Maria Johanssons memoarer – del 5

Del 2:

En människa är aldrig mindre än sin största last

1.

Jag kan inte påstå att jag ångrade mig i samma sekund som han trängde in i mig. Det vore att frisera sanningen för mycket. Men efter ungefär tre minuter. Då började jag bli uttråkad.

Vägen dit hade varit rätt angenäm. Kittlande blickar och kittlande spänning. Ett nytt, stort steg, och allt var som upplagt för det. Den halvtomma hotellbaren, mensen som nyligen tagit slut.

Jag ville verkligen ha honom. Först.

Jag ville fortfarande ha honom när jag lirkade ned handen innanför hans byxlinning på hotellrummet. Bara sensationen av att efter så många år hålla i en penis som inte var välbekant var omvälvande. Inte för att den var extraordinär, men den var definitiv annorlunda än Mikaels.

Sedan var det det här med att stoppa in den. Trevligt först, men det tog som sagt inte lång tid innan jag insåg det oundvikliga. Han var tung, han var full, han var trött, han slaknade sakta men säkert i mig. Han skulle inte få mig att komma.

Han grymtade.

Vad vill jag?

Jag vill sluta.

Jag vred mig undan, fick honom att rulla bort.

– Jag vill fortsätta i morgon, sa jag. Vi är för fulla. Du är för full. Och förresten, i morgon vill jag använda min vibrator också, jag har den i väskan.

Han sa något sluddrigt som lät som ”jaha”.

Jag vände mig om och somnade.

 

*

 

Välkomna! säger jag igen.

Varför då?

Välkomna in i Den Nya Marias värld!

Ni kanske har fått för er att det är dags att hoppa av.

Men det får ni inte.

Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”.

Ungefär vid 21.30 lördagen den fjortonde november hade jag checkat ut ur mitt hotellrum. Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”, en kille bredvid började väsa arga saker åt henne. Jag tog fram en lapp och medan jag skrev sa jag att om de absolut ville ha betalt för halva natten eller så, så kunde de kontakta kvinnojouren på måndag. De hade lovat att hjälpa mig med liknande utgifter.

Killen tog lappen. Telefonnumret gick till Statistiska Centralbyråns växel, fast det visste ju inte han.

Ungefär klockan 01.50 samma natt smög jag in på ett rum två våningar ovan det jag själv haft, tillsammans med den redan nämnde berusade affärsmannen, som jag träffat i hotellbaren.

Knappt tio minuter senare rullade han av mig.

 

Morgon följde. Den femtonde november. Affärsmannen verkade oerhört bakfull. Själv var jag nog fortfarande full, om jag ska vara ärlig. Han kisade rödögt på mig och vände sig åt andra hållet. Är du fortfarande kvar?, hade blicken sagt.

Vad vill jag?

Jag vill inte gå än. Jag vill lämna rummet tillsammans med honom, om de i receptionen skulle se mig och börja tjafsa. Och så vill jag ha sex, det har jag förtjänat, det var ju därför jag följde med honom. (Okej, lite var det för att sova gratis också).

Jag försökte inleda en ny sexakt. Han grymtade. Alla delar av honom verkade sova djupt.

Jag tog fram vibratorn. Den vaknade rytande på första knapptryckningen.

Efter tre minuter såg jag hans blodsprängda ögon glimma förvånat åt mitt håll.

Efter fem minuter började jag stöta hårdare med apparaten.

Efter sju minuter såg jag i ögonvrån att hans egen börjat vakna.

Efter åtta minuter gick det för mig.

Några sekunder därefter var han över mig, fortfarande bakfullt klumpig men ändå ivrig.

– Nä, sa jag, fortfarande darrande. Nu är jag för öm. Du missade din chans hörru.

– Snälla, sa han och försökte kyssa mig.

– Hör du dåligt? Och förresten, gå och borsta tänderna, tillade jag.

Han lydde. Han kom tillbaka. Jag hade redan börjat klä på mig.

Han skulle komma att följa mig som en hund.

 

2.

Måndag den sextonde november klockan 10.00 infinner sig Maria Johansson inte på Marianne Lövfeldts rum.

Inte heller svarar hon i den burrande mobilen. Maria Johansson är nämligen på väg till Fredhäll. Hon har tillbringat ännu en natt i affärsmannens rum, och känner sig något mer tillfredsställd. Fast ändå lite smutsig. Trots att hon duschat noga.

Antagligen beror smutskänslan på att hon återanvänder blusen från i fredags. Den luktar förutom svett en aning stekos, får hon för sig där hon skumpar fram på 62:an. Över de lukterna svävar en doft av blandad dam- och herrparfym.

Uthyraren hade ringt vid halv nio. Jo, Maria skulle nog få hyra, men först måste de träffas, och hon ville väl se lägenheten?

Väl framme irrar hon ett tag. Okända trakter det här. Skorna bli leriga. I dag är det inte soligt. Telefonen fortsätter vibrera ilsket, hela tiden ett nummer som ser ut att tillhöra jobbet.

Efter nästan en kvart får hon syn på en liten huslänga som liksom sticker ut från resten av området. Människan sa ju att det var nybyggt! Tänk, Maria Johansson, tänk.

Mycket riktigt är längan den rätta. Tredje våningen.

Fast hon borde kanske ändå skaffa en sådan där smartphone. Slippa irra efter adresser. Hon känner på sig att hon kommer behöva ta sig till många nya platser framöver.

En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. 

Maria har haft svårt att könsbestämma rösten i luren. När personen öppnar blir det inte lättare.

– Hej, säger Maria.

– Hej, säger den skinntorra människan i morgonrock och granskar henne uppifrån och ned.

Maria vill göra detsamma. Så varför gör hon inte det? En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. Maria ryser till. Men jo, hon måste hålla masken. Måste ha någonstans att bo. Hon kan ju inte gå miste om det, bara för lusten att följa minsta dumma impuls. Impulsen nu är egentligen att fråga: Är du man eller kvinna?

Maria tittar tillbaka på det rynkiga ansiktet med tonade glasögon och tofsar av rött hår på huvudet, tvingar sig att se snäll och vänlig ut, småle intetsägande.

Efter ytterligare några sekunder verkar granskningen av henne själv vara klar. Människan hummar och tar ett steg åt sidan.

Maria stiger in. En ljus och fräsch lägenhet, fast den luktar lite konstigt. Precis som innehavaren.

– Ja, den är ju ganska stor för att vara en tvåa, gnäller rödhåret bakom henne. Och modern, allt funkar som det ska.

– Mm, säger Maria och kikar in i köket. Jo, fin lägenhet!

Som om hon brydde sig. Vilken egen lya som helst skulle duga.

– När vill du flytta in?

Hoppsan, så var man godkänd.

Maria vänder sig om och ler, hoppas att leendet inte är för brett.

– Så snart som möjligt, gärna!

– Hmm, grymtar människan. Är det bråttom?

Lugn nu.

– Tja, säger Maria. Jag kan så klart vänta ett tag, men visst flyttar jag gärna in så snart som möjligt.

Brrrrr, säger det i fickan.

– Skiljas, var det så?

Maria nickar och försöker se lite lagom lidande ut. Korsar kyskt händerna framför skötet.

Helvete, är det en man eller kvinna? Jag måste göra rätt intryck på människan.

De har stannat mitt i vardagsrummet. En klocka tickar sakta.

– Är det du eller han som vill skiljas?

– Just nu är det nog ganska ömsesidigt, svarar Maria försiktigt och tittar ned i mattan.

– Hm. Ja, det blir väl det. Min fru lämnade mig efter mer än tjugo år, skaffade sig någon yngre förmåga. Så det var hon som ville skiljas, men jag som fick flytta. Hit.

Tack, alla högre makter.

Maria tittar upp, hoppas att ögonen är lite fuktiga.

– Tänk, precis så är det för mig. Han har varit otrogen. Länge. Och jag äger ju halva huset, och ska få ut pengar för det, men just nu … Jag vill bara slippa sova under samma tak som han.

Mannen hummar och tänder en cigarett.

Så klart är det en man, tänker Maria, det ser man ju. Liten och torr och sönderrökt bara. Nu är lägenheten så gott som min.

– Du kan få flytta in i morgon om du vill, bekräftar mannen. Som du ser har jag redan plockat ut det mesta. Saken är-

Hostattack. Maria väntar tålmodigt.

– … saken är den att jag ska testa att flytta utomlands ett tag. Har hyrt in mig i ett hus i Spanien. Solkusten vettu!

Plötsligt har det kommit massa liv bakom de rökfärgade glasen.

– Man vill ju komma iväg innan vintern kommer i gång. När det börjar bli sommar här igen, ja, då får jag se om jag har lust att komma tillbaka. Annars stannar jag fan i mig där. Vad ska jag här och göra? Jag har väntat på pensionen, nu har den kommit. Ungarna träffar jag nästan aldrig. Men de kommer säkert vilja hälsa på i Spanien, ha!

Svadan stannar tvärt, mannen ser ut som om han tänkt spotta på golvet, men ångrar sig. Suger hårt på cigaretten i stället.

Maria fortsätter le och nicka.

– Ja, jag antar att du inte är rökallergiker. Du får väl vädra ordentligt.

– Det är ingen fara.

Brrrrrrbrrrrrrrrr.

– Vi skriver ett kontrakt fram till sista maj, ja, inofficiellt mellan oss två alltså. Onödigt att fråga föreningen, fast de skulle nog ändå inte bry sig.

Nick nick. Fram med kontraktet din jävla skorsten, jag vill härifrån nu och komma tillbaka när du är borta.

Som genom ett trollslag kommer papperen fram. Sedan lite information om förråd och tvättstuga. Och så frågan om jobb och lön.

– Kan jag få uppgifter till din arbetsgivare?

Maria rycker till.

– Självklart, pressar hon fram. Fast …

– Vadå?

– Jo … om du inte absolut måste, så får du gärna låta bli att ringa. Det är en på jobbet som min man haft en affär med. Jag vill inte de ska få veta på en gång att jag flyttar så här.

Maria tittar ned i mattan igen, hoppas att detta ska tolkas som sorg och skam, inte lögn.

– Jaha … Vilken jävel.

– Du kan få se ett kontoutdrag från banken i stället! Jag har helt okej lön, jag har jobbat på sjukhuset i många år.

