Drygt 20 år har gått sedan det ofattbara. Våren och sommaren 1994 mördades fler än 800 000 människor i Rwanda inför ögonen på en näst intill passiv omvärld. Flertalet tillhörde folkgruppen tutsier, men många var också de hutuer som brutalt slaktades i ett av världens mest omfattande folkmord.
– Jag landade strax efter att det värsta dödandet var över. Under själva folkmordet var jag baserad i Sarajevo och bevakade inbördeskriget på Balkan. Men det här var något helt annat, jag var inte förberedd och det tror jag inte att någon som kom dit var, säger den franske journalisten och författaren Jean Hatzfeld när Arbetaren träffar honom under hans Sverigebesök.
– Vi satt på flaket till en bil och längs vägkanten gick tusen och åter tusen människor i tysta rader och med tomma blickar. Många var barn och ingen, absolut ingen, sade någonting. Det går knappt att förklara i dag – för du vet, jag har bevakat krigen i Libanon, Irak, på Balkan och i Tjetjenien och där har folk alltid velat tala om vad de utsatts för, nå ut med sina historier. Här var de tysta, apatiska.
Folkmordet i Rwanda
Våren och sommaren 1994 ägde ett omfattande folkmord rum i den centralafrikanska staten Rwanda. Nästan en miljon människor, främst ur folkgruppen tutsier, mördades och två miljoner tvingades på flykt. FN och omvärlden har kritiserats hårt för sin passiva roll och brist på agerande under de fruktansvärda månaderna.
Vilket är ditt starkaste minne från den där första dagen du kom till Rwanda?
– Det är människorna efter vägkanten. Och lukten, det stank av död och floden, att floden vi passerade var röd. Förstår du? Den var röd. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här måste vara som för de journalister som gick strax bakom de sovjetiska soldater som befriade koncentrationslägren under andra världskriget.
Jean Hatzfeld har en lång karriär som krigskorrespondent bakom sig. Hans uppmärksammade reportage från exempelvis Israel och Palestina, bland annat publicerade i den väl ansedda franska tidningen Libération, har belönats med flera tunga internationella priser.
Nu sitter han tillbakalutad i en fåtölj på ett hotell i Gamla stan i Stockholm och försöker förstå vad det var som hände där i Rwanda och förklarar hur 20 år gamla sår visserligen ändrat karaktär men knappas läkt.
– En sak man måste förstå är att folkmord inte är krig. Och alla krig är inte folkmord. Jag är van vid krig, men här har det varit svårare att berätta, för det liknar inget jag tidigare hade upplevt och det tog lång tid att få kontakt med personer, säger han.
– Första gången stannade jag två månader, efter det har jag åkt tillbaka så många gånger. Alltid till samma by, för att försöka förstå. Prata med människor på båda sidor. Och en sak jag lärt mig är att människorna där – oavsett om de upplevde det som hände eller föddes efter att det hänt – alltid kommer bära det fruktansvärda med sig. Det är inget som glömts bort utan ligger hela tiden där. Även hos unga människor.
Det finns en misstänksamhet och en tystnad över något det aldrig går att prata om.
Annars läser man ju ofta om försoningsprocessen. Att allt gått så bra…
– Visst, Rwanda är ett starkt land i dag, med ekonomisk utveckling, fungerande skolor och fina städer. Och många journalister flyger in till Kigali, där ser allt bra ut. Men man måste komma ihåg att det är en storstad där det är lätt att försvinna, vara anonym. Där finns folk från hela världen. Men om man gör som jag. Besöker en och samma by om och om igen i 20 års tid märker man något annat. Där är såren djupare. Visst, i dag umgås tutsier och hutuer. De spelar i samma fotbollslag, umgås på gatan, går på teater tillsammans och bor grannar. Men det finns en misstänksamhet och en tystnad över något det aldrig går att prata om.
– I varje familj finns det sår. Alla vet något, om en granne som kanske dödat hundratals personer eller om någon som miste hela sin familj. Det är en väldigt konstig känsla och den går inte att förklara om man inte stannar länge. I staden är det säkert annorlunda.
Det är ofattbart och jag kan fortfarande inte förstå hur en vanlig människa plötsligt kan plocka upp sin machete och döda 20 personer.
I din nya bok, Pappas blod, koncentrerar du dig på barnen från bägge sidor. Berätta.
– Jag har ju sett dem växa upp, och som sagt: de lever med det här. Utan att ha upplevt folkmordet finns det i familjen. Föreställ dig själv. Du kan ha en fin och varm pappa. Samma pappa som slaktade folk med machete från åtta till fem dag efter dag. Tre av de ungdomar som finns med i boken har sina fäder i fängelse, naturligtvis vet de vad som hänt. I byarna vet alla. Det är svårt att vara son eller dotter till någon som dödades, men det är också svårt att vara barn till en massmördare. Att växa upp med den vetskapen, herregud, det är inte lätt.
Jean Hatzfeld böjer sig fram över bordet. Blåser lätt i sitt kaffe och försöker förklara. Hur landet där det ofattbara inträffade har gripit tag i honom. Han åker tillbaka så ofta han kan. Regelbundna resor till en och samma by.
– Det går inte att ge upp det här. Jag måste försöka förstå. Och även om jag varken har uppslag eller idéer så åker jag dit för att umgås. Sätter mig och tar en öl eller försöker hjälpa till ekonomiskt. Det har blivit som ett kall. Jag kan någonstans förstå det som hände på Balkan, eller konflikten mellan Israel och Palestina. Men det här, det är ofattbart och jag kan fortfarande inte förstå hur en vanlig människa plötsligt kan plocka upp sin machete och döda 20 personer. Och när jag träffar dem, de här människorna, förstår jag det ännu mindre. Det går bara inte in för mig.
Hur ser du på omvärldens roll i och agerande kring det som hände?
– Dåligt. Fruktansvärt. De stod handfallna och tittade på. De förstod inte i tid, eller så ville de inte förstå.
I dag ser vi vad som händer i exempelvis Syrien. Ett fruktansvärt krig där barnen far mest illa. Hur ska världen kunna hjälpa dem som överlever när kriget är slut?
– Jag vet inte. Ärligt talat vet jag inte.
Tillbaka till Rwanda. Du åker i december igen och ger en annorlunda bild än många andra. Finns det risk att det blossar upp igen, att det fruktansvärda händer en gång till?
– Det får inte hända. Men det har vi ju sagt så många gånger i historien, upprepat och upprepat fraserna ”never again”. Det gäller för det internationella samfundet att hålla ett öga på utvecklingen.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr