9.
Maria Johanssons blogg, tisdag den 9 februari klockan 11.27:
Hej igen!
Kära dagbok! Eller jag menar jävla blogg. Nu har jag slutat knarka. Höll på i sådär tio dagar kanske. Men nu får det räcka, och då lägger jag av bara. Ni ser, inte så svårt va?
Min fria vilja är ju numera frigjord på riktigt. Som sagt.
Det har varit roliga dagar. Jag har justerat samlagspartnersiffran till fantastiska höjder. Och jag skulle kunna fortsätta knarka-dansa-knulla för evigt, om jag ville. Men det ska jag inte. När ens vilja är helt frigjord följer nytt ansvar också: att visa för er hur man kan välja. Om man vill.
Just nu väljer jag att gå och titta på konst. Inte bara för att jag vill. Utan också för att jag borde.
*
Maria Johansson klampar på i det ovana solljuset. Det är nog också ovanligt soligt i dag.
Måndagen var en svår dag. Hon minns den knappt. Hon vaknade hemma hos någon annan och önskade att hon varit hemma hos sig. Något rev i hennes inälvor. Hon saknade konsten och stordåden. Hennes mun smakade kväljande gammal banan. Kanske saknade hon Isis också. Maria vet inte, och hon försökte inte ringa Isis, men hon blev förvånad och störd över att där inte heller fanns någon liten lapp från Isis instucken under dörrspringan, när Maria äntligen kom hem till transhuset. Sedan sov Maria utan att riktigt sova, och hon kräktes utan att få upp något.
På tisdag morgon bestämde sig Maria Johansson för att sluta gå på klubbar och äta piller, bara för att testa hur det kändes. Inte för att hon borde. Bara för att hon ville. Så skrev hon i alla fall på ett löst papper och nålade upp bredvid sin säng.
Maria Johansson har bestämt sig för att se den bästa samtida konsten och därmed har hon bestämt sig för att gå hit.
Nu ska det bli konst. Konst med stort K. Där framme finns den.
Fasaden är vit och intetsägande och huset är något högre än de omkringliggande. Ser inte mycket ut för världen, men det är en ganska ny och mycket omskriven konsthall. Maria Johansson har bestämt sig för att se den bästa samtida konsten och därmed har hon bestämt sig för att gå hit.
Hon går förbi kassan utan att betala. Ingen peruk i dag, utropstecknet lyser i pannan.
Flickorna bakom disken ser ut som frågetecken. De viskar, men de stoppar inte Maria.
Interiören är vit den med. Ja, helt vit faktiskt. Bara kala väggar. Maria ser sig omkring, kämpar mot känslan av att vara lurad. Det är just det som de jävlarna vill.
Spridda besökare. Maria rör sig i en halvcirkel, anstränger sig för att hålla stegen stadiga men lagom nonchalanta. Bestämmer sig för att inte alls snegla på de andra besökarna, inte bevärdiga dem med blickar. Men trots det så registrerar hon att ett par av dem står stilla och tittar upp i taket och då gör också Maria Johansson det, reflexmässigt, utan att hinna välja.
Där stirrar en galen kvinna på henne. Efter två sekunder inser hon att taket är en spegel. En enda, stor spegel. På den blanka ytan är enkla svarta symboler målade: utropstecken, frågetecken, semikolon. Och tomma pratbubblor. Jaha. Det var det som var konsten, konstaterar Maria Johansson. Rätt trist.
Hon släntrar vidare genom rummen. Speglarna fortsätter, samma sak. Fantasilöst. Fast, det där med utropstecknet var ju lite kul. Kanske är konstnären inspirerad av Maria Johansson. Kanske trodde museipersonalen att Maria Johansson var en del av utställningen.
En varelse, en människa, kön oklart, ålder uråldrig, som rycker och vrider sig i en sjukhussäng.
