingenting.
Internflyktingarna är starkt beroende av bistånd och donationer. Vid lunchtid, lördagen den 12 oktober, bildas en lång kö på innergården. En välgörenhetsorganisation har kommit för att dela ut mat. Från den gigantiska grytan som volontärerna har tagit med sig doftar det foul, en bönbaserad maträtt med många kryddor och högt näringsvärde som äts i Nordafrika och i Mellanöstern.
Ett antal välgörenhetsorganisationer arbetar över hela staden för att ge mat åt det ökande antalet människor på flykt. Inklämd mellan höga byggnader, i Geitaoui-distriktet öster om huvudstaden, inrättades för fyra år sedan “Nation Station Solidarity Kitchen” i en liten bensinstation.
Leveranserna av dieselolja har ersatts av påsar med ris, linser och kikärtor och tvättplatsen används nu för att diska och laga mat. De bilar som passerar plockar upp kartonger fulla med maträtter i plastförpackningar och levererar dem till varje hörn av staden. I dag är det bara taket, över det som en gång var bränslepumpar, som påminner om byggnadens förflutna.
Organisationen grundades spontant efter explosionen i Beiruts hamn den 4 augusti 2020. En explosion som dödade 235 personer, skadade 6 500 och gjorde nästan 300 000 personer hemlösa. Platsen, som ligger bara en kilometer från katastrofens epicentrum, var övergiven vid den tidpunkten.
– Allt var trasigt, det fanns inga fönster, ingenting, minns Josephine Abu Abdo, en av grundarna, sittande på en trästol på parkeringen.
– Vi ägnade tre dagar åt att städa upp. Min mamma tog med sig massor av mat. Efter några dagar började ett hundratal frivilliga komma. Vi trodde att vi skulle lägga ner efter en eller två veckor, men behovet fortsatte att växa.
4 000 välgörenhetsmål om dagen
Här lagade organisationen cirka 300 måltider om dagen innan Israel intensifierade sina bombningar mot landet. Sedan dess har måltiderna ökat till 4 000 per dag.
Inne i den gamla bensinstationen är stämningen uppstressad. Zein Serhan, en 25-årig kock med tunna glasögon och tatuerade armar, arbetar hårt för att bli klar med serveringen så snabbt som möjligt.
– Vi måste påbörja en ny omgång, säger han till sitt team av frivilliga, en liten grupp på femton personer.
Volontärerna kommer från alla håll och kanter: studenter, arbetare, unga och gamla, libaneser, utlänningar, européer, amerikaner och afrikaner. De flesta av dem hade ingen yrkeserfarenhet av restaurangarbete innan de satte sin fot på stationen för första gången, men de har lärt sig på plats. Vissa är upptagna med att skala potatis, medan andra gör smörgåsar.
– Det är dåligt för den mentala hälsan att inte göra någonting när landet går igenom så många kriser. Jag vill göra allt för att hjälpa till nu, förklarar Melissa, 38, medan hon lägger en ostskiva i en tunn pita och rullar ihop den.
Dagens lunchmeny är yehyet el khodra, en grönsaksgryta som är typisk för det libanesiska köket. Här föredrar man grönsaker som är lätta att skära upp i stora mängder: morötter, zucchini, blomkål och tomater, som får ligga och dra i buljong tills de blir mjuka.
– Libanesiska rätter tillagas på olika sätt från den ena änden av landet till den andra. Varje region, varje stad, varje familj har sitt eget recept. Så vi försöker laga mat på det sätt som de fördrivna människorna är vana vid, förklarar Zein Serhan, med cigaretten brinnande under sin rast.
Den unge kocken, som lämnade sin sista restaurang för bara en månad sedan, delar med sig av sina kunskaper till organisationen. Han känner till de fördrivna människornas kulinariska vanor: Han kommer själv från Nabatiyeh, en stad i södra delen av landet som flera gånger har ockuperats av den israeliska armén under tidigare invasioner och som i månader har utsatts för bombningar som har krävt många civila offer.
– Nästan hela min familj har lämnat landet, men några nära släktingar, mina kusiner, är fortfarande kvar eftersom de har medicinska problem. Många människor jag känner har dödats, säger han med låg röst.
På himlen hörs det ständiga surret från en spaningsdrönare – ett ljud som hörs nästan varje dag i Beirut. Den israeliska armén genomför dagliga operationer i Libanon och ockuperar delar av landets södra territorium, i strid med internationell rätt.
I detta sammanhang är det också en politisk handling att laga libanesiska rätter, säger Maheddine El Jawhary, 33 år och chef för organisationens kök.
– Vår gastronomi är kopplad till våra kulturer, vårt klimat, våra årstider och vår jord. För oss är matlagning en politisk handling, säger han.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
