[BOK] Highway 61 revisited
Mark Polizzotti
Översättning: Stig Hansén
Lindelöws bokförlag
Bob Dylans sjätte album Highway 61 Revisited är nog av många ansett som hans förnämsta, det som klistrade hans stjärna fast där uppe i varje musikintresserads universa – och var man inte en musikälskare innan så var det nog med denna skiva man blev det.
Inledningen fullkomligt sparkar in dörren till Dylans obetvingliga kraft, den bittra och fruktansvärt elaka ”Like A Rolling Stone” som måste vara den bästa skilsmässolåten som skrivits (även om det finns de som försöker hävda att den handlar om medie- eller skivindustrin eller någon gammal kompis som sålt ut sig).
Skriver man en bok om Dylan lär man sälja. Många fans är av den sorten att man ska ha allt. Så är det ju om man är kär.
Litteraturen om Dylan sägs vara den största i världen om en kulturperson och hens verk. Alla vill vara med på tåget, skriver man en bok om Dylan lär man sälja. Många fans är av den sorten att man ska ha allt. Så är det ju om man är kär.
I Lindelöws serie om klassiska album vill nu, efter Philip Shaws bok om Patti Smiths Horses i september, också Mark Polizzotti stå i var Dylanälskares bokhylla med sin Highway 61 revisited. Även översättaren Stig Hansén har tidigare kommit med en bok i ”ämnet”, Bobby Boy – mannen i mig (Gaffa, 2012). Det nästan kvadratiska lilla formatet gör den perfekt att stoppa i väskan och läsa ett kapitel i en paus.
För det mesta är det trevliga anekdoter kring Dylans tillvaro under tiden skivan utkom (1965) och hans tolkningar av människor och händelser som den utgör. Eller snarare Mark Polizzotis tolkningar av andras tolkningar av Dylans låtar. Dylan själv har väl aldrig direkt pratat offentligt om sin då blivande fru Sara Lownds-Dylan eller andra privata relationer som berörs här. Eller Mr Jones.
Ett talande stycke är om journalisten Jeffrey Jones, en av (de många) som med stor upphetsning kände sig träffad av den vassa låten om den självgode och meningslöse Mr Jones. ”Så stor var Dylans status att det var en ära att bli förolämpad av honom”, skriver Polizzotti. Själv skulle jag inte gilla att bli förolämpad av Dylan och tycker att det säger mer om Jeffrey Jones själv än om Dylan. Och det är lätt att förstå Dylans trötthet inför tolkningar och denna typ av upphöjelse till ikon.
Vi får också de gamla klassikerna, som buandet över elgitarren på Newportfestivalen1965. Inte så mycket nytt under solen alltså från Dylankultens utövare. Roligast är, liksom boken om Horses, texterna som berättar om låtsnickraren och hantverket i studion. Integriteten och målmedvetenheten hos 24-åringen i en ganska oprövad rockcirkusvärld är som alltid häpnadsväckande att påminnas om. För visst är det en favorit i repris!
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr