I januari 2015 varslade metallarbetarförbundet Birleşik Metal-İş om att ta ut sina cirka 15 000 medlemmar på 22 fabriker i Turkiet i strejk – bland annat på Anadolu Motor i Istanbul, där 30-årige Erhan Demirtos jobbar som motormontör.
– Men vi hann aldrig gå i strejk eftersom regeringen förbjöd det, säger han när vi träffas på Birleşik Metals huvudkontor i Istanbul.
Förbudet är bara ett exempel på Turkiets allt mer auktoritära styre och hur olika lagar används för att kväsa dem som går emot regeringens intressen och marknadsliberala politik. Strejkvarslet var ett svar på ett nytt kollektivavtal mellan arbetsköparorganisationen MESS (Turkiska Metallproducentförbundet) och landets två andra metallarbetarförbund, Celik-Is och Türk Metal, som Birleşik Metal förkastade. Bland annat för att avtalet skulle gälla i tre i stället för två år och stipulerade lönehöjningar som låg under inflationskursen.
– Lönerna höjs efter inflationskursen, men det motsvarar inte de faktiska ökningarna av levnadsomkostnader. Därför är det svårt att få det att gå ihop, säger Erhan Demirtos.
Regeringen hävdade att strejken hotade den nationella säkerheten och att den därmed hade rätt, enligt fackförningslagstiftningen, att skjuta upp den i 60 dagar. I praktiken betyder det strejkförbud, eftersom en konflikt vid en uppskjuten strejk måste lösas genom medling. Förhandlingar, protester och ”olovliga” strejker har sedan dess pågått på flera av de 29 fabriker där Birleşik Metal har kollektivavtal. På Renault-fabriken i staden Bursa har 400 arbetare fått sparken för att de strejkat för högre löner eller för att ha gått med i Birleşik Metal.
75 av de avskedade har inte fått avgångsvederlag. Vi kämpar för att de ska få det.
Eyüp Özer, Birleşik Metals internationella avdelning
– 75 av de avskedade har inte fått avgångsvederlag. Vi kämpar för att de ska få det, säger Eyüp Özer på Birleşik Metals internationella avdelning.
Sedan 2012 har många metallarbetare lämnat Türk Metal, som de menar är alltför lojalt mot stat och arbetsköpare. Många har gått med i vänsterorienterade Birleşik Metal i stället.
– På mindre är tre år har vi ökat från 22 000 till 36 000 medlemmar, säger Eyüp Özer.
Turkiet har närmare 80 miljoner invånare och en arbetsstyrka på 27 miljoner. Strax över en miljon av arbetarna är fackligt anslutna och runt 600 000 av dem har kollektivavtal. Den fria turkiska fackföreningsrörelsen blev i princip krossad efter en militärkupp 1980 då bland andra DISK, centralorganisationen som Birleşik Metal tillhör, förbjöds. Sedan 2002 har det islamistiska mitten-högerpartiet AKP haft makten. Partiet har fört en marknadsliberal politik och ett omfattande privatiseringsprogram av statliga företag. Efter regeringskritiska protester, de så kallade Gezi-protesterna i Istanbul sommaren 2013, har AKP visat alltmer auktoritära tendenser. Samtidigt fick partiet närmare 50 procent av rösterna i senaste valet i november 2015.
Samhället blir alltmer polariserat. Det splittrar framför allt arbetarklassen.
Erhan Demirtos, motormontör
– Samhället blir alltmer polariserat. Det splittrar framför allt arbetarklassen. Många vill inte gå med i regeringskritiska fackförbund. Vi har också haft problem med detta på vår arbetsplats, men numera är alla med i facket. Alla inser att även politikerna som de röstar på står på arbetsköparnas sida, säger Erhan Demirtos.
Inför första maj 2016 nekades arbetarrörelsen för tredje året i rad tillstånd att demonstrera på Taksim-torget i Istanbul av säkerhetsskäl. Under 2015 och 2016 har flera bombdåd skett, bland annat mot fackföreningsmanifestationer.
– Det avskräcker många från att demonstrera, men i vårt förbund är det hundraprocentig uppslutning, säger Erhan Demirtos.
