Maria Johanssons memoarer – del 13

Del 4:

 

Var kommer all denna vrede ifrån

 

1.

Jag gick in i kyffet på Danziger Strasse som en botfärdig synderska och lämnade det som en uppenbarelse.

 

Rullväskan i släptåg. Hade anlänt till Tegel-flygplatsen mitt i natten, eller snarare tidigt på morgonen. Sedan bara vandrat runt. Nu när jag inte behövde bekymra mig så mycket om kostnader hade det enbart känts som en frihet att åka runt i det enorma tunnelbanesystemet, gå upp här och var, korsa ödetomter, gå lite vilse. Jag kunde ta in på vilket hotell jag ville. Men gjorde det inte.

Jag hade köpt någon fånigt dyr märkestrenchcoat på flygplatsen, och den räckte – januarinatten var förvånande mild. Lite skönt var det med svalkan också. Jag såg den som en del av min botgöring.

 

Nu var det förmiddag. Torsdag. Klockan i dörren pinglade.

Mannen bakom disken sa något på ett främmande språk, jag förmodar att det var det inhemska, men jag kände inte igen frasen.

– English? sa jag, som inte kände att det var riktigt läge att försöka återuppliva skoltyskan.

Han svarade obegripligt.

– I want to make a tattoo, sa jag. As soon as possible.

Den unge mannen höjde sina piercade ögonbryn och ropade Lili!

Tydligen var det namnet på den unga kvinna som släntrade ut från de inre regionerna. Hon sa något med många sche-ljud till mannen. Det lät ganska irriterat.

– Hello, sa jag. I want to make a tattoo.

– Have you made an appointment? sa tjejen på knagglig men fullt begriplig engelska.

Jag förlorade mig några ögonblick i alla detaljer på henne. Blått hår uppsatt på huvudet men snaggat på sidorna, spetsiga svarta ögonbryn, en piercing mellan ögonen och en mitt på kinden. Och tatueringar så klart. Små stjärnor vid de rakade tinningarna, och sedan svarta slingrande mönster över hela armarna.

Så mycket. Och jag ska bli mer, tänkte jag.

Sedan svarade jag äntligen, just som hon började rynka ögonbrynen (piercingen såg ut att vara lite i vägen).

– Nej, jag kom just till Berlin, sa jag, bekväm med att våra engelskakunskaper verkade vara på ungefär samma nivå. Men jag vill verkligen göra en!

– Hrm, sa den blåhåriga. Du måste boka tid. Kanske har jag en tid senare i dag men det vet jag inte förrän … senare.

– Jag kan vänta!

Jag var fast besluten att påbörja min förvandling.

Mannen bredvid, som börjat rota i några pärmar, sa något igen.

– Aha … Okej, Alex säger att min första kund i dag har avbokat. Men, jag vet inte …

Hon slängde med sitt blåa hår. Alex sa något som lät argt och hon svarade på samma sätt, tyckte jag. Fast tyska kan ju låta ganska aggressivt.

– Okay, you’re the fucking boss, sa tjejen och ryckte på axlarna. Vad vill du ha då, fortsatte hon med en snabb blick på mig.

– Något på halsen, sa jag. Nånting som är en symbol för förändring.

Tjejen fick en ny glimt i ögonen.

– Verkligen? På halsen? Okej. Följ med mig.

Vi gick in i ett av de bakre rummen. Slitna skinnsoffor med slitna soffbord. Vi slog oss ned. På de mörklila väggarna trängdes pinuppor, djävulsmasker och uppstoppade djur.

– En fjäril kanske, sa tjejen tvekande. Du vet, den kommer ut ur, vad heter det, kokongen.

Jag tittade på bilderna i pärmen hon slagit upp. Färgglada fjärilar. Det är okej med små söta kvinnliga tatueringar, sa äcklige rike Jakob i mitt bakhuvud.

– Nja, sa jag. Jag vill ha något … kraftfullare.

Tjejen tittade länge på mig, uttryckslöst. Sedan lyste hon upp.

– Maybe … Fönix? Börd.

Jag stirrade dumt.

– Vänta, sa hon och började bläddra i en annan pärm.

En mörkblå, fjällig fågel med skriande käft och lågor runt kroppen. Så klart. Fågel Fenix. Det uttrycket hade man ju hört.

– Ja! Den. Absolut. Men, sa jag i ett plötsligt konstnärligt infall, kroppen ska vara en … vagina.

Tjejen stirrade igen.

– Titta, sa jag och pekade. Det passar perfekt. A pussy.

Bilden var som gjord för det. Den ovala fågelkroppen med fjäll på sidorna, men slät och ljusare i mitten.

– O-okej, sa tjejen. A pussy?

Sedan skrattade hon, ett enormt bullrande skratt ur den lilla kroppen.

– Ja, varför inte! Jag gör en skiss. Du kan ta kaffe så länge.

Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen.

En frenetiskt tuggande nål. Lukten av desinficering. Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen, precis där Fågel Fitt-Fenix stjärt skulle slingra ned.

Jag hade fått förklara en hel del. Tatueraren hade uppenbarligen först sett framför sig att jag ville ha en liten fjäril på sidan av halsen. Hon hade fått tänka om rejält. Fågel Fenix skulle nu täcka det mesta av min strupe sedd framifrån, vingarna skulle matcha käkens böjning, dess huvud skulle sitta på min antydan till dubbelhaka, och magens klitoris på adamsäpplet, ungefär.

