Det nyliberala samhällsprogrammet kan tyckas ha passerat bäst före-datum med besked. Men envar som får för sig att i offentligheten förespråka stärkt anställningsskydd, utjämnande åtgärder och kollektiva lösningar och gå emot diverse liberala doktriner riskerar fortfarande att från högerhåll anklagas för att vara anhängare av samhällssystem från svunna epoker.
“Facket drömmer om/är kvar i en förgången tid” kan det heta när en facklig organisation betonar arbetarkollektivets roll. Och den som ännu inte förespråkar marknadshyror som lösning på bostadsproblematiken kan på ledarplats i borgerliga tidningar bli beskylld för att “vilja ha det som i DDR”.
Bland vissa fackliga organisationer ses det uppenbarligen som mycket viktigt att sätta ord på hur ofantligt mycket man håller sig up-to-date med samhällsutvecklingen.
Det finns något stötande antiintellektuellt med den här sortens retorik. Den försöker, utöver att smäda motståndaren, tuta i oss att olika samhällsvisioner är knutna till en specifik tidsepok, snarare än till olika intressen och idéer om hur världen är och bör vara beskaffad, och den vill också låta påskina att det bara finns en vision för åt vilket håll vi är på väg.
Ändå är sådan här moderniseringsretorik ännu mycket populär, och inte bara hos borgerliga ledarskribenter. Bland vissa fackliga organisationer ses det uppenbarligen som mycket viktigt att sätta ord på hur ofantligt mycket man håller sig up-to-date med samhällsutvecklingen, att man inte lever kvar i det förflutna.
Ett aktuellt exempel är hur tjänstemannaförbundet Unionen, alltid lika måna om att ligga i framkant av all uppfattad nyorientering, bejakar delningsekonomin – företrädd bland annat av taxiappföretaget Uber – och släpper en rapport prydd med en bild av en rovfisk och ett stim av småfisk som skakar hand.
”Hur ska vi anpassa arbetslivet i en framtid när begrepp som löntagare och arbetsgivare suddas ut, vi inte heller har en fysisk arbetsplats och kanske inte ens vet vem som är uppdragsgivaren”, sade Martin Linder, förbundsordförande för Unionen, när ”Plattformsekonomin och den svenska partsmodellen” presenterades i slutet av oktober.
I veckan var Unionen åter aktuella i den fackliga nyhetsrapporteringen genom sin och Sveriges Ingenjörers principöverenskommelse med Almega Tjänsteföretagen som tycks få till följd att flexpension införs till priset av avtalade försämringar i anställningsskyddet.
Eftersom Unionen på dessa sätt menar sig ha tagit kommandot över framtiden är det värt att ta en titt på de fackliga visioner och arbetsmetoder som Unionen själva framhäver.
Eftersom Unionen på dessa sätt menar sig ha tagit kommandot över framtiden är det – trots den retoriska bismaken – värt att ta en titt på de fackliga visioner och arbetsmetoder som Unionen själva framhäver, och vilken epok de för tankarna till. Till vår hjälp har vi bland annat Unionens annonskampanjer och förbundets hemsida.
– Hos Unionen är de fackaktiva på arbetsplatsen inte några surmagade, stridbara facktanter eller -gubbar. I stället framställs den fackligt förtroendevalda – arbetsplatsombudet, arbetsmiljöombudet eller klubbordföranden – i förbundets material som hela arbetsplatsens lilla ordningsman, och chefens förtrogne. ”[D]e allra flesta arbetsgivare anser att fackligt förtroendevalda bidrar till att utveckla arbetsplatsen” och ”Dessutom får chefen någon att bolla idéer och personalfrågor med”, kan vi läsa på Unionens hemsida. ”Även min chef gillar att jag engagerar mig” hette det i Unionens reklamkampanj tidigare i år.
– En av fackets uppgifter är att underlätta uppbyggliga aktiviteter i anslutning till och utanför arbetsplatsen, låter Unionen oss också förstå. Förbundet trycker på sina förmånliga erbjudanden på resor och rekreation, och som enda fackliga organisation erbjuder de 25 procents rabatt på spa i värmländska Sunne.
– Fackmedlemskapet marknadsförs i hög grad med att man som medlem får möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll, snarare än att delta i att skifta maktförhållandena på arbetsplatsen.
– På en uppsjö av sätt framhåller man att vi alla arbetar mot samma mål, och att det inte råder ett konfliktförhållande med arbetsköparen. ”Tillsammans” och ”samarbete” är återkommande ledord.
Allt detta låter som en skolboksbeskrivning av fackets roll i den svunna östblocksstaten DDR.
Fackmedlemskap sågs i hög grad som någonting karriärbefrämjande, samtidigt som de förtroendevaldas lojalitet med överheten kunde väcka misstänksamhet.
I DDR var fackföreningarnas uppgift att upprätthålla ett fungerande klimat på arbetsplatsen, erbjuda de anställda hälsosamma rekreationsresor och utgöra en kommunikationskanal mellan anställda och ledning. Fackmedlemskap sågs i hög grad som någonting karriärbefrämjande, samtidigt som de förtroendevaldas lojalitet med överheten kunde väcka misstänksamhet. Vad som inte förekom, åtminstone inte efter 1953, var nämligen att facken tog strid mot kommandostrukturen på arbetsplatserna, att de idkade kritik mot samhällsutvecklingen eller fungerade som självständiga plattformar för arbetarnas organisering.
(Av historieböckerna att döma hände det dock att DDR-facken fick kritik för att de alltför ofta satte sig på tvären när det gällde ledningens planer på att göra sig av med anställda – en kritik som Unionen hittills sluppit undan.)
Vilka arbetssätt är det egentligen som tillhör en svunnen tid, och vilka är det egentligen som ”vill ha det som i DDR”? Vilka är det som uppträder som lydiga försvarare av den rådande maktordningen?
Exemplen ovan må gälla specifikt Unionen, men fenomenet begränsar sig tyvärr inte bara till dem – de utgör bara en särskilt tacksam exempelbank när det gäller facklig avtrubbning.
Det finns en annan modernitet att ta sikte på – där facket tar sig an vår tids stora jämlikhetsutmaningar, revitaliserar de fackliga stridsåtgärderna, organiserar nya arbetargrupper, aktivt arbetar för att förändra maktförhållanden.
Låt oss i stället sträva mot den.
