I slutet av november utkom Arbetarenprofilerna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd med boken Rörelsesocialism: Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån på bokförlaget Verbal. Arbetarens prenumeranter kommer att få ta del av några av de tjugosju texterna. Här är tes nummer fyra: “Vänsterpopulism är en återvändsgränd”, i vilken författarna kritiserar idén om en populism från vänster.

”Vänstern måste bli mer populistisk.” Det är en fras som sedan några år tillbaka hörs med jämna mellanrum från debattörer och aktivister som oroas av hur de socialistiska samhällskrafterna tappat mark och energi. 

Och ja, det är sant att vänstern och socialismen skulle behöva göra comeback som ett starkt folkligt alternativ (begreppet ”populism” kommer ju av latinets populus, som betyder ”folk”). Men det som brukar åsyftas med begreppet vänsterpopulism ter sig inte som en fruktbar väg framåt för oss. Vi ska försöka reda ut varför. 

Vi lever i en tidsålder fylld av populism – framför allt högerpopulism. Politiska ledare som Donald Trump i USA, Jair Bolsonaro i Brasilien och Javier Milei i Argentina har profilerat sig med en nygammal högerpolitik där ledaren, trots sin faktiska ställning som tämligen rik och mäktig i samhället, utger sig för att företräda det vanliga folket och tar strid mot vad som utmålas som den verkliga eliten i samhället. Till denna korrupta elit räknas typiskt sett det politiska etablissemanget, men också fria medier, kritiska forskare och andra som anses hota det populistiska maktprojektet. 

Med marginellt skiftande formuleringar angriper populistledarna ett tänkt konglomerat av feminister, ”globalister”, ”kulturmarxister” och liberala medier, som alla ses som folkets fiender. Högerpopulisterna säger sig vilja kommunicera direkt med folket, utan ombud, och därigenom upprätta ett slags enkelriktad förbindelse mellan de ofördärvade massorna och sig själva som massornas sanna företrädare i kampen mot eliten. Samma drag finns hos representanter för Europas högerradikala rörelser, inklusive Sverigedemokraterna. 

Samtidigt har pläderingarna för ett populistiskt anslag från vänster blivit allt vanligare. Den argentinske filosofen Ernesto Laclau och den belgiska politiska teoretikern Chantal Mouffe var tidigt ute med att från ett vänsterperspektiv propagera för idén om Folket som politiskt block, med framgångsrika förebilder inte minst hos delar av den nya latinamerikanska vänstern. Mouffe slog senare med sin bok Till vänsterpopulismens försvar, utgiven i svensk översättning 2019, ett uppmärksammat slag för populism med vänsterperspektiv som svar på den samling i den politiska mitten som kommit att prägla världens stora vänsterpartier. Året innan Mouffes bok kom ut på svenska, 2018, publicerade vänsterprofilerna Göran Greider och Åsa Linderborg Populistiska manifestet där de vände och vred på vänsterpopulistiska tankegångar för en inhemsk publik. 

Visst är en sådan här populism från vänster mer logisk än en där mäktiga män utger sig för att vilja leda striden mot andra mäktiga män. Och visst vore det välbehövligt för vissa delar av Västvärldens vänster att hitta alternativ till det välfriserade politiska sammanhang som de fastnat i – ett sammanhang där de riskerar att i praktiken mest bli ett anständighetens alibi, fortfarande dansande efter borgerlighetens pipa – och i stället satsa på att bli mer ”antietablissemang” i sin inställning. 

Ändå finns det flera skäl att varna för vänsterpopulismen som politiskt projekt. För även om dess idé om ”eliten” inte är densamma som högerpopulismens, och även om vänsterpopulismens slutmål är jämlikhet snarare än återgång till en inbillad nationell storhetstid, präglas den i vissa inkarnationer av föreställningsramar som är lika skeva som högerpopulismens. 

Till att börja med handlar det om den grundläggande problembeskrivningen. Vår huvuduppgift borde vara att hitta sätt att övervinna den orättfärdiga ekonomiska och sociala maktordning som råder i världen, rotad i ett kapitalistiskt system. Fokus måste då ligga på att angripa de grundläggande destruktiva strukturerna i samhället – inte att låta dessa skymmas av ett fördunklande tal om en lömsk ”elit”. I värsta fall leder elitfixeringen till att man fastnar i en verklighetsbeskrivning där klassperspektivet grumlas, där fiendebilden blir nästan mytisk och där retoriken blir till förväxling lik konspirationsteoretikernas tal om hemliga sammansvurna härskarsällskap.