Denna sista tanke finns kvar i Marias huvud när hon rundar ett fjärde hörn, men avbryts tvärt då hon, återigen ofrivilligt, rycker till. Här är väggarna svarta och på hela högra kortsidan loopar en stum, svartvit film. Bara några sekunder, om och om igen. En varelse, en människa, kön oklart, ålder uråldrig, som rycker och vrider sig i en sjukhussäng.
Maria Johansson blir först äcklad. Sedan förundrad. Reflekterar ett ögonblick över vad konsten vill förmedla, antagligen något med identitet och livets mening.
Sedan blir hon förbannad. Hon misstänker att det här är precis de reaktioner konstnären velat framkalla. Att hon själv reagerar som alla andra.
Hon bestämmer sig för att göra något själv. Ett stordåd.
Men vad?
Första idén är att skära sönder filmduken. Fast där finns ingen duk, bara vägg, och det var ändå en rätt trist idé. Skära upp en åder i armen och besudla Ålderdomen på väggen med Den Stora Konstnären Marias livgivande blod? Nja, det känns som något som upphovspersonen själv skulle kunna gilla. Slöseri med blod vore det också.
Så slår det henne: Hon ska spela med. Spela med och spela över och förstöra verket på det viset. Ha.
Maria går tillbaka, runt hörnet hon kom ifrån, stirrar tomt ut över det nästan tomma rummet och börjar högljutt beklaga sig på en blandning av engelska och låtsastyska.
– Ååå, det är så fruktansvärt! Akta er när ni tittar bakom hörnet, det är en äcklig film där! Motbjudande! Den visar hur vi alla blir när vi är gamla, tänk så hemskt. Åå, så äcklig filmen är. Achtung!
Rummets två besökare stannar upp och stirrar förskräckt. Medan de står där och glor kommer tre nya runt hörnet, kanske lockade av ljudet – något händer i denna intetsägande och upphaussade konsthall. De nya tittar mer nyfiket.
Maria fortsätter sitt klagande, ögonen ömsom slutna, ömsom stirrande mot taket, handen mot pannan i en gest av lidande. Efter att ha lyssnat ett litet tag går de tre förbi henne, in till filmen. De andra två vänder och går.
Strax kommer de tre, en kvinna och två män, tillbaka från filmrummet. Maria Johansson är uppenbarligen med ens intressantare än konsten de betalat för. Maria Johansson är konsten. Och mycket nöjd med det.
– Intressant, säger en av de unga männen som varit vid filmen och vänt. Får man kommunicera?
– The air is free, svarar Maria med sin vanliga röst.
Männen utbyter blickar, förbryllade men förtjusta.
– Är meningen med ditt sätt att kommunicera med publiken att avdramatisera döden? säger kvinnan i sällskapet på engelska.
– Nej nej, säger Maria. Döden är mycket dramatisk. Åå, så hemsk den är! Precis som på filmen!
En av männen viskar något till kvinnan. Dennas ögon vidgas.
– Det är ju du! utbrister den tredje, en kille med röda glasögon och välansat skägg, på äktsvensk gnällbältiska. Maria Johansson!
Maria Johansson biter ihop om nästa fras. Vad är nu detta.
– You are so cool! säger kvinnan med ett stort leende. My friend has told me everything!
Maria Johansson ger henne en värdig nick. Men varför darrar händerna så.
– Det är ju inte klokt! utbrister svensken i sällskapet exalterat. Vet du hur många som försökt kartlägga var du bor, få tag i dig, och så springer jag på dig här!
– Va, hör Maria Johansson sin mun säga.
– Jag måste dela det här på en gång, mumlar killen och dyker ned i sin telefon.
– I helvete heller! säger Maria som börjar återvinna fattningen. Jag delar med mig av mig, du delar inte med dig av mig!
– What? säger den tredje killen.
– Vem fan har kartlagt mig? fräser Maria.
Svensken har backat några steg, ser inte lika lycklig ut längre.