Hon hade gillat idén mer och mer medan vi pratat. Ögonen hade börjat lysa. Nu var hon entusiastisk att komma igång.

– Ready?

– Mm, sa jag.

Helvete vilken smärta. Jag grep tag i britsens sidor för att inte kasta mig upp och skalla henne.

Det här var en helt annan sak än blommorna och texten på skuldran. Kanske hade det att göra med att jag tappat förvånansvärt mycket vikt de senaste tio dagarna, i min asketiska skrivartillvaro. Tappat det dämpande underhudsfettet. Fast mest hade det nog att göra med att jag var nykter nu. Eller så är det helt enkelt så att strupen är hemsk att tatuera. Kanske är det därför det inte är så vanligt att göra det.

Jag bet mig i läppen och försökte tänka på botgöring, pånyttfödelse och revansch. Mina andningsorgan och min hjärna vibrerade i takt med maskinen. Strupen kändes som ett stort uppfläkt sår, trots att hon inte kunde ha hunnit göra mer än några streck.

– Säkert att du är okej?

– M, sa jag kort.

Det var med tatueringar som med sexpartners. Jag kunde inte justera siffran nedåt nu när jag väl börjat. Bara uppåt. Uppåt uppåt.

Tiden försvann. Smärtan var förblindande och jag tror att jag faktiskt blev blind ett tag, tappade alla sinnen. Inga lukter, inga färger, bara det svarta bakom ögonlocken. Även maskinens brummande blev något som försvann långt i fjärran. Bara känseln fungerade tyvärr, och den var helt koncentrerad till min hals.

Jag blev nästan lättad när nålen försvann längre ut på halsens sidor, smärtan dämpades några grader i helvetet.

– Det var linjerna, sa tjejen.

Sedan var det som att hon började om. Och helvetet tiodubblades.

Jag ville döda henne, kasta mig upp och hugga henne i ögat med maskinen. Men i stället tror jag att jag svimmade.

En oändlighet av smärta.

Som plötsligt tog slut.

– Das ist so cool! sa blåhåret.

Jag tittade upp. Hennes ansikte svävade dimmigt ovanför mig. Hon höll en trasa i handen, full av mörkblå färg och blod.

Hon försvann ur mitt synfält. Halsen dunkade fortfarande av smärta. Sinnena började återvända, jag kände att det smakade blod i munnen.

Plötsligt en handspegel framför mitt ansikte.

Jag kände mina ögon vidgas. Det hade varit värt det.

Fick hjälp att resa mig, benen avdomnade. Tjejen tog ett foto utan att jag sagt att det var okej. Men det var det väl. Plast över min stackars hals. Betala.

Blodet strömmade sakta tillbaka till lemmar och hjärna. Det kändes återigen som att vakna upp i, och samtidigt ur, ett rus. Jag tittade mig i helfigursspegeln ute vid disken. De anställda pratade på tyska och skrattade i bakgrunden.

Ja fy fan vad cool jag var. Precis som hon sagt. Lite svårt att se Fitt-Fenix nu bakom plast och tejp, men ändå.

Ovanför det ett blekt, osminkat ansikte. Inramat av mitt trassliga blonda hår.

Plötsligt visste jag vad som skulle fullända förvandlingen.

– I borrow this, sa jag, tog en sax från disken och smet in på toaletten.

 

I en pedalhink i hörnet av en smutsig toalett någonstans på Danziger Strasse försvann min blondhet. Jag klippte så kort jag kunde, nära svålen. Skar mig på några ställen.

När jag hunnit finbearbeta ungefär halva huvudet bankade det hårt på dörren.

– Hey, was machst du da? sa någon, ungefär, och jag förstod innebörden.

– Minuten bitte! sa jag och hoppades att det var rätt uttryck.

Kanske inte, han bankade hårdare.

Jag klippte på så gott och fort jag kunde. Skar mig lite till. Sedan gick jag ut, med huvudet högt.

Mannen exploderade i något förbannat och förvånat. Tjejen lät höra sitt enorma skratt igen.

– Das ist so cool!

*

Senare samma eftermiddag satt jag på en halvtom murrig krog någonstans i den enorma staden. Drack svart kaffe och en hemskt illasmakande, men påstått nyttig, örtlikör. Hade ätit en lunch bestående av vegetarisk korv och surkål.

Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga.

Jag satt där i godan ro, gjorde små minnesanteckningar om det förflutna och storslagna planer för framtiden. Kände mig tillfreds, men samtidigt inne i stämningen av botgöring. Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga. Vad hade jag gjort de senaste månaderna egentligen? Blivit en bloggblondin som söp, reste på solsemester, testade knark och knullade runt. Strängt taget var det precis vad alla därhemma sysslade med. Eller försökte syssla med. Eller ville syssla med. Med skillnaden att de var hälften så gamla som jag.

Men nu ska det bli ändring av, tänkte jag och skrev för säkerhets skull ned just de orden.

 

Jag kommer spela i en helt annan liga. Spränga mina egna och era gränser på sätt ni inte anar.

