Ventura Saldivar slutar att hulka först långt efter att ”dödens tåg” kört förbi. Det graffitimålade godståget fraktade för två månader sedan hennes son Samuel genom den här staden innan han försvann i öknen mellan Sonora och Arizona. Det inleddes aldrig någon officiell undersökning och därför har hemmafrun från Honduras sällat sig till den karavan av mödrar till försvunna mellanamerikanska migranter som tagit saken i egna händer och nu söker efter de saknade.
Varje år reser enligt FN:s beräkningar en halv miljon migranter illegalt genom Mexiko på sin väg mot USA. Många av dem färdas på taket av mexikanska godståg och utgör ett lätt byte för såväl organiserade kriminella som skrupelfria poliser.
En mor tröttnar aldrig på att leta.
Ventura Saldivar
De försvunna migranternas mammor uppsöker fängelser, bordeller och skumma stationssamhällen längs hela den våldsamma migrationsrutten upp igenom Mexiko. Runt sina halsar bär de laminerade foton av sina barn. Många har varit försvunna i uppemot tio år, men som Ventura Saldivar säger:
– En mor tröttnar aldrig på att leta.
Hon har en direkt hälsning till sin försvunna son:
– Din mamma söker dig. Jag älskar dig. Ring till mig var du än är.
”Amerikas helt egna Medelhav” har den spanske redaktören för Foreign Affairs, Rafael Fernández de Castro, döpt Mexiko till, eftersom så många här mister livet utan att få en gravsten. Möjligheterna att söka asyl vid ankomsten till Mexiko är ytterst begränsade, även om de numera utökats en aning. De flesta migranter är därför beroende av hjälp från illegala smugglarnätverk.
Karavanen gör stopp i Apizaco i den sydöstliga delstaten Tlaxcala, på grund av att det finns särskilt många organiserade människohandlare som kidnappar migranter för att sälja dem till prostitution där. Men också för att det i Apizaco finns en kyrka som hjälper migranter.
5 000 migranter får varje år vila och ett mål mat i La Sagrada Familia, som stället som kan ses från den rostiga tågrälsen heter. Det drivs av den katolske prästen Davila Espinoza, en mild man med buskiga ögonbryn. Karavanens 36 mödrar och två fäder visar honom och de migranter som bor här foton av sina barn i hopp om att någon ska ha sett till dem.
Davila Espinoza menar att det är ”värre än någonsin” att vara illegal migrant i Mexiko. Han lägger skulden på den kontroversiella Frontera Sur-planen. Den innebär att Mexiko sedan i juli 2014 förstärkt sina insatser för att stoppa migranter vid landets södra gräns med stöd från USA, som vill att färre når den mexikansk-amerikanska gränsen.
– Mexiko behandlar migranter som djur och ignorerar mina otaliga anmälningar om de övergrepp de utsätts för, säger han.
Mexiko behandlar migranter som djur och ignorerar mina otaliga anmälningar om de övergrepp de utsätts för.
Davila Espinoza, präst
Davila Espinoza kritiserar också de meterhöga betongstolpar längs järnvägsspåren som har kostat tusentals migranter liv eller lem när de hoppar av ”dödens tåg” i hög hastighet för att slippa undan gängmedlemmar och polismän. Davila Espinoza förstår inte att att Mexiko har gått med på att ”göra det smutsiga arbetet åt USA”, som han formulerar det. Det finns också en rad väldokumenterade exempel på att Mexiko samarbetar med ultravåldsamma förbrytarkarteller för att stoppa migranterna.
– Migranterna ställs mot en av västra halvklotets mest ryggradslösa regeringar – Mexikos – och dess mäktigaste militärmakt – USA – och de bäst organiserade kriminella, säger han i en bön för de försvunna migranternas mödrar.
– Ni har bevisat att kärleken har en chans mot våld och orättvisa. Ni har, för nästan inga pengar, gjort mer för migranterna än myndigheterna i Mexiko och USA gjort tillsammans, säger Davila Espinoza.
Varje år sedan 2006 har mammorna rest genom Mexiko och under den tidsrymden har de funnit 250 av de försvunna migranterna. Under mitt besök faller de sista detaljerna på plats för att ännu en familj kan återförenas i Chiapas i södra Mexiko och därifrån resa vidare hem till Nicaragua.
Karavanens initiativtagare, Marta Sanchez Soler, kallar den ”en stor succé” och gläds över att man äntligen kan åstadkomma de insatser man bett myndigheterna om. Vi talas vid i högsäkerhetsfängelset Santa Martha i Ixtapalapa där mödrarna fått lov att komma in och visa en grupp mellanamerikaner foton på de försvunna.
Huvuddelen av dem som vi lyckats hitta har varit försvunna i åratal.
