Drygt en vecka har förflutit sedan den brittiska väljarkåren, med röstsiffrorna 52–48 procent, röstade för ett utträde ur Europeiska unionen.
Det politiska och massmediala etablissemangets initiala reaktion, som i korthet gick ut på att chauvinism, intolerans och okunskap nu segrat över tolerans och samarbete, vidarefördes absurt nog mer eller mindre omodererat även av stora delar av den etablerade vänstern. De senaste dagarna har den bilden luckrats upp en aning, genom att det även börjat uttryckas en viss von oben-betonad förståelse för de utträdesröstande britter som inte gynnats socialt eller ekonomiskt av den fria EU-marknadens välsignelser. Det har även framförts att det stukade EU-projektet eventuellt skulle kunna modifieras i social riktning.
Vad det dock i stort sett inte alls talats om är vad det var man i folkomröstningen röstade om, vad det EU som en majoritet av britterna nu sade nej till att bli kvar i egentligen är för någonting. Det är som om det inte längre finns rum för den delen av verkligheten bland de överladdade samhälleliga symboler som aktiverats.
I korthet kan EU beskrivas som en frimarknadsgemenskap mellan medlemsstater som under de senaste decennierna i sig själv fått allt mer (förbunds)statsliknande egenskaper.
I korthet kan EU beskrivas som en frimarknadsgemenskap mellan medlemsstater, med politisk och ekonomisk tyngdpunkt i de centrala delarna av Västeuropa, som under de senaste decennierna i sig själv fått allt mer (förbunds)statsliknande egenskaper. Vad som gör detta statsbygge speciellt är bland annat att det – till skillnad från 1800- och 1900-talets traditionella nationalstatskonstruktioner, men i likhet med andra sorters statsbildningar som till exempel det svunna Östtyskland, DDR – är uppbyggt kring en idé. Denna idé är i EU:s fall skapandet av en gemensam inre marknad – en marknad som till varje pris måste hållas smord och där var och varannan progressiv politisk åtbörd kan avfärdas som ett handelshinder för företagen.
Satta att vakta över denna enorma samhälleliga marknadsplats, och på en gång lägga förslag om hur den kan optimeras och verkställa fattade beslut som rör den, är 23 000 anställda, det vill säga icke-valda, tjänstemän i den formellt opolitiska EU-kommissionen.
Vi får veta att den fria marknaden ger ”enorma möjligheter för företagen” och att ”företag i EU gynnas av att de har obegränsad tillgång till nästan 500 miljoner konsumenter”.
Om man i en sökmotor skriver in sökorden ”marknad utan gränser” och ”europa.eu” får man ta del av EU:s egen beskrivning av projektet – en talan i egen sak som i sin självförhärligande ton också den bär drag av det svunna DDR. Vi får veta att den fria marknaden ger ”enorma möjligheter för företagen” och att ”företag i EU gynnas av att de har obegränsad tillgång till nästan 500 miljoner konsumenter”. Vi meddelas dock också att ”några handelshinder kvarstår”, där bland annat ”olika nationella skattesystem hämmar marknadsintegrationen och underminerar effektiviteten”.
Kursen ligger klar, utstakad av EU-tjänstemännen, det är bara för medlemsländerna och deras befolkningar att följa den.
Till detta marknadsbejakande tjänstemannavälde kommer en mellanstatlig politisk beslutsstruktur som grundas i framförhandlade överenskommelser mellan staternas regeringar, samt ett genom åren gradvis något mer inflytelserikt direktvalt Europaparlament, där de största motstående partigrupperna, de konservativa och socialdemokraterna, enligt sammanställningar röstar lika i mer än 70 procent av fallen.
Redan till sin konstruktion är EU alltså ett utpräglat marknadsliberalt projekt – om än med en protektionistisk inställning gentemot dess omvärld – samtidigt som den politiska dimensionen i unionen på flera plan ligger dold. Såväl politiska inriktningsbeslut som makthavare förblir i stora stycken desamma, oavsett hur folket röstar.
Om du inte kan avsätta de människor som styr över dig så lever du inte i en demokrati, som den EU-bejakande Labourpolitikern Hilary Benns pappa Tony Benn en gång sa.
Det finns alla skäl att inte blanda ihop de reaktionära krafter som fått vind i seglen i kampanjen för ett brittiskt EU-utträde med själva det politiska kravet om ett sådant utträde. Däremot bör de EU-vänliga politiska krafterna till stor del hållas ansvariga för hur EU-projektet, med dess apolitiska, marknadsbejakande tjänstemannavälde, bidragit till att osynliggöra strukturella samhällskonflikter och mer eller mindre lämnat fältet fritt för högerpopulister att, som nu, axla antietablissemangets mantel.
På samma sätt kan reaktionära krafter inom EU, i bland annat Ungern och Polen, nu vädra morgonluft – med hänvisning till en växande utträdesopinion kan de komma att ligga på för att EU:s yttre gränser ska täppas till än mer hermetiskt.
Vi vet inte vad som kommer att hända efter utträdessidans seger i Storbritannien – sanningen är att det är för många variabler inblandade för att någon ska kunna göra en förutsägelse med anspråk på att stå sig.
Det saknas inte allvarliga farhågor, ens för den mest inbitna EU-kritiker: Många politiker på utträdessidan i Storbritannien kan ha målat in sig i ett hörn – antingen driver de nu på för en ännu mer restriktiv flyktingpolitik, för att uppfylla faktiska och uppfattade löften, eller så riskerar högerpopulistiska Ukip att få ännu fler röster i nästa val. På samma sätt kan reaktionära krafter inom EU, i bland annat Ungern och Polen, nu vädra morgonluft – med hänvisning till en växande utträdesopinion kan de komma att ligga på för att EU:s yttre gränser ska täppas till än mer hermetiskt.
Vänsteretablissemangets utdefiniering av EU-motståndet som en angelägenhet för chauvinister och rasister – i kombination med vänsterns hittillsvarande oförmåga att presentera ett motprojekt – riskerar i detta läge att bli en självuppfyllande profetia.
Att hitta en plattform för att bedriva antikapitalistiskt arbete, för en verklig demokrati, och återuppväcka en progressiv solidarisk internationalism, där mattan successivt dras undan under nationalhögerkrafternas fötter, kommer i detta läge att vara en trängande uppgift – oavsett hur framtiden för EU-projektet gestaltar sig.