Jag ska resa på oväntade sätt. Tänk om jag kunde nästla mig in i en rymdfärd. Fast det är nog svårt – och dyrare än till och med vad mina tolv månadslöner räcker till.

Jag ska äta saker jag aldrig velat äta förr. Tänk så många genier som varit vegetarianer.

Jag ska göra det oväntade, inte det bekväma. Född som jag är i Bekvämlighetsrike. Tänk. Bara tänk, allt jag kan göra.

Jag smuttade små små klunkar av likören och jag tänkte och tänkte och tänkte, medan solen dalade bortom tevetornet.

Fast någonstans måste jag ju bo, tänkte jag sedan.

Inte någonstans där jag måste betala massa för det, bara för att jag har råd nu. Jag ska fan bo gratis. Det är jag värd. Och jag är värd att inte bo gratis via att knulla någon tråkig gubbe.

*

En timme och två glas kväljande bitter örtlikör senare stegar Maria Johansson fram till restaurangens bardisk och säger:

– Hello. I would like to know where you can live for free here.

Förvånade ögon som snabbt blir roade. Killen slutar inte torka glas.

– We’re all living free here! You too, by the look of it, säger han på svängig amerikanska.

Va?

Maria upprepar allvarligt sin fråga.

Han slutar torka glas.

– You mean some place where you can stay for free?

– Yes. A house where I can live …

Maria försöker hålla sin röst fri från stigande irritation. Som om inte snorvalpen fattade vad hon menade.

– Aha, okej, jag förstår, säger killen och lutar sig fram med, sätter hakan i händerna och tittar allvarligt på henne. Är du i punkscenen? Känner du ingen här?

– Nej, säger Maria otåligt.

– Då ska du försöka lite längre bort. Norrut typ. Friedrichshain, Prenzlauer Berg. Eller kanske neråt Kreuzberg.

Maria rycker till. Vad fan?

– Är det andra städer?

Skratt.

– Man kan tro det, men nej då! Några stationer med U-bahn bara. Wow, du är verkligen ny här!

Maria försöker slänga med håret, känner bara en smärta som sticker till, ett skärsår i svålen.

– Är det nåt fel med det eller?

– Nädå, säger killen och slår ut med händerna, du såg bara ut som om du hörde hit! Ovanligt med någon som … Men vänta, jag ska skriva ner några adresser.

Handstil lika slängig som språket, på baksidan av ett vykort.

– Bra, säger Maria Johansson nöjt.

 

2.

Jag vaknade på en madrass på ett golv i ett fallfärdigt hus någonstans i nordöstra Berlin.

Det hade varit otroligt enkelt. Jag åkte till den första adress barkillen gett mig. Där var det mörkt och igenbommat, men längre bort på samma gata skulle det finnas ett ställe till. Jag fortsatte dit, gick in. Möttes av ett stort rum med golv i olika nivåer, väggarna täckta av affischer och möblerna fulla av människor med märkliga frisyrer. Några hundar svansade obekymrat runt.

Utan att tveka gick jag fram till bardisken. Där bakom slevade en kvinna, ungefär i min egen ålder, upp en tallrik mat. 
– Hello, sa jag.

– Var så god, sa kvinnan på tyska och gav mig tallriken.

Jag blev så paff att jag inte kom mig för att protestera. Kanske skulle jag ha slängt maten tillbaka på henne, tänkte jag senare. Men kvinnan uppträdde så självklart och mekaniskt. Innan det ens gått upp för mig att jag höll en portion mat i handen hade hon slevat upp åt nästa. Förstummad satte jag mig och åt. Tittade runt, försökte tyda de handskrivna lapparna och griffeltavlorna. Det var någon slags matutdelning. Frivilligt att betala i ett buckligt plåtskrin. Runtom mig åt människor. Och hundar.

Herregud, var hade jag hamnat. Obehaget i magen sa åt mig att gömma mig, ta mig därifrån, men Den Pånyttfödda Maria sa åt mig I helvete heller.

Efter att jag ätit upp – något slags brunt ris med grå svampstuvning – försökte jag få kontakt med de ansvariga igen. Eller anställda. Eller ägarna. Senare fattade jag att inget av detta riktigt fanns.

Kvinnan svarade mig på tyska när jag frågade på engelska. Till slut sparkade jag vanmäktigt i bardisken och utropade Scheisse! Då log hon överseende och hämtade en yngre som kunde engelska. Äntligen visades jag till ett smutsigt gästrum.

Jag hade tänkt gå ned i baren och se mig om lite mer, kanske ta en öl, så fort jag packat upp lite. Men jag måste ha somnat.

Och när jag vaknade hade fjorton timmar gått.

Sakta mindes jag det senaste dygnet.

Blek sol spelade genom ett dammigt fönster. Först fattade jag ärligt talat inte var jag var. Vred på mig, gnuggade tinningarna. Aj, halsen. Sakta mindes jag det senaste dygnet.

Kisade mig omkring. Ögonen sved lite. Allt damm framträdde tydligt, och det var inte lite. Trägolvet såg ut att aldrig ha blivit skrubbat.

Tur att jag inte har något hår att få loppor i längre, tänkte jag.

Tog upp min lilla fickspegel. Pånyttfödd Maria i dammigt motljus, det vore ett konstverk det. Skallen nästan kal, men med ojämna småtestar och strån. Några sårskorpor, ett plåster. Flagor på näsan. Fortfarande plast över halsen.

Jag bestämde mig för att inte sminka mig det minsta.

 

Klädde mig hjälpligt, gick upp och ut. Tog med mig det som kunde betecknas som värdesaker i handväskan, för jag lyckades inte låsa den skeva trädörren.

Fattade först inte var jag kommit ifrån kvällen innan. Trapporna vindlade. Öppnade en dörr som ledde in i en skrubb där några andra sov.

Till slut hittade jag ned i markplan. Baren verkade helt övergiven, inte en själ. En klocka på väggen visade tio på förmiddagen. Jaha, de sover väl än.

Jag gick in i något slags hemmasnickrat toalettbås, hittade en ho. Värre än Thailand. Drog loss plasten från halsen och tvättade tatueringen med kallt vatten. Det fick duga.

 

Gav mig obekymrat ut på gatorna. Friheten knastrade under mina fötter, tatueringen sved skönt i vinden. Insåg dock snart att jag frös i mina tunna strumpbyxor.

Jag trampade på ändå, ville inte ge efter för vintern. Som för att spotta mig i ansiktet började Gud skjuta hagelkorn på mig. Först ett och ett, sedan fler och fler.

Jag stannade vid en stor korsning. Spårvagnar dundrade förbi. Maria, sa jag åt mig själv. Du gör ingen glad, allra minst dig själv, genom att dra på dig förkylning eller urinvägsinfektion. Köp lite kläder kvinna.

Som på beställning fick jag syn på en liten affär rakt framför min flagnande näsa. Eller affär och affär, ett hål i väggen under tunnelbanan. Skrikiga färger som vaggade i vinden. En mörk man sa något på obegriplig tyska.

Jag försjönk i valet av plagg. Jag ska köpa det som ingen annan frivilligt sätter på sig och jag ska bära det med stolthet, tänkte jag. Fastnade för ett par tjocka leggings med ett virvlande neonmönster i rosa, ljusblått, grönt och gult. Påminde om något från mina tonår på 80-talet, men jag kunde inte minnas om jag tyckt det var fult eller häftigt då.

Till dem måste den prickiga sjalen i mörkt rött och grönt vara det mest otippade valet, bestämde jag mig för. Framme vid kassaapparaten slog jag till på en mössa också, den skulle säkert komma att behövas. En barnmössa i form av ett gapande drakhuvud – eller skulle det kanske föreställa en stackars missförstådd krokodil? – som jag hoppades kunna trä över mitt snaggade huvud.

Mannen tog emot pengarna, visade inte med en min att han tyckte något alls om mitt klädval.

– Beautiful clothes, don’t you think? kunde jag inte låta bli att fråga.

– Tack så mycket, tack så mycket, sa mannen på tyska, vågade inte se mig i ögonen.

Jag gick ut på gatan, trädde på mig strumpbyxorna där. Kände ett par sneda sidoblickar nudda vid min troskant. Kom, kom, kom får ni titta, på Brittas fitta. Men det var faktiskt ganska folktomt här. På med sjalen. Tänjde ut mössan så mycket det gick och drog ned den över öronen.

Sedan ville jag så klart se hur jag tog mig ut. Kom på att där ju hade funnits speglar i den lilla affären. Vände tillbaka. Nu kände jag innehavarens klotrunda ögon, men han gömde snabbt blicken bakom ett skynke.

Jag betraktade mig själv. Det var verkligen välbehövliga färgklickar jag skaffat mig till min svarta kjol, mina beiga trenchcoat och den smutsgrå stickade tröjan jag hittat i övernattningsrummet.

– Så här, Maria Johansson, har nog ingen någonsin klätt sig förr, sa jag åt min spegelbild.

Sedan gick jag upp i tunnelbanestationen, köpte en gammal hederlig karta i en kiosk, och vände ned för trapporna igen. Började gå. Jag drevs av en vilja att erövra denna stad, betvinga den, visa att jag kunde ta in den alldeles av mig själv, till fots.

Jag gick och jag gick. Himlen hade klarnat, Gud hade slutat spotta. Funderade på att köpa nya skor, men nej. Det vore det förväntade att göra. Jag trampade på i mina höga klackar och intalade mig att det också var en liten botgöring.

Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar.

Den breda gatan jag gick på bara fortsatte och fortsatte. Efter ett tag började jag titta på gatskyltar. Jo, Karl Marx Allé, det var rätt. Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar. Och jag verkade ha gått åt rätt håll. Denna gata skulle leda mig rakt in i mitten av Berlin, och där skulle jag över något vatten och så småningom hamna vid det där stora monumentet jag sett turistbilder av, kolonnerna och den där vagnen med hästar.

Det var över lunchdags när jag var framme. Brandenburger Tor, ja just det, namnet visste jag ju egentligen. Om jag brytt mig om att tänka efter. Högt som fan, en förvuxen triumfbåge.

 

Själva torget såg dock mindre imponerande ut än på de foton jag sett. Januaridagern låg grå och kall. Små klungor av turister fotograferade varandra, men inte var det några större folksamlingar.

