Den 15 september 2008 briserade en bomb i det globala finansiella systemet. Efter mer än ett år av oro på marknaderna ställde den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers – med över 600 miljarder dollar i tillgångar – in betalningarna av sina skulder. Konkursen var den största i USA:s historia och sände chockvågor genom världsekonomin.
Den globala finanskrisen började med en bubbla på den amerikanska bostadsmarknaden, men fick konsekvenser för hela världen. Drygt ett år efter Lehman Brothers fall uppskattade Internationella valutafonden de globala förlusterna i banksektorn till 3,6 biljoner dollar, vilket motsvarar hela Sveriges BNP sex gånger om. [1] Börser rasade, stora finansiella institutioner gick omkull och fabriker tystnade. En av få branscher som upplevde goda tider var skeppsskrotningsindustrin.
När världshandeln minskade med nästan 15 procent på ett år ledde överkapaciteten inom världens fraktflottor till att rekordmånga lastfartyg såldes som metallskrot. [2]
Även i Sverige var effekterna dramatiska. BNP-fallet under fjärde kvartalet 2008 var det värsta sedan den svåra 90-talskrisen och varuexporten upplevde mer eller mindre ett ”tvärstopp” enligt SCB. De svenska storbankerna hotades av kollaps när de internationella kreditmarknaderna föll samman. Allra hårdast drabbades Swedbank, som hade gått i spetsen för en aggressiv expansion i Baltikum och lånat ut miljardbelopp till kollapsade Lehman Brothers. Det enda som räddade Swedbank var kraftfulla åtgärder från den svenska staten, även om ansvariga politiker gjorde sitt bästa för att upprätthålla skenet av att det svenska finansiella systemet var stabilt.
Än idag tyngs världsekonomin av finanskrisens följder. Återhämtningen har gått trögt och länder som Grekland och Spanien har sjunkit ner i den värsta depressionen sedan 1930-talet. Men Sverige har setts som ett undantag. Sunda statsfinanser, en konkurrenskraftig industri och stabila banker skyddade oss från krisen, enligt politiker och ekonomer. De orosmoln som syntes på himlen bestod främst av hot utifrån: världsekonomins svaga tillväxt, Eurokrisen, tilltagande konflikter och politisk instabilitet i omvärlden.
Hushållens skulder har ökat lika dramatiskt och överstiger idag 90 procent av Sveriges BNP.
Men det dröjde inte länge innan frågetecknen åter började hopa sig. Och liksom i USA före finanskrisen var det utvecklingen på bostadsmarknaden som var i centrum. Mellan 1995 och 2012 tredubblades bostadspriserna i Sverige. Hushållens skulder har ökat lika dramatiskt och överstiger idag 90 procent av Sveriges BNP. Såväl internationella organisationer som OECD, EU-kommissionen och Internationella valutafonden som svenska myndigheter har länge varnat för risker med de svenska hushållens skenande skuldsättning och koncentrationen i det finansiella systemet, som domineras av ett fåtal storbanker. De svenska bankernas tillgångar motsvarar idag Sveriges BNP flera gånger om. Var och en av de fyra jättarna – Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken – beskrivs som systemhotande, det vill säga så viktiga för det finansiella systemet att de inte kan tillåtas gå omkull. I november 2011 förde G20-länderna upp Nordea på en lista över totalt 29 globalt systemviktiga banker, som på grund av sin stora gränsöverskridande verksamhet måste ha extra stora kapitalreserver.
Mitt intresse för sambandet mellan bostadsmarknaden och det finansiella systemet väcktes under den globala finanskrisen.
Men idén till den här boken föddes 2014, när överhettningen på bostadsmarknaden blev allt mer påtaglig. Under en kort promenad i centrala Stockholm möttes jag av stora annonstavlor från mäklarfirmor som undrade om jag också ville sälja min lägenhet till rekordpris. Samma kväll blev jag uppringd av Mäklarhusets nyöppnade kontor i förorten Bagarmossen, som lockade med en gratis värdering. Den lokala gratistidningen skrev om nya prisrekord; en femrummare i ett 1950-talshus såldes för 5 miljoner och en liten etta hade sålts för ett kvadratmeterpris som nyligen ansetts vara ett rimligt pris på Östermalm.