Marta Sanchez Soler, karavanens initiativtagare
Marta Sanchez Soler tillhör själv en migrantfamilj. Den äldre kvinnans föräldrar flydde från Francos Spanien 1936 till Frankrike och senare till Mexiko. Hennes bakgrund har motiverat henne att ägna en så stor del av sitt liv åt att hjälpa migranter.
– Huvuddelen av dem som vi lyckats hitta har varit försvunna i åratal. De flesta av dem som försvinner nu för tiden förväntar vi oss att finna döda om vi över huvud taget finner dem. Migranter mördas som aldrig förr. Så sent som i dag fann vi en som blivit ihjälslagen, berättar Marta Sanchez Soler och kallar samtidigt EU:s nya migrationspolitiska avtal med Turkiet för en kopia av USA:s och Mexikos samarbete i fråga om att bromsa invandringen.
– Liksom här gör det villkoren för migranterna ännu värre. Det är sorgligt, säger hon.
Under besöket i fängelset hittar Iris Rivera från Honduras sin grannes son Carlos Oliva bland fångarna. Han blev fängslad på väg mot USA och har suttit inne i 13 år för ett mord han nekar till att han skulle ha begått. 2014 hittade hans mamma honom med hjälp av karavanen. Sedan dess har hon besökt sonen i fängelset och ringer dit med jämna mellanrum.
– När jag kommer ut vill jag arbeta för karavanen, säger han och omfamnar Iris Rivera, som får ett brev med sig hem till hans mamma.
– Tack för allt du gjort för min mamma. Jag önskar att jag var din son så att du kunde avsluta ditt sökande, säger han.
– Antalet migranter som hamnar i hårda, överfulla fängelser som Santa Martha ökar och ofta har de inte fått en rättvis rättegång.
Det säger Ruben Figueroa från organisationen Movimiento Migrante Mesoamericano, som dokumenterar och arbetar för att förbättra migranters villkor i Mexiko. Han menar att det är ”kombinationen av ett genomkorrupt mexikanskt rättsväsen och politisk press att förhindra migration för att blidka USA”, som bär skulden till läget. Ruben Figueroa kom själv till USA som illegal migrant 1999 och arbetade där fram till 2005.
– Statens politik handlar om att göra det obehagligt att migrera för att därigenom få folk att ge upp. Så man dömer dem som hjälper migranter men dömer nästan aldrig dem som begår övergrepp på dem. De goda straffas, de onda går fria.
Framtiden ser inte ljusare ut.
Marta Henio Hoyo, som forskar i latinamerikansk migration
Henio Hoyo, som forskar i latinamerikansk migration, håller med. Han menar att förhållandena för latinamerikanska migranter sammantaget ”aldrig har varit värre”.
– Och framtiden ser inte ljusare ut, tillägger han.
– Idealiskt sett borde man angripa problemets rot och hjälpa mellanamerikanska länder att bli anständiga för människor att leva i. Men jag tror snarare att USA vill sätta press på Mexiko för att, i än högre grad, bromsa migranterna innan de når USA:s gräns.
Costa Ricas president Guillermo Solís drev i januari i år igenom ett avtal som säkrade 6 500 kubanska migranter ordnade transporter till USA, och vissa hoppades därför att USA och Mexiko skulle låta sig inspireras till ett mjukare tillvägagångssätt.
– Vi gör en människosmugglare arbetslös varje gång vi gör en migrant legal. Det är viktigt eftersom de kriminella traffickingnätverken har mera makt och mera pengar än till och med de stora narkotikakartellerna, sade Guillermo Solís vid ett besök jag gjorde i hans betonggrå presidentbostad där elen stängts av och vattnet i inomhusfontänen sinat.
– Det är rätt simpelt, förtydligade den före detta historieprofessorn och toppdiplomaten, vars egen mormor var migrant från Jamaica till Costa Rica.
– Antingen ger vi migranter fri passage och ordnade reseförhållanden. Eller så skickar vi dem i armarna på smugglare. Vi lever i en folkvandringstid, liksom vi gjorde på medeltiden. Vi kan inte stoppa folk från att migrera, bara förhindra människosmugglare att profitera på det.
– Människorsmuggling är ett brott mot mänskligheten. Därför bör migranter i Latinamerika och resten av världen skyddas av stater och få hjälp med att ta sig fram värdigt. När de väl når fram kan ni ju fortfarande avgöra om några av dem inte får stanna. Det finns dock inget som tyder på att modellen med öppna gränser kommer att vinna mark.
En annan faktor som gör tillvaron riskabel för migranterna är att de senaste tio årens krig mot narkotika har pressat drogkartellerna att hitta nya inkomstkällor. Det har lett till en ökning av antalet kidnappningar i samma takt som kartellerna har börjat fokusera mer på människohandel och ekonomisk utpressning av de bortfördas familjer. På inget annat ställe är detta tydligare satt i system än längs migrationens huvudpulsåder genom Mexiko, eftersom migranterna inte törs anmäla övergrepp av fruktan för deportation. Det utnyttjar de kriminella på många vis. Tusentals migranter har erbjudits en stor summa pengar i utbyte mot att bära med sig ”en ryggsäck” – ett medelstort paket med narkotika – över gränsen till USA, enbart för att bli ihjälskjutna när de når fram.