Därefter har vi frågan om ovanifrån- respektive underifrånperspektivet. En verkligt folklig rörelse är en där människor stärker varandra i att organisera sig för förändring – inte en där några utmålar sig som folkets sanna företrädare och ber om folkets fullmakt för sin strid i samhällstoppen. Progressiva reformer förutsätter ett genuint tryck underifrån, utövat av människor som lyfts i sin tro på det gemensammas kraft. I en del vänsterpopulisters visioner är det fortfarande en karismatisk ledare eller ledargrupp som för Folkets talan, medan folket blir konsumenter av det progressiva politiska budskapet snarare än avsändare själva. 

För det tredje ter det sig i vår tid som en oerhört viktig uppgift att värna självständiga medier, oberoende institutioner och ett fritt idé- och åsiktsutbyte. Ingen av oss sitter inne med alla svar på hur vi ska ta oss igenom det rådande världsläget och komma ut på andra sidan. För att kunna röra oss framåt behöver vi såväl nyhetsförmedling från olika infallsvinklar som en öppen och levande idédebatt. Ett förenklat ”vi skiter i mellanhänderna och talar direkt till folket”-budskap, där radikalhögerns fientlighet mot problematiseringar och nyanser fått bilda skola, har inget att bidra med här. Ändå hörs liknande typer av paroller allt oftare från den populistiskt influerade vänstern. 

För det fjärde finns det skäl att varna för de förenklade beskrivningarna av en folklig ståndpunkt som står emot en elitståndpunkt, som tycks komma som ett brev på posten så snart det börjar pläderas för populistiska grepp. Att på ett strukturellt plan tala om gemensamma intressen mot kapitalägarna eller patriarkatet är en sak – att reducera detta till vulgärföreställningar om att fritt idéutbyte eller pluralistisk åsiktsrepresentation skulle vara någonting obehövligt som kan ersättas av en monolitisk ”folkvilja” tangerar en fascistisk föreställningsvärld. 

Den politiska högerns framgångsrecept har alltid kretsat kring att erbjuda människor tillhörighet genom att producera en bild av en yttre fiende som är ute efter att förstöra ”vårt sätt att leva”. Men de fiendefigurer som pekas ut visar sig i slutändan alltid arbeta åt den dominerande ideologin. Bilden av fienden åkallas för att täcka över och dölja djupare, ibland olösliga, motsättningar i samhället: Invandrare pekas ut som ansvariga för den ojämlikhet som kapitalismen orsakar, feminister pekas ut som ansvariga för att alla könsroller är instabila, vänsterintellektuella beskylls för att förneka sanning och moral när de pekar ut att olika perspektiv på världen är möjliga och så vidare. 

Dessa fiendebilder gör ett viktigt ideologiskt jobb. Deras uppgift blir att upprätthålla drömmen om samhällelig harmoni och tillhörighet genom att ställa sig i vägen för förverkligandet av utopin. Så länge samhällets inre motsättningar projiceras på en fiende behöver vi nämligen aldrig konfrontera det faktum att inget samhälle någonsin kan vara perfekt eller motsägelsefritt. Det är precis detta som högerpopulismens lockelse bygger på. Den utlovar trygga identiteter för alla som anpassar sig till dess agenda. Dess budskap handlar om att sortera bort all obehaglig tvetydighet i livet och politiken. Högerpopulismen lovar att vi äntligen kan ”hitta hem” och bli ”riktiga svenskar” eller ”riktiga män/kvinnor” – om vi bara gör upp med den där fiendefiguren som står i vägen och blockerar oss från att bli vad vi är menade att bli. 

Trots att det alltid är högern som skriker högst om farorna med ”identitetspolitiken” bygger hela dess idévärld på att det går att återställa en trygg identitet och tillhörighet som den illvilliga fienden tagit ifrån oss. I förlängningen betyder det att om en av de föreställda fienderna faktiskt skulle undanröjas så skulle det bara skapa efterfrågan på en ny syndabock. Bara så kan den auktoritära högern hålla sina utopiska drömmar vid liv – alltid inom synhåll, men alltid precis så långt borta att hägringen inte skingras. 

Vissa vänsterpopulister tänker att det går att vända på detta recept. Man hoppas kunna erbjuda en annan sorts tillhörighet och rikta massornas vrede mot andra fiender. Men det är att missförstå hela utmaningen. Högerpopulismen tar sig alltid samma form för att den är effektiv i att manipulera människors känsloliv och producera politiska illusioner om slutgiltiga sanningar. Dess vinnande trick är att vädja till det otrygga barnet i människor i stället för att fostra ansvarstagande vuxna som accepterar livets och världens komplexitet. Att stjäla denna form för vänstersyften kommer bara att sluta i samma sorts manipulativa illusionsmakeri. I stället för högerfantasierna kommer vi att få andra fiendefigurer som får agera ”förklaring” till att den utlovade utopin ständigt skjuts på framtiden. 