– Ja ja, det blir nog bra, grymtar mannen. Ta med ett i morgon. Men det är säkert okej.

Brrrrrrrrrr. Ha ha, tänker Maria och försöker låta bli att fnissa till, jag skulle räcka honom luren nu, så skulle han få veta lite om mitt jobb.

– Och en förskottshyra förstås, tillägger mannen.

Maria hickar till.

– Absolut!

Det får lösa sig till i morgon, det.

När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand.

Lite kallprat, sedan skakar Maria den torra handen och lämnar huset med lätta steg. När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand. Rök luktar det, förstås, och något annat … något som påminner henne om jobbet. Något sjukt.

Hon gnider handen mot sidan av jeansen.

Brrrrrrrrrr. Jobbhelvete! Hon måste ringa facket innan hon kan svara ju.

Så fort telefonen stillnat tar hon upp den, besvärjer den att vara tyst medan hon själv bläddrar fram sms:et från arbetsplatsombudet.

 

Sjutton minuter senare är Marias händer smärtsamt kalla och hon darrar lite. Hon har ringt upp och kopplats vidare, pratat och lyssnat, trampat på utan att veta vart. I hennes mage ligger en klump, men det är en klump av lycka och den bara växer.

Facket ska ringa och prata med Marianne Rövfeldt. Maria ska få någon med sig, om hon alls måste gå på möte. Rövfeldt ska till att börja med motivera alltihop skriftligt så att det finns bevis på hur hon agerat. Hon kommer få skit för att hon helt sonika ringde upp Maria och sa att hon inte skulle komma in och jobba. Särskilt om detta inte var förankrat uppåt, och mycket tydde på att det inte var det. Man kan inte bara bli avstängd för grundlösa ryktens skull, hade fackombudet Karin sagt. Och hon hade mer eller mindre lovat att Maria skulle få lön som vanligt för de här dagarna.

Kanske blev Rövfeldt också charmad av Adam, funderar Maria. Hon ser framför sig hur han kom och grät ut i hennes kjolar. Charmad och kåt. Hon ryser till. Ett jävla liv har kärringen rört upp, men det ska hon få sjufalt tillbaka.

Allra mest nöjd är Maria dock över vad Kommunal-Karin anförtrodde henne i slutet. Att sexuella trakasserier på hennes arbetsplats anmälts två gånger de senaste åren. Kvinnor som anmält män. En av männen hade varit i chefs-position, dessutom. Inte hade de männen blivit avstängda och trakasserade, inte. De hade glidit undan i tysthet. Båda fallen nedlagda. En av kvinnorna hade senare självmant bytt jobb.

Kommunal-Karins röst hade stegrats: Det är så jävla typiskt! De ska inte komma undan med det här. Tro mig, vi ska dra upp de gamla fallen som ledningen tystade ner. Det kommer bli media!

Hon verkade nästan ta det hela personligt. Inte Maria emot.

Nu jävlar.

Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. 

Maria stoppar ned både mobil och händer i kappfickorna. Antydan till frost i luften.

Framför henne breder Rålambshovsparken med ens ut sig. Maria stirrar oseende ut över den.

Ja, nu jävlar! Egen lägenhet och lön, men slipper jobba. I alla fall för ett tag. Den där affärsmannen verkade ha rätt okej med pengar också, kanske ska hon träffa honom igen. Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. Tja, varför inte. Hennes nya energi kan nog räcka till mycket, sådant också. Men vad hette han? Filip var det nog. Maria försöker lägga namnet på minnet. Och hon försöker framkalla hans ansikte. Men hon ser bara en ljusgrå kostym och ett råttfärgat bakhuvud som inte vill vakna.

 

Det pirrar i vaderna. Benen vandrar på lika snabbt som tankarna, går mot rött utan att veta om det. En blåbuss tvärbromsar. Jaså, är jag vid Västerbron.

Maria fortsätter, ut på bron. Vinden sliter i henne. Lyckoklumpen i magen exploderar, stiger som kolsyra i hela hennes kropp, gör henne lätt och rusig.

Hon stannar en bit upp på bron, just där det börjar bli högt. Himlen och vattnet välvs över och in i varandra så man knappt vet var de börjar och slutar. Staden försöker vara gränsen mellan dem, ligger där grå och trist och hård och låtsas obesvärad. Men den lurar inte Maria. Stan vet vad som komma skall.

Stockholm ligger för mina fötter. Det här är bara början.

Så tittar hon ned. På broräcket står klottrat ”Do it! DO IT!!”

Gapskrattet sugs snabbt bort av vinden, men i Marias öron skallar det.

– Ja, jag ska göra det! Men fan inte vad ni tror!

 

 

3.

Jag var segerviss och rusig. Men jag visste också att vissa praktiska saker fortfarande måste göras. Små hinder på vägen till friheten.

Rosig och rufsig (föreställer jag mig) gick jag in på biblioteket vid Hornstull. Det var inte mycket folk där, jag fick genast en datorplats.

Se på tusan, DN hade svarat.

”Vi har aldrig haft någon annons om skilsmässa införd. Om ni skulle vilja ha det så är det enda tänkbara under rubriken Meddelanden. Det är en radannons, utan bild. Vi behöver dessutom ett intyg på skilsmässan.”