Honduranska Angela Martinez son Francis blev lurad av kriminella. Han hade nått fram till Reynosa i Tamaulipas i nordöstligaste Mexiko och ringde för att berätta för henne att han nu skulle korsa gränsen med en människosmugglare.
Han var på gott humör över att snart vara så nära sitt mål, men nästa dag fick mamman ett oroväckande samtal från samma telefonnummer.
Människosmugglaren krävde en stor summa pengar för att skona Francis liv. Smugglaren ville inte låta henne tala med honom så hon lät bli att betala. Sedan dess har hon inte hört något från sonen.
Angela Martinez berättar historien för mig på torget framför Guadalupe-helgedomen i Mexico City, som är den heligaste platsen i Latinamerika. Miljoner katolska pilgrimer besöker varje år kyrkan för att be framför ett enormt guldinramat porträtt av Guadalupe, som Jungfru Maria kallas i dessa trakter. Mödrarna från karavanen visar återigen bilder på sina söner och döttrar i hopp om att någon av söndagskyrkobesökarna ska ha sett dem.
– Guadalupe ger mig styrka. Hon miste också sin son, Jesus. Jag har bett henne om hjälp, snyftar Angela Martinez.
Hennes röst skälver:
– Min son var en sådan kärleksfull son. Han hade varit i USA 16 år innan. Han visste mycket väl att att resan var farligare nu än förra gången, men han gjorde det för mig. Han ville tjäna pengar så att jag kan gå i pension.
Många migranter flyr från gängvåldet i det fattiga och våldsamma Mellanamerika där mordfrekvensen är en av världens högsta. Men de slutar oftast ändå som offer för gäng från Honduras och El Salvador som kontrollerar migrationen i södra Mexiko.
– Hur kan man utnyttja sina egna landsmän? De har inga hjärtan, utbrister en annan av de honduranska mammorna, Priscila Cartagena, som fram tills nu har varit tyst under besöket vid helgedomen.
Den magra kvinnans dotter Yesenia försvann 2007. Det är fjärde gången som Priscila Cartagena följer med karavanen, så hon har svårt att hålla modet uppe.
– Våra barn flyr från våld och arbetslöshet, men det är ingenting mot de ohyggligheter jag har sett och hört om på den här resan. De jagar en amerikansk dröm som inte finns. I stället finner de döden eller en fängelsecell, säger hon.
Våra barn flyr från våld och arbetslöshet, men det är ingenting mot de ohyggligheter jag har sett och hört om på den här resan.
Priscila Cartagena, en av de honduranska mödrarna
– Gängen uppträder mer brutalt än de gjort tidigare.
Det säger fem honduraner, som alla försökt att ta sig till USA i flera omgångar, då jag möter dem på migranthemmet Cafemin i utkanten av Mexico City där karavanen också gör ett stopp. En av de fem överväger att stanna kvar i Mexiko, och en annan har beslutat sig för att vända om ”eftersom det blivit för otäckt”. Som de flesta illegala migranter vill Roy bara uppge sitt förnamn, men han berättar gärna sin historia.
– Jag blev jagad av gängen på taket på ”dödens tåg”. De svingade sina machetes över sina huvuden och en av dem hade en pistol. Min vän blev skjuten och föll av och dog. Jag träffades i foten men kom undan, säger han och visar mig ärret.
Roy berättar att han har sett en ung flicka bli våldtagen och hur hennes reskamrat ”fick två skott i huvudet när han försökte stoppa det”. Han avråder alla från att migrera.
– Om jag blir tillbakaskickad igen kommer jag inte att försöka mera. Jag tycker synd om mödrarna för jag känner till rutten och föreställer mig var deras barn kan ha fallit av. Marken är full av massgravar, säger han.
En pojke från Guatemala med slitna gympaskor och rädda ögon sitter för sig själv vid mödrarnas besök på migranthemmet. Han berättar för mig att han känner sig som ett jagat djur.
– Alla är efter oss. Jag är mer rädd för polisen är för gängen. Polismännen gör som det passar dem, säger han.
Dagen innan stal en mexikansk polis hans mobiltelefon och alla hans pengar, berättar han. De klädde av honom för att försäkra sig om att han inte gömde något av värde och sade att han antingen fick finna sig i det eller också bli deporterad. Han valde att fortsätta sin resa utan pengar.
– För annars har det hela varit förgäves. Ingenting kan stoppa mig. Jag är inte ens säker på att jag skulle vända om ifall min mor kom för att hämta hem mig.
Översättning: Cecilia Irefalk
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr