Det privata är politiskt?
Jodå, men det är också ett missförstånd; allt som är privat kan göras politiskt – men det är inte politik per automatik.
Karl Marx gjorde en intressant åtskillnad i sin text Om judefrågan, där han påpekade begränsningen i politisk befrielse, såsom liberalismen traditionellt tänker sig den. Människan blir endast en politisk varelse i staten. I civilsamhället, det privata, å andra sidan, är hon en isolerad enhet vars beslut är helt opolitiska. En verklig mänsklig befrielse skär sönder denna uppdelning mellan det sanktionerat politiska och det nödvändigt privata.
Privatlivet hos grupper som får utstå hat och hot i samhällen har politiserats i större utsträckning än hos grupper som innehar olika strukturella privilegier. Det är därför ”kvinnosysslor” såsom hemskötsel och barnuppfostran politiserades med Grupp 8:s krav på lika lön, dagis och möjligheter till högre studier. ”Det privata är politiskt” användes då för att flytta fram kvinnors position genom frigörelse från hemmet.
I dag pratar vi mer om ”kvinnlig konsumtion” och hobbys såsom smink, mode och kläder, men där skillnaden är att det inte längre finns något motstånd, inget att enas kring.
I dag pratar vi mer om ”kvinnlig konsumtion” och hobbyer såsom smink, mode och kläder, men där skillnaden är att det inte längre finns något motstånd, inget att enas kring. Det finns ingen rörelse som sluter upp bakom de kvinnor som utnyttjas i fabriker där produkter som får oss att se ”fierce” ut tillverkas. Denna ”politisering” av kvinnosysslor kommer med varken krav, måsten eller kamp.
Katrine Marçal skrev nyligen i Aftonbladet att ”Revolutionen har privatiserats och marknadifierats. Feminismen har blivit något som omfamnas av kändisar: en del av en modern, glamorös, liberal livsstil.”
Sara Abdollahi är inne på ett liknande spår i sin krönika för Göteborgs-Posten när hon ställer sig frågan ”vilken underbetald kvinna vill och kan använda sin lön för att köpa en hudkräm för 2 000 kronor”?
Min fråga är – hur är personlig konsumtion och individstärkande en feministisk handling över huvud taget? För vem? För vilka? En individ som älskar sig själv är inte revolutionerande, oavsett hur bra det får en personligen att må.
Att överleva inom systemet är inte motstånd. Det är vad som gör ett system till ett system.
Att överleva inom systemet är inte motstånd. Det är vad som gör ett system till ett system. För tjugo år sedan, ungefär, utlöstes en debatt inom amerikanska vänstern om ”vardagsmotstånd”. Det fanns nämligen de som menade att hemlösa som levde ”utanför systemet” gjorde ett slags motstånd. Adolph Reed påpekade i sin text från 2000, ”Why is there no black political movement?”, att människor gör motstånd hela tiden, men att detta i sig inte förändrar något om det inte har någon riktning.
Motståndet minskar den vardagliga förnedringen av att leva i ett system som förödmjukar en och tvingar en till underkastelse, men det frigör en inte från dess bojor. Vardagsmotstånd är som bäst ett andningshål, en frizon byggt på ett sockerpiller och som sämst en eskapism där den politiska organiseringen blir lidande. Ofta kommer det med en farlig föreställning om att detta atomiserade förhållningssätt skulle vara en mer ”autentisk” politisk kamp, till skillnad från politiska partier eller fackföreningar.
Politik är att skilja på vän och fiende.
Politik är att skilja på vän och fiende. Det kommer med krav och maktutövning; att lägga beslag på och fördela resurser.
Anledningen till att hobbyer och annan eskapism inte är politiska är att en inte kan vara vän med det en gör motstånd mot – en kan inte som konsument båda handla sminket och vara emot dess kulturella och patriarkala implikationer. Rent psykologiskt går det, men inte om vi ämnar förändra något.
Min enorma glädje över att få köpa MAC-läppstift för 20 procents rabatt under mellandagsrean är inte rabatterad politik. Det är ren köpglädje, 100 procent fritt från djurförsök och politiskt engagemang.