Missmod grep mig en sekund. Men min hjärna hade utvecklat en ny mycket bra egenskap, den vände motgångar till energi.

De gör allt de kan för att ingen ska sticka ut i det här samhället, tänkte jag. Men jag ska nog visa dem.

Över hundra kronor per rad ville de ha. Jag bestämde mig för att det nog var bäst att hålla det kort, spara pengar till roligare saker.

Svarade att jag ville ha en annons, tack, och att jag skulle återkomma med text. Samt med en kopia på ansökan om skilsmässa. Sedan skrev jag ut en sådan.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto.

Därefter gick jag in på min internetbank. Laddade ned ett kontoutdrag och skrev ut, det var lättare än jag trott. Hoppades att det skulle räcka för gubben, kändes som jag lätt hade kunnat fuska med det. Men det behövdes ju faktiskt inte, LÖN stod det tydligt och regelbundet.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto. Varför inte? Ett par tusen av dem skulle väl ha sparats till barnen. Men de hade redan ganska mycket undansatt. Och den största summan, min och Mikaels gemensamma, fanns på hans konto förstås. Eftersom han hade bättre ränta brukade jag överföra dit med några månaders mellanrum. Som tur var, så var det ett tag sedan nu.

 

Just som jag loggade ut från banken dök ett nytt mejl upp i inkorgen.

Biblioteket!

Ja, inte det jag satt på nu, men där jag hade frågat efter böcker.

En lista med cirka tjugo stycken som aldrig varit utlånade.

Herrejävlar vilka tråkiga publikationer. Lyrik. Operatexter. Sagor. Ålderdomligt så det förslog. Men, ska man vara intellektuell får man int’ gnäll’, tänkte jag, mycket nöjd med min egen poetiska insats. Bäst att åka till rätt bibliotek med en gång.

Jag valde ut tre titlar, de som lät minst tråkiga. Uppländska folksägner, Främmande lyror och Valda skrifter av Louis De Geer.

Väl på biblioteket så visade sig bara två av dem existera i sinnevärlden.

Skägget tittade lite lätt beklagande men ganska intetsägande på mig.

– Hade du beställt dem?

Han minns mig inte, insåg jag. Trots allt tjafs när jag var här och frågade så minns han mig inte.

Är jag så jävla alldaglig?

Ja, så klart du är, sa en liten röst åt mig. Du får väl ändra på det.

Ja, jag ska, svarade jag.

Hur som helst hade De Geer försvunnit ut i evigheten, trots att ingen någonsin lånat honom. Jag tog det som ett tecken, och nöjde mig med de andra två.

Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. 

Där stod jag alldeles fri och inte alltför fattig, med två halvantika böcker under armen och resten av mitt liv i axelremsväskan. Klockan var över två, solen stod redan lågt. Jag bestämde mig för att ta mig bort från Medborgarplatsen, till något mindre centralt ställe. Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. Bra om han sprang i och för sig, han hade börjat bli småfet.

Hur som helst – mig skulle han inte ta fatt.

Jag tog vägen över de vindlande parkavsatserna där missbrukarna hänger. En väg de flesta undvek om de kunde. Fast, tänkte jag medan jag trampade uppåt, Mikael har faktiskt inte försökt ringa sedan i går kväll, inte ens sms:at. Kanske hade budskapet gått fram till sist.

Jag smet upp runt Mosebacke. Satte mig på en nästan tom pizzeria. Gick igenom alla ingredienser, och valde alla jag tyckte eller trodde var goda. Mozzarella köttfärssås parmesan salami oliver räkor vitlök soltorkade tomater tonfisk parmaskinka kyckling. Bearnaisesås. Och så cola till. Det blev en dyr pizza.

När servitören en kvart senare bar ut den med nollställt ansikte doftade den gott, fast samtidigt ganska konstigt. Jag högg in.

Snacka om smakexplosion. Det var gott, tror jag, för jag slukade det mesta väldigt snabbt. Men efter att jag fått i mig ungefär tre fjärdedelar började det bli kväljande och gå långsammare, fast jag verkligen försökte få i mig hela. Testade att doppa en överbliven tråkkant i bearnaisesåsen, men när jag skulle stoppa i mig den slickade tungan bara av såsen, munnen vägrade ta in resten.

Just då ringde det igen. Jag tappade den fuktiga brödbiten i såsen med ett plopp. Mobilsignalen var på igen, och ganska hög, eftersom Mikael slutat terrorisera mig och jag tänkte att facket eller lägenhetsuthyraren kanske behövde få tag i mig. Jobbsamtalen hade tystnat vid lunchtid.

Men det var Tessan.

– Hej! sa jag.

– Maria? sa Tessan.

– Ja, visst.

– Okej. Hej hej!

Tystnad.

Jag pillade loss en kvarvarande räka och sög i mig.

– Du låter lite annorlunda, fortsatte Tessan.

– Detsamma, tuggade jag fram.

– Eeh, nädå. Jag tänkte höra om du ville ses?

– Jo, det kan vi väl, det var ju ett tag sedan, sa jag nonchalant.

Ärligt talat så ville jag gärna visa upp Den Nya Maria lite grann för gamla Tessan. Den Nya Maria, som jag hittat alldeles utan Tessans självhjälpskurser.

– I kväll? fortsatte Tessan.

Gud, hade hennes röst alltid varit så där enerverande gäll?

– Oj, redan i kväll … Nja, sa min mun medan hjärnan fortsatte tänka: Sov på hennes soffa denna sista natt och spara lite pengar!

– … eller, fortsatte jag högt, ja varför inte?

– Gå ut och äta kanske, sa Tessan och lät lite mer lik sig. Jag vill höra hur det är med dig!

– Jo, sa jag, du kanske redan har hört något via maken? Jag och Mikael ska skiljas.

Hennes röst blev gäll igen.

– Va, nä! Nämen Maria är det sant. Oj, du måste berätta allt för mig.

Knappast allt, tänkte jag.

– Mm. Men du, fortsatte jag och försökte koppla på en sårbar röst, kan inte jag få sova hos dig? Bara i natt. Sedan har jag ett annat ställe att vara på.

– O-okej, sa Tessan. Eh. Jo.

– Perfekt! sa jag. Klockan sex?

– Mm, sa Tessan. Jag fixar något att äta.

– Mm, sa jag och fick lite kväljningar.

En ensam bit salami tittade på mig från tallriken, jag la servetten över.

– Okej, då ses vi om några timmar! fortsatte Tessan.

– Ja! sa jag, och tillade: Tack så mycket Tessan!

– Klart man ställer upp, sa Tessan och sedan la vi på.

 

*

 

Klockan 17.38 tar Maria Johansson en taxi åt nordväst, mot Stockholms största villaområde. Tessans och Anders villa ligger en bra bit från hennes egen familjs mer modesta radhus, men ändå kryper obehaget i Maria. Under eftermiddagen har hon sminkat sig rejält på pizzeriatoaletten och knutit en blekrosa scarf om håret. Funderat ett par sekunder på solglasögon, men kommit fram till att de antagligen skulle generera mer uppmärksamhet denna novemberkväll, inte mindre.

 

Maria är på väg att glömma att betala taxin, ett Hallå! rycker tillbaka henne som ett strypkoppel. Hon fumlar med kortet, sedan skyndar hon lätt hukande mot villadörren. Uppfarten känns som en upplyst scen i framlykteskenet. Trycker frenetiskt på dörrklockan samtidigt som bilen backar bort.

Hon känner blicken i titthålet. När hon öppnar har Tessan försökt ordna ansiktsdragen, men inte lyckats helt. Det finns något förbryllat och nästan skrämt i munnens och ögonens vinklar.

– Heej, säger Tessan och ler lite för brett. Kom in!

Maria vill inget hellre, men stoppas av Tessans famn, just fan, hon ska ju alltid kramas. Maria kramar tillbaka, men hamnar lite för tätt inpå Tessan, det känns nästan oanständigt. När kramen släppt makar hon sig kvickt inåt, råkar trampa på en av Tessans små toffeltår. Tessan grimaserar men säger inget.

– Ursäkta, säger Maria.

Vad i helvete, jag träffar henne och det första jag säger är ”ursäkta”? Det känns inte som Den Nya Maria.

Vad vill jag?

Jag vill fråga henne vad hon glor på och om hon inte tycker jag är snygg.

– Vad du tittar, säger Maria och rättar till scarfen. Är jag inte fin? Du som brukar säga att jag borde piffa upp mig lite mer!

– Joo, säger Tessan och ler nervöst. Lite ovant bara. Men jag gillar det, att du vågar ha rosa!

Hon står där och ler medan Maria kränger av sig kappan. Maria vill inte böja sig för djupt, tolvingrediensers-pizzan verkar ännu ligga hotande nära magmunnen, så hon sätter sig på en låg bänk för att dra av sig skorna.

När hon tittar upp igen står Tessan kvar likadant.

Jag gör Tessan nervös, inser hon. Osäker. Om något, så har det varit tvärtom förr. Är det så här enkelt, att bryta mönstren?

Ingen tvekan längre. Det är Den Nya Maria som kommit för att hälsa på. Och hon är här för att stanna.

– Jo, säger Maria som inser att hon borde svara något på Tessans utseendekommentar. Tack, jag tänkte inte så mycket på att det var rosa, ville mest matcha läpparna med scarfen!

En minnesbild svischar förbi. Hur hon blandade Idominsalva med rött läppstift för att få samma nyans som tyget. Lukterna av en aning härsknat sminkfett, av gammal urin och luftrenare på pizzeriatoaletten.

– Jag ska börja bry mig lite mer om mitt utseende, fortsätter Maria medan hon hänger upp kappan. Prova nya saker!

Tessan skrattar till.

– Ja, det är väl ganska klassiskt när man ska skiljas!

Orden blir en tagg långt bak i Den Nya Marias hjärna. Hon grymtar lite.

Tessan blir snabbt allvarlig.

– Förlåt, det är säkert jättejobbigt alltihop. Du måste berätta, vännen! Vad har hänt?

Maria knycker på nacken, de går båda inåt lägenheten.

– Äh, det känns rätt skönt, säger Maria. Borde ha gjort det för länge sedan.

– Vad tycker Micke då?

Ny knyck.

– Han verkade inte vilja först, men nu kanske han har ändrat sig. Det kommer bli bäst så här.

Tessan nickar sakta, svänger in i köket till vänster. Rosévin på bordet. Maria nickar ja innan Tessan riktigt hunnit fråga.

– Mm, säger Tessan medan vinet kluckar ned i glasen. Sen vet man ju aldrig, ni kanske hittar tillbaka till varandra om ett tag, det är det ju många som gör.

Är det verkligen det? tänker Maria och tar en stor klunk. Är det inte bara sånt man säger?

– Kanske, svarar hon. Allt kan hända. Men först vill jag skaffa mig ett eget liv.

Tessan nickar återigen vist.

– Jo visst. Fast du kommer ju ha barnen varannan vecka förstås.

Orden blixtrar till hårt och kallt. Maria känner sig också hård och kall. Ja, det är ju det normala, varannan-vecka-familjen.

– Jaså, det kommer jag? blixtrar hon tillbaka.

– Va? säger Tessan som står och petar planlöst i den ljumna kycklingsalladen. Ja vi har så mycket att prata om Maria. Ska vi sätta oss i vardagsrummet lite först?

Det luktar parmesan i köket. Maten lockar inte Maria, inte än i alla fall.

– Absolut! svarar hon kvickt och styr inåt huset med glaset i hand, tar en till stor klunk på vägen.

 

Allt ser ut som vanligt. Ändå är det som om Den Nya Maria ser allt i ett nytt ljus.

Tessans vardagsrum som Den Gamla Maria försökt efterapa. Lagom ljust och fräscht, inte plåttrigt men inte heller sterilt. Lagom mycket personlig prägel. Men inget damm och inga sladdhärvor. Otroligt att det bor tre personer i huset, varav en sexåring.

Med ens avundas Maria inget alls i Tessans hus. Just att det är lagom personligt och inte för sterilt, det visar bara hur vansinnigt genomtänkt det är.

Hon har lagt ner sin lilla själ i det, tänker Maria. Och oj vad hon måste städa och skälla på ungen för att ha det så här.

– Var har du resten av familjen då? frågar hon och betonar du en aning extra.

– Anders är på affärsresa, och Lillen är hos mamma, jag tyckte vi skulle få vara för oss själva lite.

Nytt nervöst leende.

– Skönt, säger Maria.

Jag vet nog vad män gör på affärsresor, tänker hon. Vet du det, Tessan?

Hon knuffar bryskt en soffkudde i kontrastfärg åt sidan och dimper ned i soffan. Lite vin skvimpar ut, en droppe landar så klart på den ljusbeiga klädseln.

– Oj, säger Maria.

– Va, spillde du?

Hård glans i Tessans ögon.

– Ja, lite lite grann. Svårt att ha vit soffa, va!

– Den är off-white, fräser Tessan. Ja ja, vänta, jag fixar det.

Maria hinner ta två stora klunkar innan Tessan är tillbaka med fuktig trasa och en saltströare. Hennes mun ser fortfarande hård ut.

Just fan, jag ska ju sova här, tänker Maria. Jag får inte reta upp henne för mycket.

– Förlåt, säger hon snabbt. Jag är lite darrig och konstig.

Tessan kastar en snabb blick på henne, saltar sedan på soffan. Maria försöker att inte fnittra. När Tessan tittar upp igen är ansiktet mjukare.

– Ingen fara. Det verkar gå bort nu. Men, ja, fortsätter hon och sätter sig försiktigt i en fåtölj, hur är det? Du verkar som sagt … annorlunda.

Maria rycker på axlarna.

– Jag är nog lite annorlunda. Jag har väl hittat mig själv äntligen!

Tessan verkar samla mod för något.

– Maria, jag måste fråga det här, bli inte arg. Men … har du druckit innan du kom hit?

Maria blir inte arg, bara förvånad. Hon har inte druckit. Inte sedan i går kväll.

– Nä, säger hon uppriktigt. Verkar det så?

Tessan – ja, hon rodnar faktiskt! Och flackar lite med blicken.

– Å, jag vet inte, men som sagt – du verkar lite annorlunda! Men bara du mår bra, så.

– Mm, säger Maria och tar en ny klunk.

– Så, ja … Gör du det?

– Vad?

– Alltså, mår du bra?

Tessan tar en snabb klunk, kanske är det hennes första.

– Jodå, svarar Maria, det har jag väl redan sagt?

– Mm, jo, säger Tessan och tar en ännu snabbare klunk, men det var ju ett tag sedan vi hördes, eller träffades i alla fall, jag vet inte riktigt hur det varit med dig sista tiden, och såna här plötsliga förändringar i livet kommer ofta efter att man till exempel fått ett sjukdomsbesked, eller något annat omvälvande, ja något fysiskt då. Eller psykiskt. Har jag läst, alltså.

Tessan tystnar äntligen, andas in djupt och gömmer blicken i glaset. Aha, tänker Maria. Hon tror att jag blivit knäpp.

– Nej, säger Maria så lugnt hon kan. Inget sådant.

Vad vill jag?

