”Världen känns osäkrare än någonsin. Det känns ibland som att vi är på väg mot världens undergång, men det behöver inte vara så”, skriver Matylda Jonas-Kowalik och menar att den enda vägen framåt är ömsesidig hjälp, gemenskapsomsorg och orubbligt motstånd mot orättvisor.
En månad in i 2025 känns världen osäkrare än någonsin. Världens rikaste man gjorde nazisthälsningen (två gånger) under den amerikanska presidentinstallationen. Ändå förblev internationella medier, politiker och till och med etablerade judiska organisationer i stort sett tysta eller avfärdade det på ett orwellskt sätt som social klumpighet eller neurodivergens.
Samtidigt är transpersoners rättigheter under attack i USA, och migrant- och flyktingrättigheter överges i hela den västerländska världen. Sveriges regering driver på för striktare medborgarskapskrav, där migrationsminister Johan Forssell nyligen slog fast att endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att stanna och att medborgarskap ”ska förtjänas.”
”Bevittnar vi början på slutet?”
Bortom valpolitiken rasar brutala konflikter i Ukraina, Sudan och i Gaza hänger en skör vapenvila på en tråd. Samtidigt kontrollerar miljardärer nästan alla stora medier.
I en värld som verkar falla samman – bevittnar vi början på slutet?
För min doom-scrollande, kroniska online-generation av vänsteraktivister känns det onekligen så. Den oändliga strömmen av dåliga nyheter är förlamande. Fångade i kapitalismens obevekliga malström — med räkningar att betala, hyror att täcka och en osäker jobbsituation — känns protest ofta som en lyx reserverad för dem med flexibla arbetsscheman och friheten att tala ut utan rädsla för repressalier.
Systemet frodas av hopplöshet
När det känns som att allt kollapsar är det lätt att fastna i hopplöshet. Men hopplöshet är precis vad systemet frodas på. Apati och uppgivenhet upprätthåller status quo, håller människor oengagerade, utmattade och resignerade. När folk känner sig maktlösa slutar de organisera sig, slutar kämpa och slutar tro på förändring. Kapitalism, auktoritära krafter och reaktionär politik är beroende av denna uppgivenhet.
Det verkar för mig som att den enda vägen framåt är att återvända till grunderna—ömsesidig hjälp, gemenskapsomsorg och orubbligt motstånd mot orättvisor. Att förstå radikal historia och teori är avgörande—dessa kamper är inte nya, även om de känns mer överväldigande. Att lära sig av tidigare rörelser hjälper oss att strategisera och undvika gamla misstag. Men att hålla sig informerad betyder inte att drunkna i oändliga dåliga nyheter. Företagsmedier tjänar på ångest, och sociala medie-algoritmer förstärker negativitet för att hålla människor fast. Vi måste gå från passiv konsumtion till medveten informationsinsamling—att vara medvetna samtidigt som vi bevarar energin att agera.
När regeringar och institutioner sviker, tar vi hand om varandra. Ömsesidig hjälp är inte välgörenhet— det är solidaritet. Att bygga alternativa stödsystem, vare sig det handlar om insamlingsfonder, gemensamma kylskåp eller resurstilldelning, spelar roll. Detta är särskilt viktigt i Sverige, där människor länge har blivit lärda att välfärd är statens enda ansvar.
Förberedelse är inte kontraproduktivt
I tider av politisk instabilitet är det avgörande att skydda de mest utsatta, så som personer med funktionsnedsättning, papperslösa och hbtq+-personer. Samtidigt sprids desinformation och reaktionära narrativ snabbt. Att föra verkliga samtal, särskilt med dem som är mottagliga för rädslobaserad retorik, kan göra skillnad — även om processen är långsam och frustrerande.
Även om apokalyptiskt tänkande är kontraproduktivt, är förberedelse praktiskt. Att lära sig grundläggande färdigheter som första hjälpen, matodling, självförsvar och digital säkerhet kan vara stärkande. Att bygga upp lager av mat, medicin och nödvändigheter är inte paranoia; det handlar om att säkerställa att du och din gemenskap är redo för potentiella kriser. Överlevnad är som starkast när den är kollektiv.
Som Mariame Kaba säger: ”Hope is a discipline.” Varje svårvunnen seger — medborgerliga rättigheter, arbetarskydd, antikoloniala kamper — kommer ur människor som vägrat ge upp, även när oddsen verkade omöjliga. Världen har balanserat på randen tidigare. Vi har kämpat tillbaka tidigare. Och vi kommer att kämpa tillbaka igen.
Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.