För att vänstern ska komma ur det dödläge den befinner sig i krävs det att socialister återigen vågar komma med alternativ till kapitalismen, skriver Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd i sin nya bok Rörelsesocialism: Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån. Arbetarens prenumeranter kommer att få ta del av några av de tjugosju texterna. Här är tes nummer tretton: “Upphäv tankeförbudet kring ekonomiska alternativ”.
Den vanligaste invändningen mot kritik av kapitalismen brukar ta formen av en fråga: ”Men vad ska vi ha i stället då?” Det gäller särskilt när ekonomins organisering kommer på tal.
Frågan är begriplig. Som vi redan har påpekat tycks många helt enkelt ha vant sig vid kapitalismen och ser den som naturlig, normal och nödvändig. Och då är det inte så konstigt att tanken på en värld utan klasser, hierarkier, kommers och pengavälde känns främmande – ja, kanske till och med skrämmande. Möter man då enskilda socialistiska idéer eller förslag ryckta ur sitt sammanhang blir det självklart svårt att se hur de skulle kunna passa in i världen som man känner den.
Samtidigt är frågan bedräglig. Den ställs ofta i helt andra syften än att tillfredsställa en uppriktig undran. ”Vad ska vi ha i stället?” blir då mindre en fråga än ett påstående om att det inte finns några alternativ. Den som ställer frågan på detta sätt söker inga svar. Målet är i stället att avfärda socialistiska lösningar på förhand.
I dessa fall ställs frågan i vad Jean-Paul Sartre kallade ”ond tro”: Den blir ett sätt att undvika ansvar. Den låter frågeställaren fly in en värld där kännedom om alternativen inte skapar en ångestfylld motsättning mellan den enskilda människan och det omgivande samhället.
I båda fallen blir frågan lätt systembevarande. Oavsett om den ställs uppriktigt eller retoriskt påminner den om kostnaderna för att ifrågasätta det rådande tillståndet. Om det bara blir jobbigt att fråga sig ”vad vi ska ha i stället” kanske det är bäst att inte tänka på saken alls?
Mycket av kapitalismens ideologiska makt hänger på att göra politiskt ifrågasättande dyrt. Vanligt folk måste acceptera etikettsreglerna och låta bli att tvivla på systemet i tid och otid. Frågan rymmer därmed också ett förtäckt hot: ”Ta inte upp det där, bryt inte tystnadspakten – för då blir det så obekvämt för alla andra som försöker få livet att fungera under de irrationella förhållanden som bjuds.”
Det är också därför som kritiska rörelser så ofta stämplas som ett hot mot samhällsordningen. Rörelserna bryter inte bara ett tabu när de ifrågasätter det ekonomiska systemet; de utnyttjas också som en projektionsyta för den oordning och otrygghet som kapitalismen själv skapar.
Varje gång det är strejk eller större protester på gång händer samma sak. Då rullar maskineriet i gång för peka ut de rörelser som agerar mot systemproblemen som bråkmakare och fridstörare.
Mönstret återkommer genom hela kapitalismens historia: Vad systemet misslyckas med att leverera i form av ekonomiska fördelar försöker det kompensera för med en psykisk lyx, nämligen licensen att uttrycka förakt mot samhällets dissidenter och minoriteter.
Vi har redan noterat hur dagens högerpopulism sätter detta i system genom att rulla ut måltavla efter måltavla på scen för att häcklas av publiken – ena dagen invandrare och klimataktivister, andra dagen akademiker och transpersoner – allt medan de rika sitter i sina varma rum och räknar intäkterna som vanligt. Så utnyttjas människors frustration för att förstärka samma system som frustrerar dem.
Här borde det förstås finnas ett gyllene tillfälle för en offensiv från vänster för att peka på andra lösningar. Men dessvärre har stora delar av arbetarrörelsen kommit att acceptera kapitalismens spelregler.
Som vi har varit inne på är vår tids stora svenska fackförbund utpräglat toppstyrda, och deras vägval präglas av ledningarnas personliga och organisatoriska egenintressen. Deras huvudmål har blivit att bevara rollen som en stark ”part” på arbetsmarknaden. I stället för att sträva efter att upplösa klassamhället har facken hittat en särskild marknadsnisch där de saluför sin egen vara: arbetsfreden.
Den fackliga byråkratin tycks numera så investerad i detta entreprenörskap att den uppfattar självständig arbetarorganisering och antikapitalistiska strömningar som hot mot den egna affärsmodellen.
Av den gamla socialistiska tanken att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk” finns inte mycket kvar. Snarare präglas de fackliga ledningarna av en fruktan för sådana initiativ underifrån.
På samma sätt har vänsterpartierna kommit att se sig själva som förvaltare av kapitalismen snarare än dess motståndare. Även om socialdemokratin tidigt övergav tanken om revolution fanns där ända in på 1970-talet en progressiv vilja att förändra samhällssystemet. Med 1968-vänstern och rörelseuppsvinget som följde i dess spår fick sådana strömningar förnyad kraft. Lagarna om anställningsskydd och medbestämmande i arbetslivet vittnar om detta, liksom löntagarfondsidén. Den ursprungliga tanken med dessa fonder, som drevs fram av fackföreningsrörelsen, var radikal. Målet var att överföra makt från företagsägarna till löntagarna genom att placera en del av företagens vinster i fonder kontrollerade av fackföreningarna. På så sätt hoppades man demokratisera besluten om viktiga samhällsinvesteringar. På sikt skulle arbetarna genom sina ombud bli majoritetsägare i de stora företagen.