Uppgången var dock inte isolerad till Stockholm. Hösten 2014 varnade storbanken Nordea för en överhettad bostadsmarknad även utanför storstäderna. [3] Bankens analytiker påpekade att bostadspriserna stigit mest i förhållande till inkomsten i orter som Örebro, Linköping, Kalmar och Karlstad, med ökningar på 16 procent per år i snitt sedan mitten av 90-talet.
Det framstod som ett samhällsekonomiskt experiment utan motstycke.
Samtidigt pågick en intensiv debatt om den förda penningpolitiken. Länge bedrev Riksbanken en relativt stram politik med det uttalade målet att bromsa hushållens skuldsättning.
Men efter hård kritik från nästan hela det politiska fältet och en lång rad experter övergavs till slut den linjen. I en helomvändning började Riksbanken under 2014 föra en alltmer expansiv penningpolitik. I oktober sänktes styrräntan till noll procent för första gången någonsin. Några månader senare blev räntan negativ, samtidigt som Riksbanken började stödköpa statsobligationer för att ytterligare stimulera efterfrågan i ekonomin. Samtidigt som allt fler varnade för en skulddriven bostadsbubbla infördes alltså den mest expansiva penningpolitiken någonsin. Det framstod som ett samhällsekonomiskt experiment utan motstycke.
Effekterna på bostadsmarknaden lät inte vänta på sig. De senaste åren har bostadspriserna ökat snabbare än någonsin och skuldberget har fortsatt att svälla. Trots de stora prisuppgångarna var svenskarna optimistiska inför 2017. Enligt en undersökning i januari trodde mer än varannan på fortsatt uppgång, medan bara 7 procent trodde att priserna skulle falla. [4]
Flera åtgärder mot svenskarnas växande skuldsättning har diskuterats, men ganska lite har gjorts. När Finansinspektionen i november 2014 meddelade att man ville införa ett amorteringskrav för nya lån handlade debatten inte främst om huruvida åtgärden var tillräcklig – vilket Riksbanken inte ansåg – utan snarare om ifall den rentav var skadlig. Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler hörde till dem som menade att det inte fanns någon grund att tro på en bostadsbubbla. Han menade att amorteringskrav skulle hindra många att köpa en större bostad vilket de ”egentligen borde ha råd med”. [5] Bara ett år senare hade John Hassler bytt fot och varnade själv för att prisuppgången blivit ohållbar. Han visade dock inga tecken på självkritik. Istället gav han en känga åt dem som varnat för utvecklingen: ”Det kan finnas en fara för att vi bundit ris för egen rygg, genom att ropa på vargen så mycket tidigare”, menade Hassler. [6]
”Den här gången är annorlunda”
Efter varje finanskris uppstår frågan varför ingen förutsåg kraschen innan den inträffade. Och varje gång är frågan missriktad, eftersom det nästan alltid funnits de som varnat för övervärderade aktiekurser, skenande skuldsättning eller en överhettad bostadsmarknad. Problemet är att ingen har lyssnat på dem. För cynikern framstår frågan ”varför förutsåg ingen krisen?” därmed inte bara som felställd utan rentav som ett försök av journalister, ekonomer och politiker att rentvå sig själva – genom att låtsas som att de aldrig blev varnade.
Som de amerikanska ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff lyfter fram i en omfattande studie av finanskriser genom historien har de nästan alltid föregåtts av samma scenario. Under den långvariga ekonomisk uppgång som föregår krisen intalar sig investerare, politiker och allmänhet att just den här boomen aldrig kommer att ta slut. Teknologisk utveckling, strukturella reformer eller klok politik påstås ha gjort samhället immunt mot tidigare epokers finansiella haverier. [7] Liknande argument har också använts i debatten om den svenska bostadsmarknaden. Varje gång bostadspriserna slagit nya rekord har bankekonomer och ekonomijournalister stått redo att förklara att utvecklingen är ofarlig.
”Nya rekordpriser – men ingen bubbla”, konstaterade Patricia Hedelius i SvD Näringsliv sommaren 2014.” [8] Ekonomireportrar har gett Boverkets analytiker Bengt Hansson öknamnet ”Dr Doom” eftersom han länge varnat för utvecklingen [9] och Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski beskrev hösten 2013 Riksbankens ledning som en ”stat i staten” som godtyckligt bestämt att ”arbetslösheten ska vara högre, därför att bostadsmarknaden eventuellt är överhettad.” [10]
Riksbankens räntepolitik påverkar inte bara bostadsmarknaden utan hela ekonomin.