Vi behöver knappast påminna om hur denna logik har åkallats av auktoritära regimer som försökt segla under vänsterflagg. Tänk bara på hur Stalin konsoliderade sin makt i Sovjetunionen genom att stämpla andra grupper som fiender till revolutionen. Bolsjevikpartiets alla misslyckanden projicerades på någon annan. Var det inte Trotskijs anhängare, anarkisterna eller Socialistrevolutionärerna så var det kulakerna (de ryska storbönderna), judarna eller dissidenter inom den egna partiapparaten som pekades ut som sabotörer. Om en fiende oskadliggjordes så ”upptäcktes” snart en ny – allt i en ond spiral av stegrande paranoia. Bara så kunde stalinisterna vidmakthålla föreställningen om att de själva var den ärorika revolutionens sanna arvtagare, samtidigt som de systematiskt raserade arbetarnas självstyre. 

Det räcker alltså inte att ta högerpopulismens formel och rikta dess udd åt ett annat håll. Utmaningen är att bryta med hela dess logik. Vänsterns budskap kan aldrig vara att det finns en förlorad identitet för ”folket” att återvinna om bara den illvilliga fienden besegras. Ett sådant tänkande förskjuter samhälleliga konflikter till ett moraliskt plan där ont står mot gott och där ”vår” existens blir beroende av ”deras” utplåning. 

En konsekvent vänsterposition måste i stället handla om att vägra identifiera sig med alla politiska projekt som lockar med en oproblematisk tillhörighet och svartvita fiendebilder. Högerns identitetspolitik – som upphöjer en viss identitet till universell norm – kan inte bemötas med en motsvarande identitetspolitik från vänster, som upphöjer en annan identitet till norm. I stället måste vi försöka hålla fast vid en verkligt universalistisk position som säger att ingen hör till. Det enda vi alla har gemensamt som människor är att vi är obestämda. Att vara vänster innebär att överge tillhörighetens lockelse och bejaka denna universella öppenhet. 

Det är förstås ingen enkel uppgift. Att identifiera sig med icke-tillhörigheten kräver att vi betraktar alla identiteter som provisoriska och föränderliga. Det betyder också att vi måste konfrontera all den existentiella osäkerhet som högern erbjuder oss en enkel flyktväg ifrån med sina låsta identiteter. Samtidigt är det nödvändigt om vi vill bryta oss ur den destruktiva cykeln av fiendeproduktion och underkastelse under karismatiska ledare.

Nog behövs det, som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe själva påtalat, en ny socialistisk hegemoni – det vill säga en ny horisont för vår politiska föreställningsförmåga, där socialistiska målsättningar kan börja framstå som önskvärda och brådskande igen. Men det är en stor skillnad mellan att tänka sig det hegemonibyggandet som en uppgift för ett upplyst fåtal som ska hitta de rätta ”berättelserna” eller ”narrativen” som kan gripa tag i massornas känslosträngar, och att tänka sig hegemoni som ett projekt av solidaritet och koalitionsbyggande underifrån, drivet av rörelseaktiva människor med förmåga att samarbeta och utvecklas. Politiker som lägger sig till med en konfrontativ populistisk stil kan förstås kortsiktigt vinna röster från vissa grupper. Men den verkliga utmaningen är att bemyndiga människor och stärka deras egna rörelser så att de kan spela en verkligt hegemonisk roll, det vill säga att inta en ledarskapsposition i samhällsutvecklingen. När kommunikationen från vänster i stället utgår från att människor kan reduceras till känslostyrd röstboskap skvallrar det om en bristande tilltro till de egna idealen. 

Högerpopulismen må vara ett skrämmande framgångsrikt koncept – men dess terrängvinster kan inte vara förlaga för en socialistisk rörelse. En livaktig socialistisk organisering tar sig av naturen en mångfald uttryck – vissa mer traditionsbundna, andra mer avantgardistiska, och även sådana som låter olika strömningar samsas. Men den kan inte bygga på att en ny ”alternativelit” ska marknadsundersöka sig fram till Folkdjupets Sanna Ståndpunkt och sedan sälja in den som sitt uppifråndirigerade progressiva samhällsprojekt. 

Den socialistiska visionen bygger inte på sociala pyramider. Vilken beteckning vi än använder måste vänsterns kamp vara en kamp mot den här världens dominerande maktstrukturer. Den är i slutändan en kamp för en utvidgad, verklig demokrati. Och en sådan kan bara byggas av självständigt tänkande människor som inte tuktats till att förakta resonemang och nyanser – och som inte förväntas sluta upp bakom en antielitistisk härförare.