Jag ignorerade magen som skrek av hunger och försökte uppleva platsen. Ja, nu är jag i Berlin. Kisade mot statyn högst däruppe. Den gick knappt att se.

Utanför en av flyglarna tittade jag på vykort i stället. En närbild av statyn. Fyra rusande hästar. Och ja, det var ju en kvinna där bakom, som körde vagnen. En kvinna med vingar. En segergudinna. Henne tyckte jag om. Var hon inte lite lik mig? Lite större ögon och mindre mun, bara.

När jag tittade upp igen svindlade det till i huvudet. Jag kunde inte inbilla mig själv att det svindlade av stundens storhet, nej, jag var utsvulten.

Jag hade skjutit upp det här med mat lite. Jag hade ju bestämt mig för att lägga om även kosten, kanske bli fallfruktsätare, vilket torde vara den diet som minst människor i världen försökte sig på och klarade av. Men stenstaden Berlin i januari bjöd nog inte på så mycket fallfrukt.

Jag vände tillbaka dit jag kommit ifrån och hittade snabbt en stormarknad. Köpte bananer och päron – det fick bli en början.

 

Satte mig på en bänk och åt. Solen tittade fram som på beställning. Jag kände mig rätt nöjd. Fast snart började rumpan ändå kännas iskall. Jag satte mig på kartan.

Hjärnan gick igång när kroppen fick näring. Den hade liksom hamnat i trans när jag bara gick och gick. Nu kände jag också att vaderna pirrade av mjölksyra.

Jag lutade mig tillbaka, högg in på ett osköljt päron, tog upp en av mina anteckningsböcker ur handväskan och skrev.
Fredag den 15 januari, Berlin

Jag känner mig så fridfull här. Mitt i den enorma kalla staden. Jag har ett rum där jag kan sova utan att någon tränger sig på eller ställer frågor, jag har pengar att köpa frukt för. Ingen vet var jag är. Eller vem jag är.

Jag har gått genom halva staden. Efter en karta. Jag som alltid haft så svårt för att läsa kartor.

Jag är i sanning pånyttfödd.

*

Fredag eftermiddag. Maria Johansson har köpt papper och färgpennor och börjat skissa på konstverk. Det känns ovant, hon har inte direkt ritat något sedan barnen var små, när de bad henne: Rita en katt. Rita en prinsessa. Nej rita Byggare Bob! Men det tänker inte Maria på nu. Hon tänker bara på kraften som finns inne i henne, den som ska sippra ut genom fingrarna och skapa något odödligt.

Det blir ett självporträtt.

Ögon. Armar, utbredda som vingar. Drakkäften på huvudet. Lägger efter några sekunders eftertanke till huggtänder i den egna munnen också. Gröna lågor runt kroppen. Tatueringen på halsen. Kläder i tusen färger, eller nja, nio, fler är det inte i pennorna hon köpt. Högklackat. Sist lägger hon till en svans på sig själv också. Den kunde ju lika gärna ha funnits där.

Resultatet ser ut ungefär som något en tolvåring ritat. En jävligt störd och förbannad tolvåring, tänker Maria. Vem vet, det kanske kan bli en ny konstform.

Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den.

Hon tittar upp från papperet som hon kisat mot. Läsglasögonen ligger nog kvar någonstans i Thailand. Rullar på nacken som stelnat lite. Kaféet hon sitter på är färgglatt, täckt av väggmålningar, mest går de i rött. Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den. Hon är rätt nöjd med verket, men något fattas.

Hon går fram till bardisken.

– Hej, ni får den här, säger hon uttryckslöst.

Tjejen där bakom lyser upp i ett lite för glatt leende.

– Ååå, tack så mycket, strålar hon.

Maria Johansson går därifrån. Ganska nöjd är hon. Men inte helt. Det här kan bara vara början.

 

Hon handlar på sig mer frukt, och lite bär, går tillbaka till sitt rum. Stirrar på väggarna. Något skaver. Hur länge har hon varit här egentligen? Är det bara två nätter? Livet går så långsamt. För långsamt. Fast hon är så nöjd och fridfull. Eller heligt förbannad. Kan man vila i sin vrede?

Går ned till baren igen. Nu är där mer folk än senast. Skrapande, skramlande musik i bakgrunden. Hon tar ingen mat den här gången, magen är full av banan. Sätter sig i ett hörn.

Vad ska jag göra?

Inte bara sitta i ett hörn och dricka öl. Jag ska inte rikta in mig så mycket på alkoholen, den ska vara ett komplement, på sin höjd.

Jag ska sitta här och tänka. Jag behöver inga stimulanter för det.

Jag ska göra självporträtt och sprida över stan. Ta mig in i en botanisk trädgård och stjäla fallfrukt. Delta i någon sorts ockult ceremoni, undrar om folk sysslar med sådant i Tyskland?

Tiden kryper. Ingen pratar med Maria Johansson.

Förrän efter ungefär trekvart, när en ung, mycket liten och mager, tjej kommer fram till henne.

– Hello, säger flickan nästan blygt. Do you know where the gig is?

– What? Maria rycks upp ur sina dagdrömmar.

– The … the band that is supposed to play.

Hon har en märklig brytning. Men det är inte tyska. Herregud.

– Är du svensk?

Tjejen rycker till.

– He he, jaa … svarar hon sedan på skånska. Jaha, vad roligt … är du också turist?

– Jag är upptäcktsresande, svarar Maria utan att blinka.

– O-okej. Det ska vara någon spelning här, jag tror det var den här adressen, från klockan sju, men här finns ju ingen scen och så …

Det känns konstigt att prata svenska. Maria vill inte. Varför frågade jag henne om hon var svensk? Gud, hon ser inte ut att vara mer än sexton.

– Är du här ensam? frågar Maria.

Tjejen nickar och sätter sig.

– Jo. Jag var här i somras också med min pojkvän, men nu har han dumpat mig, precis innan vi skulle resa hit, och då tänkte jag att va fan, klart jag ska åka själv.

Flickan irriterar Maria mer och mer. Hon vet inte riktigt varför, tränger bort känslan.

– Jag har ingen aning, jag vill vara ifred, säger Maria, reser sig och köper en öl.

Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå.

Någon minut senare sitter Maria med ett tyskt sällskap. Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå först till bardisken och sedan bort.

Tyskarna varken välkomnar eller avvisar henne. Men efter en öl skålar de med henne.

Hon har valt ut det minst attraktiva sällskapet. Fem människor som ser ut som raggiga hundar, och en raggig hund som inte liknar någon annan hon sett.

Snart går en av de stora lurviga och lappade killarna och köper öl till hela sällskapet. Maria dricker. Börjar känna sig varm, tar av sig drakmössan.

Sällskapet pratar på tyska, skrattar ofta. Ölflaskorna töms i rasande fart.

– Är du en hippie? frågar en av dem plötsligt.

– Jag är Maria Johansson, svarar Maria Johansson kallt.

Killen rycker på axlarna. Sedan börjar allihop resa sig från bordet.

– Kom med, säger en av kvinnorna på engelska och ler mot henne. Bandet börjar snart.

Tja, varför inte?

Hunden lämnas till kvinnan i baren, tydligen känner de varandra. Alla känner alla, tänker Maria. Utom svenskarna.

De går över en innergård, mot ett slamrande gårdshus. Säkert var det hit den lilla svenskan skulle. Men vem bryr sig.

Där inne är det kvavt och öronbedövande. Bandet har redan börjat. Maria Johanssons öron vill gå och gömma sig. Aldrig hade hon kunnat tro att musik kan låta så här.

Hon drar ned mössan över öronen igen.

– Du, skriker kvinnan som bad henne följa med, skulle du vilja låna en trimmer av mig? Jag kan hjälpa dig, fixa håret?

Maria stirrar. Tänker några sekunder. Frågan är ju egentligen helt logisk.

– Aldrig! svarar hon sedan.

Kvinnan rycker på axlarna och skålar lite nonchalant igen. Maria inser att hon själv har en ny öl i handen, var fan kom den ifrån.

Sedan är det fler band. En provisorisk bardisk. Billig öl. Stinkande toalettbås, särskilt herrarnas pissoar, dit Maria efter en till öl bestämmer sig för att börja gå. Sedan är det lite svart. Sedan ännu ett band. Sedan helt svart.

*

Om ni undrar, så är det inte speciellt kul att vakna på ett smutsigt golv i ett fallfärdigt hus med toaletten en trappa ner när man har attackdiarré. Till råga på allt har toaletten en vidrig liksom hylla i sig, där all skit lägger sig, och den är milt sagt snålspolande. Skyll er själva, tyskjävlar, hälsningar Maria Johansson.

Ja ja, lite får man väl lida för konsten. Jag fattar bara inte hur det gick till – jag drack bara ett par öl ju. Måste ha varit all den där frukten. Det tar nog ett tag för kroppen att ställa om sig.

När jag var tom och darrningarna börjat lägga sig klädde jag på mig. Fick ett infall och krängde min gamla silkiga röda morgonrock över trenchcoaten. Sedan gick jag och satte mig på samma konstkafé där jag suttit och gjort konst dagen innan. Undrade om jag luktade illa, jag hade faktiskt inte duschat sedan jag åkte från Thailand. Men kunde inte bry mig mindre om så var fallet.

Lördagen strålade av sol. Jag var trött och ännu lite darrig och kände för att fixa med praktiska saker. För att balansera upp gårdagens kaos.

Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka. 

Jag hade kommit att tänka på en sak när jag återigen vaknade på mitt smutsiga golv: Att jag faktiskt hade en andrahandslägenhet i Stockholm. Jag hade inte tänkt på den på en månad. Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka. Men det vore dumt att låta den gå mig ur händerna – det vore skönt att ha en tillflyktsort i hemlandet, om jag kände för det.

Kaféet hade två lånedatorer och jag loggade in på [email protected]. Oj. Det var ett tag sedan. En hel del av mejl. Inte minst från min andrahandsvärd.

De kunde sammanfattas med: Vad i helvete håller du på med, var är januarihyran, varför svarar du inte i telefon, nu hyr jag ut åt någon annan.

Det sista hade kommit för tio dagar sedan.

När jag läste dem ändrade jag mig. Vem fan var han att tala så till mig?

Blundade och tänkte. Vad borde jag göra? Att behålla en lägenhet i sin hemstad var vid närmare eftertanke ytterst konventionellt. Vadå tillflyktsort?

Jag ska inte fly. Ni ska fly från mig.

Stoppa upp din jävla överhyra i röven, svarade jag. Jag har lämnat planeten.

Sedan loggade jag in på bloggen.

 

Någonstans i Kosmos, mitt i stormens öga,

lördag den 16 januari

Maria Johansson är pånyttfödd! Ni kan aldrig ana var jag är eller hur jag ser ut. Jag har genomgått en förvandling, förpuppats och sprängt skalet, men inte som fjäril utan som drake.

Jag är där ni minst anar det. Jag kan stå i era garderober eller ligga under era sängar i detta nu. Jag kan vara tiggaren som antastar er på tunnelbanan eller blondinen som gnider sig mot er på dansgolvet.

Nu orkar jag inte skriva mer så då gör jag inte det. Puss puss och dra åt helvete.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?  Foto: Nino Come

Det här händer på 1 maj 2025

Arbetarrörelsens högtidsdag närmar sig samtidigt som levnadskostnaderna stiger och repressionen mot fristående och stridbara fackföreningar ökar. Vill du protestera på 1 maj? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Göteborg

1 maj-manifestation till minne av de Spanienfrivilliga
Masthuggstorget, kl. 11:00
”Gemensam traditionsenlig manifestation på 1 maj på Masthuggstorget kl 11.00 för arbetarrörelsen till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939. Musik av Matilda Magnusson. Tal och bokförsäljning vid minnesmonumentet.”

Syndikalistiskt 1 Maj
Masthuggstorget, kl. 12:30
”Fackföreniningslegendaren Joe Hills ord ekar ända fram till i dag. Årets demonstration sker i en omvärld full av krig och folkmord och ett Göteborg präglat av repression mot fristående och stridbara fackföreningar och rörelserna som motsätter sig folkmordet som pågår i Palestina. Dessutom tornar sig fascism och finanskris upp från USA och spiller ut över hela världen.

Även om de kan kännas som att allt står emot oss som vill se en bättre morgondag för oss själva och våra kamrater, även om sorgen har sin plats så måste vi fortsätta kämpa och organisera. Låt motstånd på gatan, arbetsplatsorganisering och facklig kamp stå på agendan återigen. Vi inspireras av Hamn4:ans blockad mot israeliskt krigsmaterial och backar Erik!”

Klubb Klasslös: Sörj inte, festa loss!
Skeppet GBG, Amerikagatan 2, kl. 17:00
”Syndikalistiskt Forum presenterar stolt den självklara efterfesten! Efter förra årets slutsålda succé återintar Klubb Klasslös nu Skeppet GBG. Kom och varva ner efter en dag av klasskamp: ta något gott att dricka, vila ut de sönderdemonstrerade fötterna i baren eller dansa loss natten lång. Dörrarna öppnar 17:00 och quiz serveras redan 18:15, så se till att komma i god tid. På scen: Ohnesorg, LM308, Kollektivet Räkmannen, DJ ASS-ID BEACH”

Stockholm

Syndikalistiskt 1 maj:
Plattan/Sergels Torg, kl. 11.00
12:00 avmarsch mot Stortorget, Gamla Stan. 13:00 Tal, musik och allsång. Partisymboler undanbedes. Talar gör bla Stockholms LS, SUF Stockholm, Allt åt Alla Stockholm.

Anarkistisk 1 maj
Stortorget, Gamla stan, kl. 14.00
”Snart är det 1 maj men det kapitalistiska systemet fungerar fortfarande precis som det är tänkt att göra. En liten minoritet äger en majoritet av världens tillgångar och resurser. Och i skuggan av deras rikedom gror alltid fascismen. Exempelvis så äger de 1 procent rikaste i Sverige 35,8 procent av den samlade förmögenheten i landet. Samtidigt får vi arbetare det sämre och sämre för varje år som går, parallellt med att regeringen inte längre döljer sin fascination för fascismen.

Att förstå att vi – arbetare – delar minnen och erfarenheter om att födas och leva underordnad överklassen ska inte enbart 1 maj ge oss viljan att bekämpa klassamhället. Den viljan ska alltid finnas där. Vi, arbetare har skapat den här världen och det står således i vår makt att ta den ifrån klassen som äter en majoritet av det som vi producerar. Varje dag förlorar vi mark genom att vi försöker särskilja oss från varandra, det tycks vara många som har gått på den nyliberala myten om att vi som individer är vår egen lyckas smed. Anarkismen och syndikalism har existerat i praktiken. Där har arbetare kollektivt organiserat sina arbetsplatser och sina områden bortom den kapitalistiska profiten och auktoritära modeller. Organisera dig. Utbilda dig. Backa Erik. Ett enat folk kan aldrig splittras.”

1 maj med Cyklopen och Brand!
Cyklopen, kl. 17.00

”Runtom i världen attackeras förutsättningarna för liv genom krigshets, folkmord och kontroll, men i mörkret griper vi efter varandra. Vi krokar arm på gatorna, på arbetsplatserna, i hemmen, på demonstrationerna och på Cyklopens 1 maj-fest!”

Malmö

Upp till KAMP!(sport) med Collective Effort IF
Jesusparken, 10:00
”På 1 maj samlas vi i Jesusparken, där Collective Effort IF kommer hålla i ett fyspass utomhus. Till ljudet av socialistiska kampsånger vill vi fokusera vår ilska innan dagens demo och årets kommande kamper.”