Förslaget mötte dock hård kritik, och när fonderna slutligen infördes 1983 var det i en urvattnad och begränsad form. Med bakslaget i fondfrågan tog också den progressiva efterkrigspolitiken slut. Självförtroendet och reformivern rann av socialdemokratin.
Och rädslan sitter i. Som statsvetaren Bo Rothstein nyligen påpekat i en bok om ekonomisk demokrati tycks nederlaget i löntagarfondsstriden för fyrtio år sedan ha fått den etablerade politiska vänstern i Sverige att anamma ett tankeförbud kring alla alternativ till ”den svenska modellens” klassamarbete.
Det mest nedslående med denna situation är förstås att den teknokratiska förvaltarattityd som tagit över arbetarrörelsens organisationer håller på att radera ut rörelsens eget ursprung i vanliga människors organisering och självverksamhet.
Här försvinner inte bara de maktmedel – strejkerna, upproren, sabotagen, de direkta aktionerna – som gett oss alla demokratiska framsteg. Här glöms också alla visioner och idéer om en annan samhällsorganisation som drev den tidiga arbetarrörelsen: Arbetarnas övertagande av produktionen, direktdemokratiska lokalsamhällen, samarbete över nationsgränserna.
Minnet av rörelsekampen lyfts visserligen fortfarande fram i högtidstalen, men då främst som en legitimitetsskapande ritual. Kampen var något som hände då. Det enda som krävs nu är att vi ger våra ledare förnyat förtroende att förhandla om det mest effektiva och konkurrenskraftiga sättet att sälja vår arbetskraft på.
Men den självcensuren och minnesförlusten betyder förstås inte att problemen med det existerande systemet försvinner. En avgörande nyckel till genomgripande och varaktig samhällsförändring ligger även framöver i frågan om hur vi arrangerar vårt ekonomiska liv. Det är trots allt där, i vårt sätt att koordinera våra ansträngningar och fördela produkten av vårt arbete, som villkoren sätts för hela samhällets utformning. Det är där vi bestämmer vilken logik som ska styra återskapandet av själva livet.
Alla rörelser som föreställer sig en mer rättvis och jämlik värld måste därför ta mod till sig och konfrontera det tabu som omgärdar frågan om ekonomins organisering.
En början kan vara att vända på den vanliga frågan: Varför skulle vi inte ha något annat i stället?
Det är ju inte precis som att den liberala kapitalismen är det givna svaret på frågan om vad vi människor vill ha eller vad vi behöver. Den kapitalistiska världsordningen är inget som spontant sprungit fram ur våra hjärtan, som ett svar på någon allmänmänsklig längtan. Tvärtom är det en ordning som installerades under tvång och som ytterst upprätthålls med våld.
Om något är dagens dominerande ideologi ett svar på något helt annat, nämligen frågan om hur klassamhället kan ges fortsatt legitimitet i en tid som – i alla fall på papperet – erkänner alla människors jämlikhet och värde.
I praktiken har detta gjorts genom att upphöja det privata ägandet av produktionsmedel till en mänsklig rättighet som inte kan kritiseras, medan marknaden befordrats till den givna modellen och normen för alla sociala relationer.
Samtidigt är detta ett tänkande som omedelbart undergräver sig självt.
Man kan inte i ena andetaget säga att äganderätten ger var och en möjlighet att tjäna pengar på sina egna ansträngningar för att i nästa andetag säga att den som äger produktionsmedel har rätt att göra produkten av andras arbete till sin egen egendom.
Inte heller kan man säga att varje individ har rätt till demokratisk delaktighet i samhällets styre för att sedan säga att demokratin ska upphöra och ersättas med orderlydande så snart individen träder in på jobbet som arbetare.
Det går inte längre att hävda att varje mått av socialistisk planering av samhällets resursfördelning är dömd till ineffektivitet när vartenda storföretag – flera av dem med större omsättning än många länder – internt fungerar efter planekonomiska principer.
Liberalismen innehåller på så sätt ett frö till sitt eget överskridande. Driven till sin spets slår liberalismen alltid i något annat, antingen till ett fascistiskt försvar av privilegiesamhället eller till ett socialistiskt förverkligande av sina egna löften.
Faktum är att alla som försöker ta liberalismens grundläggande värden på allvar snart tvingas inse att de inte kan realiseras inom ramarna för kapitalismen. Om vi vill nå liberala mål som individens frihet, rättvisa, förnuft, tolerans och demokrati måste vi se oss om efter andra medel. Och de medlen kan vi bara hitta i den socialistiska traditionen.
För även om frågan om ”vad vi ska ha i stället” ofta ställs i avsikt att avväpna kapitalismens kritiker, så är det uppenbart att det inte finns någon annan idéströmning som ägnat så mycket tankemöda och praktiskt arbete åt frågan om hur vi ska kunna förverkliga de frihets-, jämlikhets- och demokrativärden som andra bara pratar om.
De erfarenheterna måste återvinnas, och den striden måste börja med ett upphävande av tankeförbudet kring ekonomiska alternativ till kapitalismen. Av allt att döma kommer initiativet även denna gång att behöva komma från rörelserna.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
