Högern vill göra livet jävligare för många nu: arbetare, arbetslösa, migranter, kvinnor, transpersoner, fackföreningar och – små tidningar. Men jag tror att medierna kan, och måste, återuppfinna sig själva. I bästa fall blir de modigare. Utan statligt stöd kan vi strunta i vad staten tycker.
Högern dominerar politiken och till stor del nätet. Samtidigt är alla medier rädda för att förlora sin finansiering. Många små tidningar läggs ner. Även stora, kommersiella medier påverkas av såväl lågkonjunktur som minskat mediestöd och färre läsare.
Det stora problemet är inte att journalister blir arbetslösa. Det är att samtiden är i desperat behov av kritiska medier, av vinklar och analyser som till exempel ifrågasätter hela grunden för löneslaveriet.
Lika stort är behovet av pålitlig nyhetsförmedling, bortom klickjakten. Hade inte Arbetaren funnits hade sannolikt ingen tidning skrivit om den tredje största strejken i Sverige år 2024 – syndikalisterna på Medicarrier.
Fokus på rätt strider
Värst är läget för små tidningar vars existens länge har varit helt beroende av statligt stöd. Jag tillträder nu som chefredaktör för en sådan tidning.
Trots läget är jag hoppfull och stolt. Och dessutom orädd för mer polarisering av debatten. Det vi tillsammans måste göra är att fokusera på rätt områden, de relevanta striderna. Och då kan vi inte förlita oss på några pengar från staten, politiken eller näringslivet.
Det är egentligen inget nytt. Den tidiga arbetarrörelsen visste vikten av att skapa egna tidningar. Anarkister, antifascister, befrielserörelser och andra har fortsatt att hitta egna informationsvägar, från pirattryckta nyhetsblad till ideellt drivna sajter.
Högerns vansinnigt svartvita världsbild har dock funkat bra att sprida på nätet, hur förljugen den än är. Sverigedemokraterna förväntar sig till exempel att deras arbetarväljare ska svälja en ganska klassisk borgerlig ekonomisk politik.
Det här är heller inget nytt, men värt att upprepa: Kapitalet och dess företrädare härskar genom att splittra. Bokstavligen. ”Arbetare” mot ”invandrare”. ”Skattebetalare” mot ”bidragstagare”. Som om man inte kan tillhöra flera av kategorierna, eller allihop, samtidigt eller under olika perioder av livet.
Det är där vi måste visa på de verkliga motpolerna: De som kan berika sig på det rådande samhällssystemet och de som inte kan det.
Många måste stötta varandra
Vi är många som kommer att behöva stötta varandra den kommande tiden. Med ”vi” menar jag allt från anställda i allmänhet, papperslösa och kulturutövare till fackföreningar och icke-kommersiella medier. Vi har en sak gemensam: Sveriges regering vill att vi ska få sämre villkor och färre rättigheter.
Visst, många av försämringarna började redan under förra regeringen. Och självklart behöver vi stötta varandra långt över nationsgränserna också. Men problemen har snabbt blivit påtagliga när smilande moderater leker landsfäder tillsammans med sverigedemokrater. För de borgerliga partierna är det ideologiskt motiverat att jaga såväl arbetslösa som arbetare, att hålla nere fackföreningar och göra sig av med kritiska medier.
Just därför önskar jag att de små medierna på något sätt skulle ge sig fan på att stå starka tillsammans. I stället för att bara konkurrera – det är ju det högern vill, att vi ska vara varandras undergång.
Vi behöver bråkiga medier
Som Arbetarens medarbetare Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd nyligen skrev apropå egna medier, så har högerpartiernas upprepade försök att strypa anslagen till public service lett till ”ett klimat av försiktighet och självcensur”. Detsamma måste nu sägas gälla förändringarna av mediestödet.
I det nya systemet är tidningarna utlämnade åt totalt godtycke, som är svårt att inte tolka politiskt. Vissa får, andra inte. En del tidningar, som Arbetaren, har fått ett lägre så kallat övergångsstöd som måste sökas om varje år, men ändå snart trappas ner till noll.
Det är ingen slump att protesterna uteblivit från de stora tidningarna, även från dem som själva har blivit av med stöd. De hoppas bli belönade senare om de inte bråkar nu.
Å andra sidan var det gamla presstödet knappast perfekt. Kraven kunde hämma tidningarna. Till exempel fick de inte skriva mer än X procent texter om vissa ämnen och de skulle förhålla sig till väldigt exakta teckenmängder och prenumerantantal.
Kanske verkar det motsägelsefullt, men jag tror på att medierna kan återuppfinna sig själva nu. Bli modigare. Större delen av medie-Sverige har redan drabbats av minskade eller indragna stöd, hur mycket de än försökte anpassa sig till politiken.
En demokrati ska tåla bråkiga medier. Och är demokratin på väg att monteras ner, så behövs sådana medier bara ännu mer. I framtiden kommer ingen att tacka dem som idkade självcensur.
