”Invandraren har blivit slaskhinken för allt skit som händer folk – med dödlig utgång. Örebromassakern må vara det största massmordet i Sverige, men inte det första”, säger Samira Ariadad och menar att hoten från rasistiska personer tar så mycket mer nu än på 1990-talet då hon själv växte upp som invandrarbarn, eftersom skyddsnäten är sämre, maten dyrare och klasskillnaderna större.
De gick till skolan. Ännu en dag närmare ett mer självständigt liv, ett jobb, en trygghet. Efter avklarade SFI-kurser skulle de kanske få en chans att praktisera det nyinlärda språket på ett första jobb. På rasterna övade de kanske svenskan eller fick prata hemspråket, något familjärt. Något som känns som hemma.
Kanske något av barnen går på samma skola och läser till undersköterska eller barnskötare.
Jag såg nyligen filmen Det omätbara, som skildrar arbetslivet för anställda inom vård och omsorg, och tänker på alla dem i filmen nu. Det är just de som vi miste, de som vi säger får samhället att funka, som ska ta hand om oss och våra barn. Men de var inte bara våra vård- och omsorgspersoner värda något för det de gör eller skulle göra. Utan människor.
Kan vi stanna vid det – i väntan på namnen på alla de mördade – och bestämma oss för att minnas dem. De som blivit föremål för all frustration, allt som är fel.
Det är vi. Som sägs hålla på att ersätta den vita befolkningen. Som tar det som skulle ha varit deras, utbildning, jobb och socialbidrag. Det går inte att göra rätt, för det är ursprunget det är fel på. Hudfärgen, namnet.
Invandraren har blivit slaskhinken för all skit som händer folk, med dödlig utgång. Örebromassakern må vara det största massmordet i Sverige, men inte det första.
Så smidigt.
Varför beskylla politikerna för nedskärningar, för att jag går utan vård eller försörjningsstöd. Invandrarna får ju. Och de är så mycket mer lättåtkomliga objekt för mitt hat, än politikerna, än de rika.
Kan vi prata politik nu?
Får vi lov att prata ideologi? Eller är det just de vars ideologi går hand i hand med massmördarens, som vill avhålla oss från de samtalen?
Smakar det lite bittert först nu – att ha pratat om just de här eleverna som en belastning, Ulf Kristersson?
Förövaren köpte narrativet. Säkerligen skulle han i en accelerationistisk anda ”ta tag i problemet”. Men det osar också självhat, och mäns självhat leder alltid till vidare konsekvenser.
Jag tänker på vad vi har berövat även förövaren. Möjligheten att se och rikta sin ilska dit den hör hemma. Mot de politiker som ständigt slår ner förslag om medborgarlön, försämrar arbetsrätten, bereder väg för skitjobb (gig-jobb), som enbart de utan skyddsnät i form av familj tar, och som pratar om socialbidragstagare som parasiter. Mot politiker som försämrat vården, skott de rika, sig själva och sina vänner.
Många ”invandrare” har låga inkomster och barn och föräldrar som ska försörjas. Men vi har ofta en gemenskap och vi hjälper varandra. Vi överlever och lever genom att dela det lilla vi har. Det har varit en nödvändighet för våra föräldrar, och vi har också lärt oss, att det inte finns någon där som fångar upp en, att vi behöver gemenskapen. Problematiskt, tärande, men något att avundas i ett samhälle där man lämnas åt sitt eget öde.
Vi är ett samhälle som nöter ut, utarmar och stänger dörrar för folk, och sedan säger att de får skylla sig själva.
Hade vi inte haft en politik som fördjupade skillnaderna hade förövaren kanske bjudits in. Fått jobb som elevassistent, eller fått avskriva CSN-lån om han övade språk med någon av de studerande. Kanske hade ett föreningsliv med mer stöd kunnat fånga upp honom, in i en gemenskap.
Är det uppenbart vart det politiska kommer in nu, och hur långt det kan sträcka sig?
Jag tänker på hur det var att vara invandrarbarn på 1990-talet. På hur de hatiska handlingarna runtom mig dämpades av en skola som ändå gav de flesta av oss goda förutsättningar att få jobb, etablera oss, skapa goda liv. Det blev något av oss. Och sen på dagens barn. När ska alla dessa barn bli sedda?
Hoten från rasistiska personer tar så mycket mer nu när skyddsnäten är sämre, maten dyrare, klasserna större.
Jag tänker på den klasskamrat som ärvde sin familjs rasism. På alla vuxna som inte agerar vuxet inför de här barnen och sprider hat neråt i kedjan. På handfallenheten och ovetskapen. Vi vill inte veta eller se när barn poserar inför andra med dödade husdjur, för det är inte dessa barn som ska tvångsvårdas. Politikerna har sagt att det är de våldsamma invandrarbarnen och de suicidala. Vi vill inte se deras föräldrar, ofta psykiskt sjuka, utmattade. Bland det nynazistiska barnfenomenet 764 pratas det om hur barn utövar grupptryck på andra att skada sig. Kan vi börja prata om grupptrycket som regeringen utövar, när de pratar om invandraren som en belastning? ”Nu tar vi tag i problemet, tillsammans.”
Jag kan känna i kroppen att det snart är vår. En mörk slöja börjar dra sig tillbaka, släpper fram mer energi, får kroppen att lätta. Normalt hade jag börjat dagdrömma mer nu, börjat få tillbaka lite framtidshopp, i det lilla om inte annat. Det känns svårt nu.
Samtidigt känns det som att vi just gått genom elden. Det är dags att vi försvarar oss och försvarar välfärden. Att vi slutar fjäska för de rika. Är ni med? För visst måste det bli förändring nu?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
