Suzanne Ostens gärningar för svensk kultur går inte att överskatta. En besvärlig och djupt älskad människa som man väl trodde skulle leva för alltid. Som visade hur leken kan läka och kulturen vara ett livsavgörande möte. Arbetarens Josephine Askegård minns Suzanne Osten, 1944–2024.
Dramatikern och regissören Suzanne Osten, som avled under en av de sista vackra oktoberdagarna, hyllas med rätta för sin livsgärning, och den var verkligen historiskt förändrande, på riktigt. Hyllningarna har funnits där under hela hennes långa kulturliv. Hon förde in den rikedom som också de psykiskt sjuka, de med beroendesjukdomar, de queera, de med utopiska drömmar och inte minst barnen kan bidra med till kulturen – också i så kallade finkulturella rum där de knappast synts innan hon stormade in. Själv övertygad men knappast färdig och tillsammans med de grupper hon mötte utvecklade hon det angelägna och fick det att spraka.
Att se en föreställning eller läsa en text av Suzanne Osten var alltid ett äventyr och en varm hand i ryggen på den väg genom livet som ibland är lust, och ibland en ensam och vilsen färd i ett ökenlandskap.
Total tilltro till barnet
Suzanne Ostens hela liv och verk handlade om att se barnet och den som befann sig eller kände sig utanför normen som gällde för tillfället. Hon föddes in i ett hem där hon utsattes för både extrem gräns- och skyddslöshet, och samtidigt fick hon med sig en självklar blick för det kreativt tillåtande – på ett positivt gränsöverskridande sätt. Hennes arbete handlade om att skilja de två, och att undersöka kreativa ramar på gott och ont.
Suzanne Ostens far var tysk socialdemokrat och flykting från det nazistiska Tyskland. Mamman Gerd Osten var känd skribent, scripta och filmregissör, som kritiker visade hon vägen och pekade ut begränsningar som hon såg hos de etablerade manliga regissörerna. Men hon flög högt i 1940- och -50-talens stränga normer och motades tillbaka. Gerd Osten utvecklade allvarlig psykisk sjukdom och dottern Suzanne som föddes under andra världskrigets sista år växte upp i en familj i kaos. En situation som hon berättat om i pjäser, självbiografiska texter, intervjuer och filmer som Mamma (1982) och inte minst i barnfilmen Flickan, mamman och demonerna 2016 – som blev barnförbjuden. Själv slogs hon för barns rätt att ta del av de av filmens teman som visserligen behandlar tunga mänskliga tillstånd men som visar på hopp och möjlighet i möten med människor som svajar. Hon hade en total tilltro till barnet.
Fickteatern – teater för alla
Suzanne Osten tog tidigt tyglarna i sin egen konst, tillsammans med Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander startade hon Fickteatern 1967, en av de första fria teatergrupperna i Sverige, och med ett uttalat socialistiskt perspektiv. Man ville söka upp en ny publik och spegla deras verklighet genom att spela på torg, skolor och fängelser. Musiken var en viktig ingrediens och samarbetet med musikern Gunnar Edander blev mångårigt. Han skrev det mesta av musiken till den enorma succén Jösses flickor! Befrielsen är nära på Stockholms stadsteater 1974. Den var den tredje i en rad pjäser om kvinnor, men blev hennes största publiksuccé, som lever än. Där fick även den prostituerade kvinnan, arbetarflickan och den nedtryckta hemmafrun sina sånger som, som vanligt, gavs ut på skiva och sjöngs, och sjungs forfarande i körer, i demonstrationståg och i varje kvinnas badrum.
Suzanne Osten var beläst och arbetade med sina grupper kring teorier av forskare och barnpsykologer, en av de viktiga var psykolanalytikern Alice Miller. Många är de medarbetare i Suzanne Ostens projekt som vittnat om att ha hamnat i en utvecklande grupp och process som man aldrig glömde. Skådespelarna återkom, och så gjorde publiken. Hon har arbetat på många olika scener och alltid bidragit med nya synsätt.
Suzanne Osten var beundrad och respekterad, inhöstade priser och hade ständigt nya projekt på gång, hennes liv och verk var som ett äventyr. Hennes humanism, arbete och kärlek till kulturen kan inte överskattas.
