När jag anländer Istanbul ställer både min mobil och dator om sig automatiskt. Men snart blir jag förvirrad, eftersom de ställt om sig till olika tider. Jag tror att det är ett tekniskt fel tills jag hör andra säga samma sak. Istanbulborna suckar när jag frågar om det. President Recep Tayyip Erdoğan har nämligen sedan förra hösten bestämt att landet inte ska ställa tillbaka till vintertid.
Tiderna förändras, både bokstavligt och bildligt. Det gör att både barn och vuxna måste gå hemifrån när det fortfarande är mörkt, och riskera att bli rånade eller något ännu värre. Men Erdoğan vill synkronisera Turkiet med länderna i öst. Tidsomställningen är ett både praktiskt och symboliskt steg bort från Europa.
Istanbul är en vacker och sprudlande stad, men det är en stad som turisterna flyr. Gatorna som brukade fyllas med turister – mestadels nordeuropéer och ryssar – är tommare än vanligt. Det som skrämmer är såklart bombattentaten som Istanbul, Ankara och andra städer i Turkiet drabbats av de senaste åren, tillsammans med politiska spänningar.
Men till skillnad från turisterna har stadsinvånarna inget val, det här är deras hem. Ändå utstrålar de, ja inte hopp, men envishet.
Poeten Tunca Çaylant, född 1983, slutade sitt jobb som revisor inom IT-branschen för sex år sedan för att ägna sig åt skrivandet, ”jag gillade verkligen inte att vara en sån där vitklädd typ som jobbar från åtta på morgonen till sex på kvällen”. Sedan han sade upp sig har han publicerat sig i många olika litterära tidskrifter och 2015 kom hans debutdiktsamling.
Nu sitter vi och dricker rakı tillsammans med andra poeter och han är upprörd över situationen i landet – den förtryckande regimen, terrordåden – men inte rädd eller uppgiven, för så kan man inte leva, säger han. Upprördheten går att leva med, den är kanske till och med ett måste för en liberal person i Istanbul i dag, menar han.
Jag känner just nu att poesi är mitt enda motstånd. Det är det enda sätt jag kan överleva på.
Tunca Çaylant, poet
Nästa dag pratar jag mer med Tunca Çaylant. Han säger sig veta vad hans skyldighet är.
– Som poeter och konstnärer i detta land är vår uppgift att sprida hopp och kunskap till människor. Att konstant vara rädd hjälper oss knappast. Visst smärtar det oss att människor dör, men det är inte läge att vara rädda hela tiden, att lägga ned våra vardagsliv, sluta gå utanför huset, sluta vara sociala, låta bli att gå på konserter och bio, för det är ungefär vad terroristerna vill göra med ett land. De attackerar, men vi står emot, säger han.
– Både regeringen och terroristerna försöker göra vårt liv till en mardröm. De är lika ansvariga för den nuvarande situationen.
Hur påverkar allt det här din poesi?
– Jag känner just nu att poesi är mitt enda motstånd. Det är det enda sätt jag kan överleva på. Att vara i ett psykologiskt tillstånd som detta gör såklart att det jag skriver får en mörkare ton, men jag ser det också som att jag utvecklas.
Han kan inte ändra den tid och plats han föddes på, han lever här och nu och kan bara fortsätta med det, säger han.
– Sedan försöker jag rycka upp mig, göra det jag måste och genom min poesi visa folket att vi har ett liv, att vi inte kan ge upp. Konst och poesi är verkligen ett av de mest kraftfulla verktygen för att visa människor att livet är det viktigaste och mest meningsfulla.
Gülce Başer är född 1973. Hon har släppt tre diktsamlingar, varav debuten vann poesipriset Cemal Süreya, och en roman. Hon har även jobbat som redaktör på flera olika nyhetstidningar.
Gülce Başer berättar att en kvinnorörelse bildats i Turkiet de senaste åren, som fångar upp kvinnor från alla samhällsklasser, och tack vare den har poesi skriven av kvinnor fått ett uppsving. Det har resulterat i en mer ironisk, cool och aggressiv ton som till och med kan politisera en kärlekshistoria, som i de här raderna från hennes egen dikt ”Kärleksdikt”:
Jag bor i den här stan, ja, som ersatte den kyrkogård
där vi gjorde slut
– Enligt mig håller grunden för en mer effektiv kvinnorörelse på att skapas. Nu är kvinnor från alla delar av samhället mer medvetna, fler reagerar på tvånget de utsätts för och den låga status de erhåller, säger hon.
– Faktiskt så är det de välutbildade eller västifierade kvinnorna som har det svårast just nu, det är deras ekonomiska makt och inflytande som blir lidande, plus att den konservativa trenden begränsar deras sociala rörlighet.
Manliga redaktörer och kritiker är obekväma med kvinnliga världar, därför har de svårt att tolka vissa poetiska grepp och metaforer. Men tack vare kvinnliga poeter som kämpat mot manligt förtryck tidigare, så kan vi skriva öppet om sexualitet.
Gülce Başer, poet och författare
Är det svårare att vara en kvinnlig poet än en manlig i Turkiet just nu?
– Om du är en andra klassens människa i politisk mening, så är du det överallt, framför allt inom litteraturen. Manliga redaktörer och kritiker är obekväma med kvinnliga världar, därför har de svårt att tolka vissa poetiska grepp och metaforer. Men tack vare kvinnliga poeter som kämpat mot manligt förtryck tidigare, så kan vi skriva öppet om sexualitet. Och censuren som sker nu drabbar alla, både kvinnor och män.
Gülce Başer menar att eftersom den turkiska regeringen censurerar medierna så innebär det i förlängningen att människor censurerar sig själva, sin konst och sina inlägg på sociala medier.
Stockholm Center for Freedom, en svensk-turkisk organisation som kämpar för pressfrihet i Turkiet, räknar med att ungefär 300 turkiska skribenter just nu är fängslade eller efterlysta för vad de skrivit. De massmediala kanaler som regeringen inte redan stängt ned, kontrolleras. Skriver man något som inte stämmer med regeringens ståndpunkt så riskerar man dessutom arbetslöshet.
Något som poeterna jag pratar med nämner gång på gång är den folkomröstning som väntar Turkiet nu på söndag den 16 april, en omröstning som handlar om en grundlagsändring och som om det blir ett ja i princip kommer ge president Erdoğan allenarådande makt.
Det är inte mycket kampanjande på Istanbuls gator, varken för nej- eller ja-sidan. Vad det kan bero på vet jag inte, allt jag vet är att den som vill kampanja för ett nej möts av motstånd och anklagas av regimen för att vara på samma sida som kuppmakarna den 15 juli förra året.
Poeten Gökçenur C, född 1971, har publicerat sin dikt ”Hayır seni seviyorum” (Nej! Jag älskar dig) i tidskriften Istanbul Offline, vilket både han och tidningen först var tveksamma till eftersom dikten med sitt upprepande ”Nej!” refererar till folkomröstningen. Men till slut bestämde de sig:
– Jag ville stå emot självcensuren och visa att vi kan och måste hitta kreativa sätt att hantera förtrycket vi utsätts för, säger Gökçenur C och kapslar i en mening in den styrka och motståndskraft jag mött bland poeterna i Istanbul.
***
Här publicerar vi Gökçenur C:s dikt i sin helhet i svensk översättning av Anna Axfors:
Nej! Jag älskar dig
Nej!
Inte för att jag ibland tror att det finns hästar som rusar i regnet i ditt hår
Nej!
Inte för att jag inte respekterar din vänstra bröstvårta som jag sög på som ett björnbär
Nej!
Inte för att jag inte är skyldig dig att kasta en grå handske i sjön för att stilla din storm
Nej!
Inte för att du ser ut som en röd gasell när du sover
Nej!
Inte för att du en gång sa att jag skulle gå men jag inte kunde göra dig till viljes
Nej!
Inte för att du drar en gaffel genom ditt hår när du funderar
Nej!
Inte för att fåglar samlas vid din skugga och formar sig som svarta havet
Nej!
Inte för att du vadar ner till knäna i poolen och läser dikter för svanar
Nej!
Inte för att du förvarar en spegel i din handväska i vilken när du tittar i den ser Nurbergen
Nej!
Inte för att du gråter när du kramar hundar som äter snö
Nej!
Inte för att du tar in vågor från ön till vårt hem och erbjuder dem att slå sig ner vid bordet med rakı
Nej!
Inte för att ditt leende liknar dålig graffiti på en nymålad vägg
Nej!
Inte för att du berättar kurdiska sagor för mulorna i stenöknen
Nej!
Inte för att du samlar ihop fläckar som fallit från flickor som älskat i skogen och gör stjärnor av dem
Nej!
Inte för att du kör när jag är för trött
Nej!
Inte för att du smuttar på mina tårar likt en kolibri
Nej!
Inte för att vi låg tysta sida vid sida och lyssnade på kackerlackors knastrande
Nej!
Inte för att du har brevkompisar, tjejer som strövar omkring i Reykjavik med sina byxor
Nej!
Inte för att du kliar mig på ryggen utan att klaga för, som du säger, kliandet är som gamla kärleksbrev vi bara inte kan slänga
Nej!
Inte för att påskliljornas lukt som genomsyrar mig när du rör dig och stiger när du stannar påminner mig om att varghonorna jagar i närheten av staden
Nej!
inte för att du en gång sa att politik är en invasion av de som vill förändra sitt liv, inte leva det
Nej!
Jag älskar dig, för att när det är vår tur, kommer vi tillsammans att säga nej
***