Förra sommaren bröt regeringen en tvåårig vapenvila med kurdiska PKK-gerillan och inledde en arméoffensiv i sydöstra Turkiet. DISK och centralorganisationen för offentliganställda tjänstemän, KESK, har strejkat och protesterat mot kriget. På DISK:s högkvarter i Istanbul träffar jag dess generalsekreterare Arzu Çerkezoğlu. Hon var en av arrangörerna bakom en fredsmanifestation i huvudstaden Ankara den 10 oktober 2015 då två självmordsbombare slog till. 103 personer dödades.
– Först påstod presidenten att en cocktail av olika terrororganisationer, bland andra IS (Islamiska staten) och PKK, låg bakom attentatet. Nu vet vi att IS låg bakom, men även att säkerhetstjänsten hade information om att självmordsbombare var på väg till Ankara. Målet var att sätta skräck i samhället och det lyckades man med, säger Arzu Çerkezoğlu.
Regeringen är djupt insyltad i kriget i Syrien och dess relation med IS är luddig. En del pekar på att de har gemensamma ekonomiska och militära intressen i Syrien samtidigt som regeringen officiellt bekämpar IS.
Många fackföreningsaktivister avskräcks från att delta i offentliga möten på grund av attentatsrisken. Andra sväljer orättfärdigheter av rädsla för rättsliga åtgärder.
– Men inskränkningarna i yttrandefriheten har även haft motsatt effekt. På tre år har antalet medlemmar i DISK ökat med 50 procent. Arbetarna vet att vi försvarar dem om de får problem för sin ”frispråkighet”, säger Arzu Çerkezoğlu.
Vi säger högt och tydligt till regeringen: ”här går gränsen – överträd den inte!”
Arzu Çerkezoğlu, generalsekreterare, DISK
DISK består av 22 förbund med 170 000 medlemmar. Högst på agendan ligger mobilisering mot arbetsmarknadspolitiken och att värva fler medlemmar. Outsourcing och timanställningar har ersatt alltfler fasta jobb. Privata bemanningsföretag är förbjudna, men parlamentet förväntas snart anta en lag som tillåter det.
– Vi säger högt och tydligt till regeringen: ”här går gränsen – överträd den inte!” Cirka sju miljoner arbetare kommer att förlora sin anställningstrygghet och bli bemanningsföretagsarbetare om lagen antas, säger Arzu Çerkezoğlu.
I juli 2016 försökte militären ta makten i landet. Kuppen, som AKP anklagar den så kallade Gülen-rörelsen för att ligga bakom, har följts av tre månaders undantagstillstånd. Över 35 000 personer, misstänkta för att ha kopplingar till Gülen-rörelsen, har gripits. Tiotusentals andra har sparkats eller stängts av från sina arbeten.
Läraren Ciğdem Özbaş är medlem i KESK-förbundet Eğitim-Sen för anställda inom utbildningssektorn. Hon berättar att över 300 KESK-medlemmar har förlorat sina arbeten i kölvattnet av kuppen.
– Vänsteraktivister är oroliga att förtrycket nu ska riktas mot dem efter första vågen av jobbavstängningar kopplade till Gülen-rörelsen, säger hon.
Situationen är komplex. Hon säger att kriget i Kurdistan splittrar löntagarna. En del är rädda för kollegor som kämpar för fred.
– Eftersom vi ses som terrorister av regeringen. Flera KESK-medlemmar har fått sparken eller tvingats byta tjänster för sitt fredsarbete, säger Ciğdem Özbaş.
I mars fängslades fyra akademiker misstänkta för terroristpropaganda efter att ha skrivit under ett fredsupprop. De friades i slutet av april, men väntar nu åtal för ”förolämpning av turkiskheten”. Sedan Recep Tayyip Erdoğan blev president, i augusti 2014, har han lämnat in närmare 2000 förtalsmål till domstol. Ciğdem Özbaş ser mörkt på framtiden.
– Vi behöver mycket mod för att vinna de demokratiska rättigheterna för arbetare och i kampen mot de nya nyliberala attackerna från regeringen, säger hon.