[BOK] Riktiga Elsie
Elsie Johansson
Albert Bonniers förlag, 2016
Som man har älskat Elsie Johanssons böcker, särskilt Nancy-trilogin är ju ett mästerverk som skickade tillbaka den vuxna läsaren till bokslukaråldern under några veckor. Statarbarnet Elsie Johansson, som blev en av våra samtida verkliga proletärförfattare, har förmågan att skildra en ung människas utveckling i sitt omgivande lilla och stora liv.
På många sätt är alla Elsie Johanssons böcker berättelser ur hennes eget liv, hon har vänt och vridit på barndom, tonår, äktenskap och vuxenliv med moget författarskap i romaner och dikter, nu kommer memoarerna – eller livsberättelsen som hon kallar sin bok Riktiga Elsie.
Den som kan sin Elsie Johansson känner stigarna hon berättar om, har mött föräldrarna i sin blandning av stolthet och skam, som blev den unga flickans tills hennes egen lust och kreativitet bröt fram. Stoltheten över skolan, och skammen inför fattigdomen gentemot klasskamraterna, jobbet på posten, äktenskapet med mannen som inte såg henne i ögonen.
Elsie Johansson tar med läsaren i sin skrivprocess, om och om igen vänder hon på frågorna kring hur det var egentligen, och framför allt om det är rätt att lämna ut de närmaste eller falskt att inte göra det.
Klassberättelsen. Kvinnorollen som skulle fyllas. Mycket av det får en välkommen fördjupning, de närmaste stiger fram och blir tydliga som en del av det som format barnen och till viss del måste ifrågasättas även om det gör ont att slita sig loss för att ta vuxenansvar för sig själv. Det var det hon gjorde, till slut, vid närmare 50.
Elsie Johansson tar med läsaren i sin skrivprocess, om och om igen vänder hon på frågorna kring hur det var egentligen, och framför allt om det är rätt att lämna ut de närmaste eller falskt att inte göra det. Ursäkterna är till en början ibland tjatiga men har också sitt egenvärde, hon tar sitt författarskap – och sig själv äntligen – på stort allvar.
Berättelsen om hennes erfarenheter och livsval kan ibland tappa sitt flyt i alla resonemang om vad som är rätt; skriv bara människa, vill man faktiskt ibland väsa, men Elsie Johansson är ingen ung bloggare som fläker ut stort som smått för världen, hon tar sin tid och plats.
Och när hon äntligen gör sig fri från äktenskapet och blir hånad över sitt författarskap som förhävelse påminner hon oss om den oerhört hårda kamp som krävs för att hitta sig själv – den riktiga Elsie.
Ändå finns passager som är starka och hon kan konsten att formulera sig så det går rakt in i både hjärta och hjärna på en gång. Som när hon berättar om ”kärlekslivet” med maken, här kallad Bruno, där hon får in lojalitet, ömhet och ilska, nästan bitterhet, och till och med strukturella könsroller i samma stycke: ”Bruno hade ingen erfarenhet han heller och han hjälpte mig inte, han tänkte på sig själv och var styrd av sitt behov. Jag fick i bokstavlig mening kämpa svidande hårt för att få den orgasm som hans självkänsla ändå avkrävde mig! Men jag låtsades också, var tvungen till det.”
Den dansen har kvinnor uppfostrats till att delta i (och blir förstås så i viss utsträckning än i dag) – är det han eller hon som för? Och när hon äntligen gör sig fri från äktenskapet och blir hånad över sitt författarskap som förhävelse påminner hon oss om den oerhört hårda kamp som krävs för att hitta sig själv – den riktiga Elsie.
Riktiga Elsie är som en blomma som utvecklar sig och växer under läsningen, och författarens krumbukter inför skildringar av det sårbara blir till slut en del av hennes manifestation att få göra som hon behagar.