Att frågan är kontroversiell beror utan tvekan på att så stora intressen står på spel. Riksbankens räntepolitik påverkar inte bara bostadsmarknaden utan hela ekonomin. Det är inte bara banker, mäklare och byggföretag som har all anledning att tona ner pratet om övervärderade bostäder. Detsamma gäller naturligtvis var och en som äger en bostad, vilket säkerligen inkluderar flertalet ekonomijournalister. Och vem vill förresten vara olyckskorpen som sabbar stämningen när festen pågår som bäst?
Förutom ekonomiska och psykologiska skäl kan politiska och ideologiska motiv också spela in. Ett standardsvar när bostadsbubblan kommer på tal är att de höga bostadspriserna beror på att det byggs för lite bostäder, vilket i sin tur skylls på den reglerade hyresmarknaden och krångliga regler som försvårar byggande. Det är inte heller en slump att debatten om marknadshyror tagit fart i takt med att priserna på bostadsrätter skjutit i höjden. Några steg har också tagits i den riktningen på senare år, med förändringar i bruksvärdessystemet som reglerar hyror och friare uthyrning av bostadsrätter i andra hand. I maj 2016 gick självaste Anders Borg – som under åtta år bar det yttersta ansvaret för den ekonomiska politiken – ut och varnade för en ”sättning” i bostadspriserna där skuldsatta hushåll drar med sig hela ekonomin i fallet. [11] För att undvika det skulle vi enligt Borg behöva ”en avregleringstakt på svensk bostadsmarknad så enorm att den vore omöjlig att genomföra”. För liberaliseringsförespråkare är skenande bostadspriser helt enkelt ett argument för att släppa marknadskrafterna ännu friare, på samma sätt som de för politiker till vänster är ett argument för att öka de statliga subventionerna och bygga fler billiga hyresrätter. Båda sidor är dock ofta överens om att de höga priserna beror på bostadsbrist.
Kan det vara en tillfällighet att enorma bostadsbubblor byggdes upp samtidigt i en lång rad länder i västvärlden före den globala finanskrisen?
Men de höga bostadspriserna kan också ses ur ett annat perspektiv. Via bolånemarknaden förbinds hushållens ekonomi direkt med det globaliserade finansiella system som hösten 2008 var nära en fullständig kollaps. Kan det vara en tillfällighet att enorma bostadsbubblor byggdes upp samtidigt i en lång rad länder i västvärlden före den globala finanskrisen? Hur kommer det sig att länder med helt olika förutsättningar vad gäller demografi, arbetsmarknad och bostadsmarknadens funktion samtidigt uppvisat samma tendens till växande skuldsättning och skenande priser?
När detta skrivs befinner sig Sverige mitt i en högkonjunktur. Tillväxten är långt högre än snittet i OECD-länderna och enligt Konjunkturinstitutet har hushållen inte sett så ljust på ekonomin sedan 2007, före finanskrisen. Regeringsföreträdare berömmer sig själva för stigande sysselsättning och goda statsfinanser. Att den höga tillväxten till stor del drivs av stigande bostadspriser, växande skuldsättning och rekordstora bostadsinvesteringar är inte lika tydligt för den som följer den allmänna nyhetsrapporteringen.
Kunskap är makt
Den här boken är ett försök att bidra till debatten genom att belysa bostadsmarknaden ur ett annat perspektiv än det vi är vana vid. Bostadsmarknaden är inte bara en marknad där priset bestäms av utbud och efterfrågan, utan också en grundpelare för det finansiella systemet och en central del av samhällsekonomin.
Bara genom en sådan förståelse kan vi se hur och varför bostadsbubblor uppstår, varför de ofta får så svåra följder, och hur de kan förhindras.