– Alltså, alla, på nätet, och så står det ju i tidningarna … gnäller han.
Runt hörnet kommer tre nya figurer. De två unga kvinnorna från kassan, och en vakt.
De stirrar tyst. En kamera klickar någonstans till höger. Luftkonditionering surrar.
– We think you should leave now, säger en av kassakvinnorna gällt.
Det är skillnad på konsthallar och krogar.
Det går tre sekunder. Alla står avvaktande. Vakten attackerar inte den här gången, det är skillnad på konsthallar och krogar.
Vad är nästa replik, nästa drag, vad fan är nästa drag, hon måste härifrån och de får inte hålla fast henne. Vad de än gör så får de inte hålla fast henne.
Den fjärde sekunden ringer det i den öronbedövande tystnaden. En gud ur maskinen, eller snarare ur Maria Johanssons behå: ett sorl av höga människor på ett dunkande dansgolv som hon spelat in. Alla rycker till. Maria fiskar tacksamt upp luren, försöker hålla sin hand stadig.
Gör det oväntade. Låt dem inte omringa dig.
– Hallå? säger hon nonchalant.
– Är detta Maria Johansson? säger ännu en svensk röst, denna gång skånsk.
– Vafanereom?
– Ursäkta?
– Kanske det.
Maria tittar upp i taket, som om hon inte kunde bry sig mindre om den obeslutsamme vakten tre meter bort. Tur att där finns speglar. Du rör dig inte en millimeter utan att jag ser det, vaktjävel.
Efter några få sekunders tystnad säger luren:
– Jag heter Mårten Jonsson och ringer från Expressen. Vi betalar bra för en exklusiv intervju.
– Hur har ni fått mitt tyska nummer, säger Maria lugnt. Säg vem som lämnat ut det så ska den lilla horan få en exklusiv betalning av mig.
– Nej, det säger jag inte, svarar journalisten lika lugnt. Men Maria, du vill väl bli uppmärksammad – om man tänker på allt det du gjort, och att hundratusentals människor har läst din blogg? Ännu fler skulle läsa intervjun!
– Berget kom till Muhammed, säger Maria med blicken fortfarande i taket. Sedan kanske Muhammed sprängde berget.
De sex människorna runt henne står fortfarande tysta, lyssnande, tvekande.
Hundratusen, tänker Maria. Hundra tusen ögon.
– Vad menar du med det? säger Expressen.
– Vad menar du med att störa min konstrunda? svarar Maria sammanbitet.
– Är det du själv som spritt ut porrbilderna?
Kontrollen börjar glida henne ur händerna igen. Maria kväver sitt ”va”.
– Jag antar att det är det? fortsätter Expressen. Är inte det ett ganska billigt knep? Hur går det ihop med allt du skrivit på din blogg?
– Den Gudomliga Maria behöver inte förklara sig för er dödliga. Ni får ingen intervju!
Ganska nöjd med svaret tänker hon lägga på och ta itu med den mer akuta situationen. Men ur den lilla luren, på väg bort från örat, säger Mårten Jonsson:
– Vi har redan fått den, tack så mycket!
Och lägger själv på.
Maria Johansson stirrar in i Maria Johanssons ögon där i taket och det är en tankebubbla precis snett ovanför hennes högra tinning och nu, efter klicket, sjunker det in i henne. Vad gnällsvensken sagt och vad Expressen sagt och allt vad det innebär.
Hon sänker sakta blicken. Det är en scen. Allt är en scen. De vita väggarna, Maria i mitten, telefonen i hennes hand, de tre besökarna till vänster, de avvaktande konsthallsanställda till höger. Allt är en teater och Maria Johansson faller, genom det vita golvet, ned i det svarta.
10.
Lugn. Behåll ditt lugn. Det handlar bara om att vilja.
Men så här är det. Så här har den så kallade verkligheten fortsatt, helt utan mitt godkännande, medan jag var upptagen med större saker:
Där ute i cyberrymden finns bloggar i mitt namn som inte är jag, det finns unga kvinnor som härmar mitt utseende och fotar sig själva, det finns anonyma personer som hävdar att de utfört mina stordåd, och konstnärer som försöker kopiera mig.
Jag orkar inte. Resa mig ur askan. Igen. Fast jo, det måste hon ju göra. Historien är inte slut än.
Måste skriva om detta, som sammanfattat säger mer än alla de hundratals sökresultaten.
Jag mår fysiskt illa när jag krafsar ned detta men jag måste också det. Måste skriva om detta, som sammanfattat säger mer än alla de hundratals sökresultaten: En kulturkrönika i Dagens Nyheter.
En kvinna runt trettio hade skrivit den. Glasögon och lagom slarvigt hår, enligt det tecknade lilla bylineporträttet.
Hon skrev om en Maria Johansson som på rekordtid uppnått kultstatus. Idolstatus. Hatad och älskad och hatälskad. Som var ett slags internetfenomen, en abstraktion, som det antagligen inte alls fanns någon riktig människa bakom. ”Moralpaniken är noga kalkylerad och fyller sitt syfte – Maria Johansson har blivit en kändis”, påstod skribenten.
Sedan gjorde hon jämförelser med andra kvinnor, med så kallade konstnärspersonas, med namn jag inte kände igen. Uppmärksamhet, bekräftelse, sex, gränslöshet. Hon hävdade att Maria Johansson är fixerad vid den egna kroppen och intrycket hon gör på andra – typiskt kvinnligt, kallade hon det, och fortsatte med ”men vad gäller kvinnliga konstnärer har de oftast under historien velat göra sin fysiska kropp osynlig – det är ganska nyligen de börjat exploatera den i sin egen konst, på ett traditionellt manligt sätt. Att göra det på det extrema Maria Johansson-sättet ligger helt rätt i tiden.”
Hon fortsatte med att – är det inte lite MOTSÄGELSEFULLT? – påstå att Maria Johanssons ”attribut” var långt ifrån nya. Att tabubelagda symboler har använts länge av såväl konstnärer som subkulturer. Att raka av sig håret är ett klassiskt sätt för kvinnor att få uppmärksamhet och signalera förändring, ”eller till och med botgöring”, från antiken till dagens popstjärnor. Och så slog den lilla förståsigpåaren knut på sig själv en gång till och skrev att det dessutom fanns en lika välkalkylerad dubbel betydelse i en rakad kvinnoskalle: Straff. Straff för horor och lägerfångar. Snaggad skalle och hakkors och tatueringar på en kvinna för tankarna till såväl nazism som nazismens offer, tyckte hon. Och ”… att scenen som denna extrem-performance-artist valt är just Tyskland, är knappast en slump. Här finns konstlivet, här finns Europas största historiska trauma, och här låter konstnären det moderna samhällets monsterbarn födas”.
”För,” – och denna avslutning är det värsta i hela skiten – ”Maria Johansson är en personifiering av vår tid. Av oss och det vi inte vill kännas vid med oss själva. Hon är inte en individ, och därmed är det också ointressant om hon existerar i vanlig mening – hon existerar i och med att hon är vi. Vad säger det om oss?”
Om er? Frågan är väl vad det säger om mig, Maria fucking Johansson, din lilla pennsugande rövslickande prettofitta. Det är du som är horan och lägerfången.
Och jag – I HELVETE ATT JAG KNAPPT FINNS,
ATT JAG SKULLE VARA EN SATANS SAMMANFATTNING AV ER!
JAG ÄR INTE EN AV ER
TROR NI JAG TILLÅTER
ATT NI FÖRSÖKER VARA MIG??
Jag så mycket större än er.
Jag skiter väl i er, och vad ni tycker om mig.
Fortsättning följer i nästa nummer.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