1 maj med Allt åt alla
Jesusparken, kl. 11:30

”Gå med i vårt block på 1 maj! Vi ses i Jesusparken kl 11.30 för gemensam strapats till Vänsterpartiets demonstration på Möllevångstorget. Vi grillar efteråt i parken nere vid Stadsbiblioteket och sen blir det fest på kvällen. 13.30: Vi går till Möllevångstorget och ansluter till Vänsterpartiets demonstration under parollen Alla ska ha råd!”

Amalthea Bokkafé fyller år – Sweet sixteen
Amalthea Bokkafé, 12:00
Vi fyller 16 år av kamp och kamratskap! Kom och köp en tårtbit och drick en kopp kaffe. Lyssna på musik och sjung kampvisor med oss innan vi beger oss till årets demostration på Möllevångstorget.

Revolutionär 1 Maj Blockera, Strejka, Vägra
Möllevångstorget, kl. 15:00
Tiden vi befinner oss i kräver motstånd och revolt. Både globalt och lokalt ser vi stora kapitalistiska omstruktureringar som förutsätter att vi anpassar oss. Vi ser kapitalisterna attackera varandra, som manifesteras genom till exempel tullkrig, höjda matpriser, klimatkris och folkmord, medan vi betalar priset. Igen! SUF Malmö, Autonom organisering, Södra Klubben, Malmö LS, Örestads LS

Gävle

Syndikalistisk 1 maj
Joe Hill-gården, kl. 12:00. 
Varmt välkomna alla kamrater till 1 maj på Joe Hill – gården. Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen. 13:00 öppnar scenen. Dagen kommer att ha internationell solidaritet i fokus, med gratis mat, musik, tal och kamratskap.

Joe Hill – En man med många identiteter
Skottes Musikteater Norra Köpmangatan 11, kl. 16:00

“Joel Hägglund – en fattig, musicerande arbetargrabb från Gävle for till USA för att finna jobb, bostad och kanske kärlek. Ett liv. Som Joe Hill fann han något helt annat och engagerade sig därför för yttrandefrihet, jämlikhet, löner och mat åt folket via fackföreningen IWW. Vi börjar med föreställningen och efter paus med servering så fortsätter vi lite mer lössläppt med egna, andras och Joe Hills låtar och berättelser.”

Norrköping

Syndikalistisk 1 maj Norrköping
Tyska torget, kl 11:30
”Delta i Norrköpings syndikalistiska 1 maj-firande!
10.00 – Frukost på fackföreningslokalen.
11.30 – Samling Tyska Torget för demonstration.
12.00 – Demonstrationståget avgår, avslutning vid Norrköpings Konstmuseum med tal och sång. Därefter grillning på fackföreningens innergård! LS bjuder på korv med tillbehör.”

Nyköping

Efterhäng på 1 maj:
Kulturhuset Magasinet. Periodgången 2, från kl. 15.00.
”På en av årets viktigaste dagar samlas vi för att påminna oss själva och andra om att en annan värld är möjlig. Då fascism, krig, klimatförnekelse och nationalism härjar runt i världen behöver vi varandras sällskap, värme och pepp för att orka kämpa. Ge dig ut och demonstrera på gatorna och kom sen till Magasinet! Efterhäng på Magasinet! Pizza, fika, quiz och allsång.”

Umeå

Antifascistisk 1 Maj 2025.
Vänortsparken, kl. 12.30.

Det frihetliga bokkaféet Angbett och den syndikalistiska fackföreningen Umeå LS bjuder in dig att delta på frihetligt 1 maj i Umeå, denna gång som ett antifascistiskt 1 maj. 12.30, samling i Vänortsparken. 13.30 Demonstrationståg. 14.00 Fika och samkväm på Bokkafe Angbett.

Uppsala

Revolutionär frukostbuffé.
Kafé Mumrik, Kungsgatan 61, kl. 10:00-14:00
Välkomna ännu en gång till ett revolutionärt 1 maj-firande, denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation! En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med en revolutionär frukostbuffé för trettonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

För en jämlik arbetskraft
Carolina Rediviva, kl. 13:30
Häng med Uppsala LS på 1 maj!

Revolutionär feministisk 1 maj
Carolina Rediviva, kl. 13:45.
Överge partipamparna och de trötta sossegubbarna på 1 maj, kom och visa ditt missnöje mot systemet och utnyttjandet av arbetande kvinnor och män över hela världen! 

Köpenhamn

Antifascistisk 1 maj
12.00- 19, Edel Sauntes Allé 23.

Kom till Antifascistisk 1 maj 2025! Med musik, politiska evenemang och goda vänner kommer vi att uppmärksamma Internationella arbetardagen bakom sjön i Fælledparken.

Antifascistisk 1 maj är först och främst en kampdag som lyfter fram de strider vi utkämpar varje dag. I en värld där kapitalismen och fascismen ständigt försöker bryta ner oss, skapar den med sin eviga önskan om tillväxt och expansion förtryck, krig och förstörelse. Men denna dag är ett tillfälle att samlas och fira vår rörelse, som växer sig större för varje dag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad