Det är en ovanligt kall vårdag i Sofia. Högst upp i stadsarkivets byggnad har man utsikt över staden och bulgariska flaggor vajar i vinden. Vesselin Alexiev, aktiv i Autonoma arbetares fackförbund, berättar att den nya regeringen alldeles snart ska installera sig i den nyrenoverade parlamentsbyggnaden.
Det var i slutet av mars som högerpartiet GERB, vars förkortning betyder ”vapensköld”, blev största parti i Bulgarien med 33 procent av rösterna, i ett val där knappt hälften av befolkningen deltog. Några veckor senare bildade GERB en koalitionsregering med den nationalistiska alliansen Förenade patrioterna – bestående av tre extrema högerpartier. Valresultatet var inte oväntat. I flera månader pågick den rasistiska och flyktingfientliga valrörelsen. Bulgarien styrs nu av en högerinriktad nationalistisk regering och situationen för migranter förvärras för varje dag som går.
I skuggan av det parlamentariska förloppet sveper dock en våg av strejker och arbetarprotester fram inom olika sektorer i Bulgarien. På callcenters, i gruvor, på textilfabriker och inom livsmedelskedjor organiserar sig människor utanför de traditionella fackföreningarna.
En av de arbetskonflikter som blossat upp under våren är strejken på företaget Max Telecom, den fjärde största mobiloperatören i Bulgarien. Omkring 150 av deras anställda fick inte ut sina löner på fyra månader och den 24 mars samlades de för att protestera utanför företagets huvudkontor i Sofia. Demonstrationen utmynnade så småningom i en ockupation av byggnaden och i att en av stadens största gator blockerades.
Vesselin Alexiev berättar att företagets bulgariska representant hela tiden sade att de skulle betala ut lönerna nästföljande månad.
– De sade till och med att de skulle betala ut lönerna den 31 februari, vilket är symboliskt och ironiskt för den här situationen, eftersom februari bara har 28 dagar, säger han.
– Först gick arbetarna på Max Telecom till de stora fackföreningarna, men de kunde inte göra något åt situationen. Därför sökte de upp oss för stöd och juridisk rådgivning. Tillsammans organiserade vi protesten utanför huvudkontoret.
Max Telecom övertogs 2013 av den privata ryska investeraren Daniel Kupsin, som tidigare bedrivit liknande verksamhet i Ryssland och Ukraina. Han är också grundare till flera stora medieföretag. Enligt Vesselin Alexiev drivs i dag Max Telecom genom ett luxemburgskt offshore-företag, Lux-Tech Capital. För närvarande vägrar företagets ledning att föra någon som helst dialog med arbetarna och det finns inga tecken på att de ska återbetala lönerna. En arbetsrättslig karusell har dragit igång och konflikten har förts upp i domstol.
– Det här problemet är jättevanligt i Bulgarien. Lagarna som det bulgariska parlamentet har klubbat igenom skapar fri lejd för privata investerare att bete sig så här. Men Max Telecom är inte bara skyldiga löner till närmare 150 personer. Eftersom callcentren slagit igen kan deras kunder inte säga upp sina abonnemang och de som vill göra det riskerar betalningsanmärkningar, säger Vesselin Alexiev.
Arbetaren har upprepade gånger sökt de ansvariga för Max Telecom för en ansvarsintervju, men utan resultat.
Jag vet inte hur denna rättsprocess kommer att sluta, men jag kan spekulera utifrån min erfarenhet av liknande fall.
Vania Grigorova, ekonomisk rådgivare till ordföranden i fackföreningen Podkrepa
Vania Grigorova är ekonomisk rådgivare till ordföranden i fackföreningen Podkrepa, det näst största facket i Bulgarien. Hon har följt konflikten på Max Telecom och menar att trots den kommande rättegången är det inte alls säkert att de anställda får ut sina löner.
– Jag håller kontakten med Max Telecoms anställda och försöker ge råd om flera möjliga tillvägagångssätt. Jag vet inte hur denna rättsprocess kommer att sluta, men jag kan spekulera utifrån min erfarenhet av liknande fall. De anställda kommer i så fall att vinna processen mot arbetsgivaren utan problem. Men trots detta blir det sedan omöjligt att få ut betalningen – ofta är arbetsgivaren försvunnen. De kan få igenom att företagets bankkonton spärras. Men det kommer inte att förhindra att ägarna säljer tillgångarna i företaget och tar emot medel från transaktioner som sker på andra bankkonton.
Vania Grigorova pekar på en rad faktorer som sammantaget leder till att arbetare ofta inte får ut sina betalningar i en rättsprocess. En viktig faktor är att domstolarna i Bulgarien arbetar mycket långsamt. Det bulgariska systemet för lönegaranti fungerar också dåligt. Avsättningarna till fonden har sjunkit, samtidigt som ytterst få ersättningar har utbetalats till anställda, och en ultraliberal politik har försvagat fackföreningarna.
Samtidigt som strejken bröt ut på Max Telecom protesterade hundratals anställda på en av de största livsmedelskedjorna i Bulgarien, Piccadilly. Över 700 av deras anställda fick inte ut sina löner på två månader. Piccadilly hade tidigare livsmedelsbutiker utspridda över hela landet, men har under de senaste åren stängt ned butik efter butik. I huvudstaden Sofia organiserade arbetarna på Piccadilly en mängd protester, men också i staden Varna i en helt annan del av landet.
Det tar sex timmar att resa med buss från Sofia till Varna. Varna är Bulgariens tredje största stad, belägen vid svartahavskusten, inte långt från turkiska gränsen. Det är den gräns som just nu bevakas och patrulleras av grupper som kallar sig ”migrantjägare”. Paramilitära grupper som med våld jagar och rånar de flyktingar som försöker ta sig in i Europa, för att sedan lämna över dem till gränspolisen.
Varna är en stad som de senaste åren skakats av stora protester. År 2013 rasade upplopp över hela Bulgarien när de tre största privata elbolagen i landet bestämde sig för att höja avgifterna för el.
Det var en svår period för Bulgariens befolkning, som kände av den globala krisens effekter, och som efter åratal av åtstramningar helt saknade sociala och ekonomiska skyddsnät. Protesterna mot avgiftshöjningarna var landsomfattande och i Varna var de som allra kraftigast; närapå en tredjedel av stadens befolkning deltog.
Upploppen medförde att landets dåvarande högerregering samt borgmästaren i Varna fick avgå. Tack vare Varnaprotesterna tvingades elbolagen så småningom återställa priserna i hela landet.
Mergiul Hassan var tidigare anställd i en av de numera igenbommade Piccadillybutikerna i Varna. Jag träffar henne tillsammans med några andra medlemmar från Autonoma arbetares fackförbund. Väggarna i den lilla facklokalen vittnar om att här råder full aktivitet; affischer med färska datum täcker väggarna och nymålade plakat står lutade mot dem.
Liksom majoriteten av hennes kollegor hade Mergiul Hassan arbetat på Piccadilly under lång tid när lönen plötsligt uteblev.
– Jag jobbade på samma arbetsplats i tolv år, liksom många av mina kollegor. Vi var omkring 50 personer på olika kontrakt som inte fick ut våra löner, säger Mergiul Hassan.
– Men problemen med löneutbetalningarna började egentligen långt tidigare, för omkring ett år sedan. Då outsourcade Piccadilly franchisen till ett annat företag vid namn Selecta-Trade. Vi som var anställda på företaget fick i och för sig fortfarande ut lönen, men den var alltid några dagar försenad. Nu är vi över 700 personer runtom Bulgarien som inte fått ut våra löner, och företaget vägrar att lyssna på oss.
När jag frågar henne om hur konflikten eskalerade på Piccadilly suckar hon djupt.
– I februari upphörde lönen att komma helt och hållet. När vi insåg att de som lämnat företaget några månader tidigare inte heller fått ut den bestämde vi oss för att det fick vara nog. Vi blev tvungna att göra någonting. Därför tog vi kontakt med andra anställda i Piccadilly-affärer i Sofia och startade en Facebook-grupp.
Hon berättar att det bara tog dem fem dagar att organisera den första kortare strejken och demonstrationen utanför Piccadillys största butik i Varna.
– Nästan ingen på arbetsplatsen var fackansluten från början, men vi fick kontakt med den här fackföreningen och tillsammans organiserade vi protesterna i båda städerna. På min arbetsplats var vi ett tätt sammansvetsat arbetskollektiv och därför gick det lätt att organisera strejken.
Många blev tvungna att låna pengar från vänner och familj. Andra tvingades skuldsätta sig. Hela familjer drabbades.
Mergiul Hassan, före detta anställd på Piccadilly
I Sofia ägde protesterna rum framför företagets huvudkontor och vid socialministeriet. I Varna ockuperade arbetare och fackaktivister den största livsmedelsbutiken i kedjan. Demonstrationer hölls senare under våren framför kommunhuset i Varna, liksom framför den bank genom vilken företagsägarna finansierat verksamheten.
Jag frågar Mergiul Hassan på vilket sätt den uteblivna lönen påverkat hennes och hennes arbetskamraters livssituation.
– Många blev tvungna att låna pengar från vänner och familj. Andra tvingades skuldsätta sig. Hela familjer drabbades. Jag är för tillfället arbetslös och får sedan en månad tillbaka arbetslöshetsersättning av staten. Men här i Bulgarien får man ut cirka 60 procent av lönen, vilket inte är mycket. På Piccadilly jobbade jag i grilldisken och fick som bäst ut 250 euro i slutet av månaden – så det är knappt att jag klarar mig nu. Men tack och lov har flera av mina kollegor fått nya jobb i liknande affärer.
Mergiul Hassan blev bestört när lönen plötsligt uteblev. Hon trodde aldrig att situationen skulle utvecklas som den gjorde på Piccadilly.
– Det jag tyckte om med företaget var just stabiliteten. Jag kunde aldrig tro att detta skulle hända på min arbetsplats och är djupt besviken. Jag hade jobbat där i så många år.
Mot slutet av intervjun blir Mergiul Hassan upprörd och brister ut i tårar.
– Jag har alltid betalat min skatt till regeringen men nu har också den övergett mig. Jag skrev till och med ett brev till det europeiska socialdemokratiska partiet PES för att deras bulgariske partiledare skulle förstå situationen här, men fick inget svar, säger hon.
– I 2000-talets Europa är det inte okej att ha ett sådant här modernt löneslaveri. För det är precis vad det är. Ett modernt löneslaveri.
Konflikterna på Max Telecom och Piccadilly speglar en genomgående utveckling i Bulgarien. Bulgarien är ett land med sju miljoner invånare som alltsedan murens fall 1989 präglats av en snabb strukturell omvandling när industrin ersatts av en växande tjänstesektor. I dag har landet Europas lägsta bolags- och inkomstskatt.
Välfärdssystemet har urholkats och regeringen har prioriterat en ny lagstiftning för att locka utländska investerare. Outsourcing till Bulgarien har också blivit ett lönsamt alternativ vid etablerandet av callcenters. I Sverige har till exempel stora företag som Ticketmaster outsourcat en del av sin svenska callcenterverksamhet till Bulgarien.
Men också inom textilindustrin är det vanligt förekommande. Enligt en forskningsrapport som publicerades 2014 av det oberoende bulgariska forskningsinstitutet Centrum för sociala insatser är lönerna inom landets textilindustri till och med lägre än i länder som Indien och Kina.
I Bulgarien exporteras merparten av textilproduktionen. Många välkända västerländska märken och detaljhandelskedjor har outsourcat sin verksamhet och säljer kläder som producerats i landet.
Hundratals arbetare råkar ut för liknande situationer varje månad, men bara en liten del av konflikterna uppmärksammas i medierna.
Evgeni Nikitin, aktiv i Autonoma arbetares förbund
Tsvetelina Hristova är forskare specialiserad på migration och arbetsmarknadsförhållanden i Bulgarien. Hon menar att det i landet finns många fall där företag inte betalar sina arbetare på flera månader och därefter begär sig själva i konkurs för att undvika sitt finansiella och juridiska ansvar.
– Strejkerna på Max Telecom och Piccadilly visar på tre tendenser i hur arbetsförhållandena i Bulgarien förvärrats – minskningen av facklig representation, ineffektiviteten hos de institutioner som bör övervaka att företagen följer arbetslagstiftningen samt en tendens att underleverantörer rekryterar och anställer arbetskraft. De lämnar arbetstagarna i en gråzon där de inte vet vem som är ansvarig för att betala ut deras löner eller säkerställa lämpliga arbetsförhållanden. Det betyder i princip att den bulgariska arbetskraften inte bara är billig, utan ibland helt gratis för arbetsgivaren.
Åter till den lilla facklokalen i Varna. Evgeni Nikitin som är aktiv i Autonoma arbetares förbund sitter med oss vid bordet. Han menar att de senaste månadernas strejker och konflikter bara är toppen på ett isberg av ett generellt tillstånd i Bulgarien.
– Hundratals arbetare råkar ut för liknande situationer varje månad, men bara en liten del av konflikterna uppmärksammas i medierna. Den här våren har arbetskonflikter också blossat upp i textilindustrin, i städerna Dupnitsa och Vetren.
Evgeni Nikitin menar att man när man talar om Bulgarien måste förstå att de senaste tjugo årens massprivatiseringar fått katastrofala effekter för landets invånare.
– Miljontals har utvandrat och nästan en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Men i vår fackförening har vi nu mer att göra än någonsin. Just nu återupptar vi också en kampanj för migrant- och säsongsarbetares rättigheter. Vi bistår med information, ger kontakter till basfack i andra europeiska länder, till antirasistiska nätverk och aktivistgrupper.
Konflikten på Max Telecom, liksom den på Piccadilly, ligger nu hos domstolen. Men det kommer fortfarande att dröja innan man färdigställt all dokumentation och fastställt vem som bär det ekonomiska ansvaret.
Människor jag möter i Bulgarien beskriver ingående effekterna av en ohämmad kapitalism i landet. De berättar om den sociala nedrustning och hårdföra rasistiska politik som tycks bli allt värre för varje dag som går.
Det finns en stor oro inför framtiden och den egna situationen, men samtidigt arbetar man gemensamt för att bryta den negativa utvecklingen. Eller som Evgeni Nikitin uttrycker det när vi reser oss upp från bordet:
– Den bulgariska eliten sitter på en social vulkan som redan kokar. Och när den väl exploderar så kommer många av de saker som vi nu betraktar som utopiska att bli möjliga.