Kunskap är makt, brukar det heta. Men även okunskap kan vara makt – för någon annan. När finanskrisen bröt ut varnade den tidigare världsbanksekonomen och ekonomipristagaren Joseph Stiglitz för att chansen att genomföra de nödvändiga reformerna för att förhindra nya kriser snabbt skulle passera. För medan de vanliga skattebetalare som tvingas bära merparten av krisens kostnader snabbt tappar intresset när den akuta krisen är över har finansmarknadens mäktiga aktörer ”alla incitament att fortsätta att kämpa för att se till att de får så stor frihet att göra vinst som de någonsin kan få”. [12]
Att de som tjänar på situationen drar fördel av allmänhetens brist på kunskap om och intresse för det finansiella systemet är inget nytt. Även progressiva politiker har ofta ansett ämnet tekniskt eller tråkigt. När den framstående brittiske socialisten Sidney Webb, en av grundarna av ansedda London School of Economics, hörde talas om regeringens beslut att lämna guldmyntfoten efter spekulativa attacker mot pundet i september 1931 ska han ha utbrustit: ”Ingen talade om för oss att vi kunde göra så!” [13] Och Olof Palmes påstådda svar när finansminister Kjell-Olof Feldt informerade honom om den förestående avregleringen av den svenska kreditmarknaden i november 1985 är numera legendariskt: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”
Om yrkespolitiker inte orkar sätta sig in i hur det finansiella systemet fungerar, hur ska då vi vanliga medborgare göra det? Det blir inte lättare av att frågornas abstrakta karaktär gör det svårare att se de långsiktiga konsekvenserna av politiska beslut.
Det är lätt att räkna på hur ett amorteringskrav påverkar ett enskilt hushåll idag, men det är inte alls lika självklart hur det påverkar bostadsmarknaden och samhällsekonomin på längre sikt.
De flesta politiska beslut har tydliga vinnare och förlorare, åtminstone på kort sikt. Men hur många kan direkt säga vad en avreglering av kreditmarknaden kan leda till? Det är lätt att räkna på hur ett amorteringskrav påverkar ett enskilt hushåll idag, men det är inte alls lika självklart hur det påverkar bostadsmarknaden och samhällsekonomin på längre sikt.
Ingen bok i ett så komplicerat ämne kan vara heltäckande, men min förhoppning är att den här boken ska ge nya insikter. Om banker som blivit för stora för att falla och om hur en vårdslös expansion i Baltikum höll på att knäcka det finansiella systemet. Om sambandet mellan bostadspriser och tillväxt. Om hur välfärdsstatens omvandling bidragit till skuldekonomins framväxt och förvandlat bostaden till en vara och ett spekulationsobjekt. Men också om hur vi kan utmana finansmarknadens makt och ställa ekonomin i samhällets och medborgarnas tjänst.
När en bubbla väl har spruckit är det lätt att moralisera och peka finger. Ofta är det krisens största förlorare som utses till syndabockar. De som lånat allra mest och levt över sina tillgångar i tron att boomen kommer att vara för evigt ställs i skamvrån, medan de ekonomer, journalister och makthavare som ignorerade varningssignalerna och aktivt drev på utvecklingen kommer betydligt lindrigare undan. Det hoppas jag också att den här boken ska bidra till att ändra på.
Noter:
- Joseph Stiglitz, Fritt fall, Leopard förlag, 2011, s. 150.
- 2 . Jan Hoffmann, ”Shipping Out of the Economic Crisis”, The Brown Journal of World Affaris, Spring/Summer 2010.
- Nordea, Regionala utsikter, oktober 2014.
- ”Varannan tror på högre bostadspriser 2017”, Dagens Industri, 8 januari 2017.
- Studio Ett, P1, 11 november 2014.
- ”Professorn om bopriserna: ”Nu börjar jag bli orolig””, Dagens Industri, 13 oktober 2015.
- Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, This Time is Different, Princeton University Press, 2009, sid xxxiv.
- ”Nya rekordpriser – men ingen bubbla”, Patricia Hedelius, SvD Näringsliv, 4 juni 2014.
- ”Svenske ”Dr Doom” har aldrig fått rätt”, SvD Näringsliv, 9 februari 2013.
- ”Riksbanken har blivit en stat i staten”, Dagens Nyheter, 24 november 2013.
- ”Borg: Boprisraset en tidsfråga”, Dagens Industri, 24 maj 2016.
- Stiglitz, Fritt fall, s. 169-170.
- Citerad efter Eric Helleiner, States and the reemergence of global finance, Cornell University Press, 1996, s. 28.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr