Konstnären och filmregissören Steve McQueen har levt i Nederländerna under nära ett decennium och där tillsammans med sin partner Bianca Stigler skapat den över fyra timmar långa dokumentären Occupied City, om Nazitysklands ockupation av Amsterdam.
I grunden är han en konstnär som i flera av sina verk använder sig av film. Men när Steve McQueen nu besöker Stockholms Filmfestival gör han det som stjärna. I flera av sina spelfilmer utnyttjar han skickligt hantverkets bågar, förväntansmoment och katharsisögonblick. Han får publiken att backa, vila en stund – och stå på det igen. Bara för den sakens skull behöver han inte redovisa det råa våldet – eller för all del ångesten – i bild, men drar sig inte heller för grafiskt sex eller smärta när det krävs, som i filmerna Hunger (2008), eller Shame (2011) och Oscarsvinnande 12 Years a Slave (2013). De flesta av hans filmverk baserar sig på verkliga händelser där rasism och klassprivilegier ligger som grund för ett skeende.
Noggrann research bakom verken
Fler av Steve McQueens verk är rena historielektioner, som tv-serien (visad på SVT) Small Axe, som rör sig bland den stora afrikansk-karibiska diasporan från 1969 till 1982, och sveken mot löften om tillhörighet i ”moderlandet” Storbritannien, med nedslag i särskilda trauman och uppror. Eller Uprising (2021), om kravaller och en brand i Brixton i Sydöstra London som dödade 13 svarta ungdomar mellan 14 och 22 år. Serien bygger liksom alla hans arbeten på noggrann research, sedan är det en annan sak att intuitionen uppenbarligen är en förutsättning för att skapa just de bilderna, den gestaltning som får publiken att omslutas, ta emot, släppa taget och utan att alltid förstå vad som hände ta flera dagar på sig att landa.
I Occupied City, som bygger på Bianca Stigters bok Atlas van een bezette stad: Amsterdam 1940–1945, använder han alla dessa erfarenheter. Från den torra dokumentären till spelfilmens förföriska och magiska förmåga att krypa under huden genom de subtila små glimtarna, för att skapa ”en meditation” kring de historiska händelser för över 80 år sedan, då storstaden Amsterdam under fem år ockuperades av Nazityskland. Stigter är hans partner sedan många år och är i högsta grad inblandad i filmen, som författare och producent. Tillsammans har de levt i Amsterdam i sju år, berättar de i panelsamtalet efter filmen, och detta har varit en förutsättning för att skapa filmen så som den är gjord.
I samtalet efter den fyra och en halv timme långa filmen en söndag på Moderna museet i Stockholm, fick vi höra att de verkligen var angelägna om att skapa just identifikation över tiden och rummet.
– Genom att visa ytterdörren visar man individen, säger Bianca Stigter.
– Kriget pågick under fem år, i vardagen. Hur gestalta det på plats? Det var en startpunkt. Genom filmarbetet har jag fått en bild av alla dessa människor som en familj. Själva staden, där jag levt i sju år och uppfostrat två barn, har fått en form som jag aldrig sett annars, säger Steve McQueen.
– Här finns tecken och detaljer kvar som är lätta att missa. Staden blev inte bombad och många byggnader finns kvar, berättar han.
Inte en enda historisk filmruta
Det viktigaste greppet är valet av bilderna i filmen som enbart visar dagens Amsterdam, inte en enda ruta visar hur staden tedde sig under det tidiga 1940-talet.
Vad vi ser är människor som läser, spelar gitarr, lagar mat, betraktar sin utsikt från ett fönster, ungdomar som lyssnar på musik på ett torg, lutar sig över en kanal och dricker en Red Bull, hånglar, eller pluggar i en skolsal. Många av byggnaderna från berättelserna om de gripna och mördade människorna som ljudbandet berättar om, är rivna eller renoverade till oigenkännlighet. Men vi kan förstå att i just denna park samlades judar ihop, på en bro som vi ser transporterades de iväg, kanske till ett sjukhus (som vi också får moderna bilder från) där kvinnor steriliserades om det var i början av kriget. Senare fördes de gripna i stället till järnvägsstationen för vidare transport mot koncentrations- och förintelseläger.
De samtida filmbilderna, med sina vardagsljud och röster, har samtidigt sin egen berättelse; de är tagna under covidåren, med uppenbarligen ganska dramatiska demonstrationer mot vaccinationer som många ifrågasatte. De munskyddsförsedda invånarna överallt är en så igenkännbar bild från så nyligen, ändå redan främmande.
Steve McQueen berättar att valet av den unga, judiska, kvinnan som läser ur bokens fasansfulla katalog också är ett försök att skapa identifikation med publiken; hon är liksom vi oförberedd på de fasansfulla detaljer som upprepas om och om igen till de ”neutrala” samtidsbilderna som så småningom alltefter tidens gång växlar upp till att bli skarpladdade. Varje portgång vi ser, varje kvarter, gatan som filmkameran rusar fram igenom med hjälp av en dollyvagn innehåller minnen som vi under filmens gång inte kan bortse ifrån.
För många svenskar, bland dem flera i publiken som jag pratade med i pausen, är ockupationen av Nederländerna en relativt mindre känd del av Nazitysklands framfart i Europa. Något har trängt igenom via minnesprogram och biografier över Cornelis Vreeswijk som kom till Sverige efter en barndom i Holland under ockupationen, och med starka vittnesmål av den svåra svält som drabbade landet 1944–1945 som alla som var med om den talar om – om och om igen. Detta hungerår, som tog livet av tiotusentals holländare, finns också med som ett starkt stråk i Steve McQueens dokumentär.
För mig själv öppnades en dörr och ett ökat intresse för terrorn i Nederländerna genom Martin Klepkes bok Kanalerna i De Kooi. En berättelse om motstånd (2020), där han berättar om sin nederländska familj i staden Leiden, fem mil sydväst om Amsterdam och den tortyr de utsattes för när de avslöjades som motståndsmän. Han nämner i sin bok hur människor fördes ut till sanddynerna vid havet för att skjutas, en detalj som Occupied City återkommande nämner. ”Till sanddynerna för att avrättas”, upprepar berättaren ofta som avslutning på en berättelse om en motståndsman eller en person som gömde en jude.
Det motstånd som McQueens film Occupied City fokuserar mest på är hur de judiska flyktingarna och invånarna härbärgerades och gömdes i snåla utrymmen. Bakom lönndörrar, i väggar, på vindar, i något fall ovanpå en hiss där en judisk man gömde sig under lång tid, på golvet sovandes på en matta och så vidare. En kvinna gömdes under golvet med ett tungt bord ovanpå som gjorde henne dubbelt skräckslagen, för att bli bortglömd och svälta ihjäl om husets invånare fängslades. Mycket ofta avslöjades de av en granne som uppmärksammat något avvikande, hämtades av stadspolisen och skickades iväg till förintelseläger i Polen (Sobibór eller Auschwitz-Birkenau) via transitlägret Westerbork (ett ökänt ställe i nordöstra Nederländerna som också Martin Klepke berättar om i sin bok). Anne Frank och hennes familj var sedan de avslöjats efter att ha gömt sig i två år, med på det sista tåget från Westerbork och österut i oktober 1944.
10 procent av Amsterdams 800 000 invånare var judar, 75 procent av dem fördes bort och mördades i de nazistiska döds- och arbetslägren.
Steve McQueen berättar att en av de första bilderna de spelade in var från en byggnad där en familj på fyra levde. Föräldrarna i en judisk familj skrev brev till vänner och grannar inför att de tog sina och de två barnens liv i stället för att invänta gripandet. ”Ta vad ni vill ha som minne”, citerar uppläsaren från brevet. ”Därifrån kunde jag bara kämpa mig uppåt”, berättar regissören. Scenen kommer en bit in i filmen, men för McQueen var det ett sätt att liksom falla rakt in i berättelsen om Amsterdams grymmaste år under 1900-talet.
– Samtidigt är det inte en historielektion utan mer av en meditation. Hur får man logik i att spädbarn mördas? säger Bianca Stigter.
Nederländerna som kolonialmakt
Här finns också en kortare, men blytung passage kring Holland som kolonialmakt under 250 år. I och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger i dag påbörjades kolonialiseringen. Nederländerna (i vilket Holland egentligen är en region) ockuperade och kolonialiserade stora områden i bland annat det som i dag är Indonesien, vilket präglar inte minst staden Amsterdam. Surinam i nordöstra Sydamerika kolonialiserades efter en kamp med Storbritannien på 1600-talet, och blev självständigt först 1975. I Occupied City ser vi bilder där stadens myndigheter officiellt ber om ursäkt till människor med rötter i de kolonialiserade länderna – på samma plats där bakgrundsrösten berättar om gripanden och hopsamling av judar och romer för vidare transport österut, via Westerbork.
Occupied City är en berättelse om staden och dess rum och minnen, men också om dess människor. Även om de många offren för nazismen här noggrant namnges så gott de går att finna, är de namnlängder som nämns och försvinner igen. Några personers särskilda betydelse stannar i minnet, och ett monument restes i Amsterdam efter befrielsen för att tacka de ickejudiska invånarna för deras hjälp med att gömma och smuggla iväg judar. Detta monument har varit ifrågasatt, och flyttades och ersattes under 2000-talet av ett monument som saknades länge – över de judar som mördades.
Alla dessa lager av stadens historia blandas och blir en angelägenhet för inte bara just denna stads invånare.
Steve McQueen understryker att filmen längd är nödvändig för att hinna ta in och skapa identifikation – det som han återkommer till åter igen. Samtiden blir också mörkare när den kopplas ihop med historien, säger han med väldigt trött blick rakt ut i rummet.
– Filmduken blir en spegel.