Jag vill inte säga som det är, det här med all statistik som stämmer in exakt på mig. Jag vill inte att Tessan ska veta det, få alla sina fördomar bekräftade. Hon har alltid tyckt att hon är så jävla fri och modig och lyckad och speciell. Särskilt jämfört med mig.

– Jag bara bestämde mig en dag, fortsätter Maria lagom nonchalant och gör en grandios rörelse med vinglaset. Bestämde mig för att det var dags att börja ett nytt liv.

– Mm, säger Tessan och sneglar på glaset i Marias hand. Jag förstår.

I helvete att du gör.

– Du, fortsätter Tessan med ny, hurtig röst, jag är jättehungrig faktiskt. Jag ska fixa det sista med maten, men sitt kvar här du!

– Okej, säger Maria.

– Akta soffan, tillägger Tessan med en blinkning, men det syns att hon menar det.

Värdinnan halvstänger dörren till köket. Slamrar därinne. Maria ser sig omkring igen, men rummet är verkligen fantastiskt tråkigt.

Vad vill jag?

Jag vill bajsa.

Den mindre toaletten, utan badkar, ligger ute vid hallen. Det mesta därinne är rosa. Maria tittar sig i spegeln. Hon är också rosa. Ska jag verkligen matcha toan, tänker hon.

Läpparna i spegeln har fått en lila ton, svag men fläckvis, av vinet. Maria drar upp det djupare röda läppstiftet och kletar på det i stället.

Utanför är det tyst. Om maten var klar skulle väl Tessan ropa.

Mat. Jag är fan inte hungrig än. Men kanske blir det bättre när jag fått ut lite av den gamla.

Maria sätter sig, magen molar dovt men inget kommer ut, bara gaser. Hon sitter där ett tag innan hon ger upp. Ännu har ingen ropat.

Just när hon reser sig för att spola rör sig något i hallen utanför. Det låter som att ytterdörren öppnas.

Någonting får Maria att bli stilla, inte spola.

En röst, mycket låg, viskande. Svarsrösten är också låg och återhållen, men Maria har inga problem att känna igen den.

Mikael.

Hon står blickstilla. Hör steg smyga inåt huset.

Han behöver inte ta av sig skorna, minsann.

– Maria? skär en basröst plötsligt genom stillheten. Vad håller du på med, jag vet att du är här!

De måste vara i vardagsrummet.

– Ja hon är ju här, jag såg henne för en sekund sen, gnäller Tessan.

Trappan till övervåningen knarrar.

– Du, stanna här nere och håll koll, hör hon Mikael säga.

Maria som just lagt handen på dörrvredet stannar upp igen. Kommer det jävla våpet lyda? Ja, Maria hör henne sucka, det måste vara från vardagsrummet. Därifrån har hon full överblick över hallen.

Det finns bara en sak att göra, och det fort.

 

*

 

Så gick det till när Maria Johansson, 42,5 år, ostraffad, drygt 1,66 lång och med en vikt på vid den tiden antagligen strax över 68 kilo, klättrade ut genom ett fönster och rev sönder sina jeans och delar av sitt ben på en vass fönsterbräda.

Jag såg efterlysningen framför mig. En jävla tur att jag tog med väskan in på dass. Men utan jacka och utan skor – jag skulle bli ett lätt byte om de började springa efter mig. Jag rusade över vägen och in i skogsdungen på andra sidan med en jäkla fart. Inte förrän jag saktade in efter några hundra meter märkte jag hur ont det gjorde i vänstra vaden och under fötterna. Strumporna blöta, och fan, jo, visst var det blod som rann från benet.

Helvete helvete helvete. Tessan, din förbannade jävla subba. Aj.

Jag snubblade ut på en ny, större väg. Vinkade frenetiskt åt bilar. Redan den andra stannade, antagligen såg jag mer sårbar än farlig ut.

En äldre man.

– Jag har blivit överfallen! Snälla, kan du köra mig till polisstationen?

Han gapade och blinkade och sa självklart. Medan han körde kallade han mig flicka lilla och tjatade om att han kunde följa med mig in på stationen och hjälpa mig. Jag svarade undvikande, medan jag i baksätet tryckte bort samtal på samtal från Tessan och Mikael, och däremellan försökte skriva sms. Till slut fräste jag åt honom att jag ville till sjukhuset i stället, för jag hade blivit våldtagen, och jag ville inte ha med några män där.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Jag tror jag såg tårar i hans rödkantade ögon i backspegeln. Eller, kanske hade han bara sådana där gamla ögon som rinner. Han sa inget mer.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Försökte koncentrera mig. Vad hade jag blivit av med? Förutom någon som helst vänskap med Tessan, då. Väskan hade jag fått med mig. Böckerna! Jo, de hade jag tryckt ned i väskan ja. Lite smink hade jag nog glömt på handfatskanten. Vad hade jag haft i kappfickorna? Inte mobilen, uppenbarligen. Kanske ett busskort. Förhoppningsvis inga anteckningar med min nya adress på.

Hata hata hata.

Den gamle mannen med Volvon släppte av mig vid Danderyd. Jag minns inte om jag sa tack.

Sjukhusets huvudingång, jag gick automatiskt in, förbi fontänens föraktfulla små kisstrålar. Satte mig och väntade på de obekväma stolsofforna. Försökte lugna ned mig, tänka på något annat än mitt hat.

Snörvlande, sorgsna människor runt mig. Denna sjukhuslukt. Jag hade inte lagt märke till den på många år, den hade blivit en del av min egen kropp. Men nu gav den mig kväljningar.

Min kropp ville rycka och spritta åt alla håll, ville därifrån. Men jag tvingade mig att sitta stilla, vänta och lugna mig, försökte intala mig att det var vad jag egentligen ville.

Jag blundade och tänkte på alla dem som jobbade i det väldiga maskineriet, precis som jag själv gjort alldeles nyligen, fast på andra sidan stan. Försökte känna stolthet över deras arbete. Sedan försökte jag tycka synd om dem. Sedan förakta dem.

Men jag kände ingenting. Inte ens hat.

När jag kommit så långt vibrerade min väska och jag spratt till. Ja, det var Filip som svarade på mitt sms. Jag reste mig värdigt, gick ut, bort från lukten, väntade i den obarmhärtiga blåsten med en känsla av att ha segrat.

 

*

 

Jag lurade honom inte. Det var inte som att jag sa att jag skulle gifta mig med honom.

Vad han fick för sig är bara hans eget fel.

Affärsmannen Filip från Falun. (Gud, det låter som en limerick. Fast jag kan fortfarande inte komma på några rim på ”Falun”, trots min nya intellektuella utveckling.)

Filip var inte gift och otrogen, som jag hade förutsatt. Han var ganska nyligen frånskild. Han kom och hämtade mig i taxi trots att han egentligen varit på centralstationen för att fortsätta till Göteborg när jag sms:ade. Han kramade om mig. Jag förvånades över hur tacksamt jag tog emot kramen. Det var som om jag behövde den, behövde vad som helst, för att dämpa det svarta hatet.

Jag berättade inte om Tessan. Jag sa att jag gått med på att träffa min man som tjatat om det, och att han blivit hotfull, att jag blivit rädd och flytt. Ville inte säga att han verkligen misshandlat mig, orkade inte med ännu en man som tjatade om att gå till polisstationen.

Jag ville att affärsmannen Filip från Falun skulle ta hand om mig på andra sätt.

 

Vi tog in på ett nytt hotell, i Gamla Stan den här gången. Inte lika affärsmässigt, men ganska mysigt. Han beställde upp frukt och drinkar till rummet. Han försökte ge mig tafflig massage. Han verkade nästan förskräckt när jag tog initiativ till sex, som om han var rädd för att skada mig. Men sedan lyssnade han mycket uppmärksamt och gjorde precis som jag sa.

 

Och när jag bad honom om ett litet lån, till min nya lägenhet, sa han ja utan att blinka.

 

*

 

En och en halv månad senare kommer det vara mörker, neonljus, skabbiga palmer. Affärsmannen från Falun darrar okontrollerat i ett hörn av ett annat hotellrum, drygt åtta tusen kilometer från Stockholm.

Jag lägger pengarna framför honom men han tar dem inte.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
3 days sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Isabell Höjman/TT, Jessica Gow/TT

Jona Elings Knutsson:
”Jag använder inte längre min jobbmejl”

Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.

Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.

Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.

I så fall är jag i gott sällskap.

Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.

Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.

Rättskansli, angiveri, spioneri

Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:

Rättskansli
Angiveri
Spioneri

Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.

”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.

Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.

Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.

Våld vanligt på arbetsplatsen

Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.

Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.

Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.

Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor. 

– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.

Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.

Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.

Med en överenskommelse behövs inte blockad

Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.

Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund

En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.

– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:

– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.

Förslummade villkor i svensk byggbransch

Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.

Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.

Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.

Foto: Johan Apel Röstlund

I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.

En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård. 

Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat. 

– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.

Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.

Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras. 

Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare

På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen. 

– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.

Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.

Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.

– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.

Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.

Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.

– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.

Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund

Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.

– Vad är det som händer, ropar hon andfått.

Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.

– De som står här har inte fått ut sina löner.

– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.

– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:

– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.

Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.

– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.

Det gör däremot inte facket.

Foto: Johan Apel Röstlund

Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.

Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.

Foto: Johan Apel Röstlund

Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.

Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på. 

Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.

Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.

– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.

Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.

Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.

Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.

Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.

– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.

Foto: Johan Apel Röstlund

Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.

– Vad händer här då, frågar han som för befäl.

Pelle Sunvisson förklarar. 

– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.

Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.

– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.

Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund

– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.

– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.

Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.

Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.

En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.

Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.

Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites. 

Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund

Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.

– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.

– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…

Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.

– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.

Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.

– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.

Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.

– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag

I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses

Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.

Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet. Apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått skriver hon: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.” 

Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt. 

Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid

I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.

Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.

Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande. 

Vad hände med den radikala feministiska analysen?

I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.

I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång. 

Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet. 

Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”. 

Att ta ansvar för sina begärs ursprung

En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.

Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.

Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.

Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i  Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför. 

Nina Björk Foto: Stina Nylén

Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism. 

En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst. 

Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT

I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade. 

Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen? 

Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta. 

Revolutionär potential i det artificiella

Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns  goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det  inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.  

Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow

Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att  omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats. 

Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs. 

Slutsatserna leder inte utanför systemet

Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig  utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska. 

På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden. 

Publicerad Uppdaterad