Manus: Elsa Berggren
Regi: Anna von Bredow
Tove Liljeholm
Spelas 2, 4, 5, 19 och 20 november på Bergsgatan 11, Stockholm
Fria Teaterns lilla scen på Bergsgatan 11 i Stockholm är en liten lokal med bara 42 platser. Att teatergruppen Teaterhjälten, ”livräddare i en normativ scenkultur”, har hyrt in sig här för att spela sin vampyrkomedi Bit mig ger förstås en alldeles särskild känsla av intimitet och närhet till de bara fyra skådespelarna.
Premiären skedde på självaste Halloween och föreställningen kommer att spelas bara fem gånger till. Teaterhjälten är en grupp scenkonstarbetare som vill utmana konventionella mönster på scen; inte minst den konforma knippe genusroller vi är vana vid.
I Bit mig är det Melina i det unga hipsterparet som är den drivande och lustfyllda medan hennes partner Eugen helst vill pyssla med träning och att brygga sitt IPA Honey beer för att stärka upp bilden av powerparet med utsikter på lånelöfte till en hägrande vindsvåning i Stockholms Södermalm. Melindas Twilight– och True Blood-vurm uppskattar han inte – detta, i kretsarna ansett töntigt, kan ju flöda ut på Facebook och orsaka skandal.
Även hos vampyrdrottningen Donna och hennes vän Lux skaver det lite i ambitionerna. Hon vill ut och jaga, suga och njuta av sin vildhet medan han aldrig biter utan samtycke och vill integrera vampyrerna i samhället. Det blir förstås kvinnorna som finner varandra och männen – eller snarare pojkarna – som blygt faller i varandras armar efter några enkla homoskräckkomplikationer. Några sådana besväras inte Donna och Melinda av utan ger sig hän så blodet skvätter av lust.
Kanske är igenkänningen och därmed satiren lite för uppenbar, det finns inte mycket som egentligen överraskar eller berör.
Föreställningen är ändå mer av en show än en dramatisk teaterpjäs. Den stiliserade scenografin, de lysande röda ögonen och huggtänderna, manus och skådespeleri – det är skarpt gjort men inte direkt gestaltat. Kanske är igenkänningen och därmed satiren lite för uppenbar, det finns inte mycket som egentligen överraskar eller berör.
Men publiken har väldigt roligt, och skratten är befriande och fastnar inte i halsen som så ofta. Det finns ögonblick som får publiken att dra efter andan – mensblod verkar till exempel vara utmanande, särskilt när Donna njutningsfyllt nosar på en blodig tampong – men scenen är väl integrerad och går nog ned utan egentliga problem för de flesta.
Den som vill se unga kvinnor kuttra för att behaga pösiga gubbar och pojkar blir förödmjukade när de tackar nej till machorollen. Får gå någon annanstans. Till Dramaten exempelvis.
Fria Teatern själva tar också under hösten åter upp den bejublade långköraren Full galopp, med Håkan Jonsons makalösa gestaltning av Diana Vreeland (1906–1989). Den 11 och 12 november återuppstår den legendariska moderedaktören på Vogue på den lilla scenen på Bergsgatan.
Dessa föreställningar introduceras av Lotta Lewenhaupt, författare och moderedaktör, och är en monolog om en kvinna som visste sitt värde och reste sig igen efter att ha förlorat det mesta.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.