Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 9

3

Flammande träd

Hon står vid busshållplatsen mittemot Maseokstationen och blickar ut över den regnvåta gatan. Tunga godsvagnar dånar förbi i hög fart i ytterspåret. Regndroppar-na smattrar mot hennes paraply, så hårt att man kan tro att de ska riva sönder tyget.

Hon är inte särskilt ung längre och kan knappast kal-las en skönhet, men den långa halsen är ganska vacker och uttrycket i ögonen är öppet och vänligt. Hon är diskret sminkad och den vita blusen är ren och välstruken. Tack vare det välvårdade och smakfulla intryck hon ger, som säkerligen kan dra en del blickar till sig, styrs uppmärksamheten bort från de vaga skuggor som förmörkar hennes ansikte.

Det blänker till i hennes ögon; bussen hon väntar på har dykt upp i fjärran. Hon stiger ut i gatan och ser hur bussen, som dundrat fram i hög fart, saktar in.

”Ni ska till Ch’ukseongs psykiatriska klinik, eller hur?”

Bussföraren, som är i övre medelåldern, nickar och teck-nar åt henne att stiga på. Hon betalar biljetten och medan hon spanar efter en ledig plats glider hennes blick över de andra passagerarnas ansikten. Alla ser avvaktande på henne. Är hon en patient, eller en sköterska? Det verkar inte vara något konstigt med henne. Van som hon är vid detta undviker hon att möta deras granskande blickar, den där blandningen av misstänksamhet, vaksamhet, avsmak och nyfikenhet. Hon skakar vattnet ur sitt hopfällda paraply. Bussgolvet är redan vått, svart och glänsande. Det var inte den sortens regn mot vilket ett paraply kan erbjuda tillräckligt skydd, så blusen och byxorna är genomblöta. Bussen får upp farten och susar fram över den våta asfalten. Hon kämpar med att hålla balansen medan hon går nedför gången. När hon hittar två tomma säten bredvid varandra väljer hon det närmast fönstret. Fönstren har immat igen så hon plockar fram en pappers-näsduk ur väskan och torkar bort fukten för att kunna se ut. Hon betraktar regnet som piskar mot rutan med det stoiska lugnet hos en människa som är van vid ensamhet. Snart börjar skogen breda ut sig på båda sidor av vägen. Skogen tycks huka sig i det skyfallsliknande regnet, likt ett väldigt djur som håller tillbaka ett vrål. När vägen svänger upp mot Ch’ukseongberget börjar den gradvis bli smalare och mer vindlande och tränger allt djupare in bland de våta träden. Det där skogspartiet vid bergets fot – kan det ha varit där man hittade hennes syster Yeong-hye för tre månader sedan? Ett efter ett glider de svarta mellanrummen mellan trädstammarna, dolda av det regnpiskade lövverket, förbi hennes ögon. Hon vänder sig bort från fönstret.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt.

Av sjukhuspersonalen fick hon veta att Yeong-hye hade försvunnit någon gång under den timme då patienterna tilläts ta korta, oövervakade promenader – mellan två och tre på eftermiddagen. Men bara på vissa bestämda dagar, bara för patienter med mindre allvarliga störningar, och bara när regnet som tyngde de svarta molnen på himlen såg ut att bli kvar där. När personalen hade tittat till patienterna klockan tre hade de tydligen upptäckt att Yeong-hye inte hade kommit tillbaka. Det var först då, sa de, som det hade börjat komma några regnstänk, inte mer än två, tre droppar åt gången. Hela sjukhuset sattes i alarmberedskap. Ledningen och personalen satte skyndsamt upp en vägspärr där bussarna och taxi-bilarna passerade. Om en patient hade försvunnit kunde han eller hon ha gått ner från berget och redan hunnit så långt som till Maseok, eller tvärtom längre upp i
bergen.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt. Sköterskorna hade bildat skallgångs-kedja och finkammat varenda millimeter av berget, och det var en otrolig tur att en av dem faktiskt lyckades hitta Yeong-hye; nej, det var inget mindre än ett mirakel. Det var vad läkaren hade sagt. Tydligen hade sköterskan i fråga snubblat över Yeong-hye på en avlägsen plats djupt inne i skogen på bergssluttningen, där hon stod blickstilla och genomblöt i regnet, som om hon själv var ett av de fuktglänsande träden.

När de ringde och berättade att Yeong-hye hade försvunnit var klockan runt fyra på eftermiddagen och hon hade varit på sjukhuset med sin son Ji-woo, som var sex år gammal. Pojken hade haft feber i flera dagar och hon hade tagit honom till akuten för att låta röntga hans lungor. Han stod ensam framför apparaten och kastade oroliga blickar mellan henne och läkaren.

”Jag söker Kim In-hye.”

”Det är jag.”

”Det här är Kim Yeong-hyes sköterska.”

Det var första gången sedan Yeong-hye blev intagen som någon från sjukhuset hade kontaktat henne på mobilen. Själv ringde hon sällan dit, och då bara för att kolla besökstider eller fråga sin syster om allt var som det skulle. Med ett lugnt och samlat tonfall ägnat att dölja situationens allvar, berättade sköterskan att Yeong-hye hade försvunnit.

”Vi gör allt vi kan för att hitta henne, men om hon skulle råka dyka upp hos er måste ni ringa oss med en gång.” Innan hon avslutade samtalet frågade sköterskan: ”Kan hon ha tagit sig någon annanstans? Kanske till era föräldrar?”

”De bor ute på landet … jag kan kontakta dem om ni vill.” Hon slog ihop mobilen och lade den i väskan, gick in i röntgenrummet och kramade om Ji-woo. Han hade gått ner i vikt de senaste dagarna och kändes lätt och het i hennes famn.

”Jag var jätteduktig, mamma.” Kanske var det på grund av febern, men hans kinder såg ut att blossa inför det förväntade berömmet.

”Det stämmer, han stod verkligen helt stilla.”

Efter att läkaren hade sagt att det sannolikt inte var lunginflammation kramade hon Ji-woo igen, ringde efter en taxi och blev hemkörd i regnet. Hon skyndade sig att bada pojken, gav honom risgröt och medicin och nattade honom tidigt. Det fanns ingen plats i hennes tankar för den saknade systern. Hon hade inte sovit ordentligt under de fem dygn som hennes son hade varit sjuk. Och den natten, om febern inte gav med sig, skulle hon bli tvungen att ta honom till sjukhuset. Hon var i färd med att packa Ji-woos kläder och försäkra sig om att hon hade hans sjukförsäkringspapper, för att vara redo om så skulle krävas, när telefonen ringde igen. Klockan var då runt nio på kvällen.

”Vi har hittat henne.”

”Tack gode Gud. Jag kommer och hälsar på nästa vecka som vanligt.” Hennes tacksamhet var äkta, men dämpad av utmattning. Först när hon hade lagt på slog det henne att regnet som hade pågått hela dagen också måste ha vräkt ner i bergen där Yeong-hye hade hittats. Ett slumpartat samband, en tillfällig koppling mellan deras liv.

Det var omöjligt att veta om scenen hon såg för sin inre syn, men aldrig hade sett i verkligheten, faktiskt stämde. Hela natten hade hon hållit en fuktig trasa mot sin snörvlande sons panna och till och från glidit in i en sömn som mer liknade medvetslöshet, och sett ett träd som flimrade i regnet likt en död människas ande. Svart regn, svart skog, den ljusa patientrocken, genomblöt. Vått hår. Svart bergssluttning. Yeong-hye, en formlös gestalt av mörker och vatten, som ett spöke. När dagen äntligen grydde lade hon en hand på sonens panna och fann till sin lättnad att den var sval. Hon steg upp, gick ut ur sovrummet och betraktade frånvarande det blå-aktiga gryningsljuset som silade in från balkongen.

Hon kröp ihop på soffan och försökte somna. Hon måste få sova lite innan Ji-woo vaknade, om så bara en timme.

Titta, In-hye, jag står på händer; det växer ut löv från kroppen och rötter tränger fram ur mina händer … de söker sig ner i jorden. Djupare och djupare … Ja, jag skrevade med benen för att jag ville att blommor skulle slå ut från mitt kön, jag skrevade brett …

Yeong-hyes röst, som kom till henne där hon svävade halvvägs mellan sömn och vakenhet, var först låg och varm, sedan oskuldsfull som ett litet barns, men den sista delen var vanställd och obegriplig, ett förvrängt djuriskt läte. Hon slog förskräckt upp ögonen och övermannades- av ett hat vars like hon aldrig hade känt förut, innan hon abrupt slocknade igen. Den här gången stod hon framför spegeln i badrummet. I spegeln sipprade blod ur vänster öga. Hon lyfte snabbt handen för att torka bort blodet, men spegelbilden rörde sig inte, stod bara där med blodet rinnande ur ett stirrande öga.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt.

Hon svängde benen över sängkanten när hon hörde Ji-woo hosta och gick in i sovrummet. Yeong-hye hade suttit hopkrupen i ett hörn, för länge sedan, men nu sköt hon den bilden ifrån sig, fattade sin sons lilla hand och lyfte den som i en lek. ”Nu är allt bra”, mumlade hon, men hon visste inte vem hon försökte trösta med sina ord, pojken eller sig själv.

Bussen svänger upp mot en kulle och stannar till. Hon stiger av och fäller upp paraplyet. Det är bara hon som kliver av här. Bussen susar genast i väg igen.

Den smala vägen delar sig i två. Den ena leder uppför kullen. Man går genom en femtio meter lång tunnel och när man kommer ut på andra sidan ser man sjukhuset, omgivet av berg på alla sidor. Regnet vräker stadigt ner, men inte längre fullt lika våldsamt. Hon böjer sig ner. Medan hon kavlar upp byxbenen för att slippa få dem blöta, lägger hon märke till ogräsbinkorna som här och var skjuter upp genom asfalten. Hon rättar till den tunga ryggsäcken, försöker avlasta axlarna, lyfter paraplyet och börjar gå mot sjukhuset.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt. Hon har gått många gånger längs den här vägen med allt möjligt gott i ryggsäcken – frukt, riskakor, friterad tofu fylld med sushiris. Det är en ödslig sträcka, det är sällan hon ser några bilar eller fotgängare. När hon dukar upp maten på bordet i besöksrummet brukar Yeong-hye pliktskyldigt tugga och svälja, likt ett barn som duktigt läser sina läxor. Om In-hye strök håret bakom öronen på sin syster brukade hon titta upp med ett stillsamt leende. I dessa stunder var det som om ingenting alls var på tok, och varje gång kände hon sig lättare om hjärtat. Varför skulle Yeong-hye inte kunna leva så här för alltid? Här, där hon inte var tvungen att prata om hon inte ville, inte var tvungen att äta kött om det bjöd henne emot? Och kunde det inte räcka att de träffades så här, någon gång ibland?

Yeong-hye var fyra år yngre än hon, en tillräckligt stor åldersskillnad för att de inte skulle konkurrera med varandra under uppväxten. När de var små hade deras hårdhänta far ofta fått deras barnakinder att svida, och Yeong-hye hade väckt en känsla av ansvar hos In-hye som påminde om moderskärlek, en vilja att göra allt för att beskydda sin lillasyster. Med förundran hade hon sett Yeong-hye, som en gång i tiden hade krupit omkring på alla fyra och lidit av återkommande soleksem i knävecken, växa upp och gifta sig. Det enda som smärtade henne var att Yeong-hye, allt eftersom hon blev äldre, drog sig mer och mer in i sitt skal. Hon hade förstås alltid haft det draget, men hon hade också varit hur glad och sällskaplig som helst när så krävdes. Av någon anledning blev hon svår att förstå sig på – inte helt plötsligt, utan över tid. Så svår att hon stundtals kändes som en helt främmande människa.

Någon dag efter att Ji-woo föddes kom Yeong-hye för att hälsa på sin första systerson. Men i stället för att gratulera sin syster hade hon bara muttrat för sig själv. ”Jag har aldrig sett ett så litet barn … är det så här de ser ut när de är nyfödda?”

Det hade vilat något vagt oroväckande över det stilla leende som lekte på Yeong-hyes läppar. Det som tycktes vara på gång att hända var att Yeong-hye sakta höll på att distansera sig från sig själv, bli lika reserverad mot sig själv som mot sin syster. Ett sorgset ansikte bakom en samlad mask. Det var inte alls som det tungsinne som stundtals drabbade In-hyes make, men i vissa avseenden förbryllade de henne på precis samma sätt. Båda två drog sig allt längre in i tystnaden.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor.

Hon träder in i tunneln. På grund av vädret är det mörkare än vanligt därinne. Hon fäller ihop paraplyet och går. Hon lyssnar till ekot från sina fotsteg. En stor mal, av en sort hon aldrig har sett förut, fladdrar bort från tunnelväggen och ut i det fuktmättade mörkret. Hon stannar till en stund, följer malen med blicken mot tunnelns kolsvarta tak. Men där stannar den, rör sig inte ur fläcken, som om den vet att den är iakttagen.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor. Dessa scener, som han ständigt klippte in i sina verk, oavsett om de hade någon koppling till det övergripande temat eller ej, gjorde henne förvirrad. Hon var en lekman vad gällde konst. En gång frågade hon honom varför han hade tagit med en specifik scen, ett tvåsekundersklipp av en svart fågelskugga som långsamt steg mot skyn, inlagt efter en scen med en raserad bro och gråtande människor på en begravning.

”Bara för att”, hade han svarat. ”Jag bara tog med det. Jag tog med det och tyckte att det såg bra ut.”

Och sedan teg han, som alltid.

Hade hon någonsin förstått sin makes sanna natur, innesluten som den var i hans till synes ogenomträngliga tystnad? En gång i tiden hade hon trott att den skulle uppenbara sig i hans konst, i hans videoverk. Faktum är att hon inte ens visste att en sådan konstgenre existerade innan hon träffade honom. Men hur hon än ansträngde sig förblev hans verk obegripliga för henne. Ingenting uppenbarades.

Hon minns eftermiddagen då de träffades första gången. Han hade kommit in i hennes affär, smal som en vidja och med flera dagars skäggstubb på hakan, kånkande på en tung kameraväska. Han letade upp lite rakkräm, tog med den till disken och lutade båda armarna på glas-skivan. Han såg fullständigt utpumpad ut, som om han var på vippen att rasa ihop och ta disken med sig. Det var närmast ett mirakel att hon, som fram till dess knappt hade haft några romantiska erfarenheter, fick fram ett vänligt: ”Har ni ätit lunch?” Han fäste sin utmattade blick på hennes ansikte, som om han var förvånad men saknade ork att uttrycka denna förvåning. Någonting i hans försvarslösa tillstånd hade fått henne att dras till honom.

Det enda hon ville, från och med den eftermiddagen, var att använda sin egen styrka för att låta honom vila. Men även efter att de hade gift sig verkade han ständigt slutkörd, trots att hon satsade allt på att uppnå sitt mål. Han var alltid upptagen med sitt, och under den lilla tid han faktiskt tillbringade hemma såg han mer ut som en resenär som tagit in för natten än en man i sitt eget hem. Hans tystnad var tung som en sten och seg som gummi, i synnerhet när skapandet gick i stå.

Det dröjde inte länge förrän det gick upp för henne att det kanske inte var honom hon så gärna velat hjälpa, utan sig själv. Var det inte sin egen spegelbild – hon som hade flyttat hemifrån när hon var nitton och skapat sig ett liv i Seoul, nästan helt på egen hand – som hon hade sett i denne mans utmattade ansikte?

Precis som hon inte visste varför hon älskade honom, eller ens om hon verkligen gjorde det, hade hon aldrig varit helt säker på vad han kände för henne. Han var på många sätt beroende av henne, eftersom han var den sortens människa för vilken vardagslivet var en ständig kamp, fullt av dolda fallgropar. Han var ärlig, så till den grad att han kunde framstå som naiv; överdrifter och smicker var honom helt främmande. Men mot henne var han alltid snäll och han höjde aldrig rösten – tvärtom hände det ibland att han gav henne en blick fylld av den djupaste respekt.

”Jag förtjänar dig inte”, brukade han säga innan de gifte sig. ”Du är så godhjärtad, så stabil, alltid så lugn. Du bara tar itu med saker och ting och får det att se så enkelt ut …”

Respekt – det var vad hon hade tolkat in i hans ord. Men var de inte i själva verket avsedda som en bekännelse, att vad han än kände för henne var det inget som ens liknade kärlek?

”… om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki?”

Kanske var hans bilder det enda han verkligen älskade, de han hade fångat på film, eller kanske bara dem som han ännu inte hade filmat. Första gången hon gick på en av hans utställningar, efter att de hade gift sig, blev hon förbluffad. Hon kunde inte fatta hur denne man, som hade sett ut som om han var på vippen att kollapsa,- hade släpat runt med sin videokamera på alla dessa platser med alla svårigheter det måste ha inneburit. Det var svårt att ens föreställa sig hur han hade lyckats få tillstånd att filma på känsliga platser, det mod och den fräckhet han stundtals måste ha uppbådat, den tålmodiga envishet som gick så helt på tvärs mot allt hon visste om honom. Kort sagt: hon kunde inte fatta att han hade brunnit tillräckligt starkt för sitt arbete för att utsätta sig för allt detta.

En händelse hade fastnat i minnet. Det var strax efter Ji-woos ettårsdag, när han precis hade börjat gå. Hennes make hade filmat Ji-woo med videokameran medan han tultade runt i det soliga vardagsrummet, och han hade filmat henne när hon plötsligt lyfte upp pojken och pressade läpparna mot hans hjässa.

”Hur skulle det vara”, sa han, hans ögon fulla av liv men likväl outgrundliga, ”om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki? Nej, förresten, inte blommor, fjärilar skulle vara bättre. Och i så fall borde vi filma det igen, på en gräsmatta.”

Han visade henne hur videokameran fungerade och spelade upp de scener han precis hade filmat, allt medan han ivrigt pladdrade på om sina idéer för verket.

”Ni måste ha vita kläder på er, både du och han. Nej, vänta, hur vore det om kläderna var riktigt sjabbiga, gamla och slitna? Ja, ja, självklart, så måste det bli! En fattig mor och hennes barn på utflykt, med mångfärgade fjärilar som flyger upp som ett mirakel varje gång barnet tar ett ostadigt steg …”

Men de hade ingen gräsmatta, och dessutom växte Ji-woo snart ifrån den ostadiga, tultande fasen. Videon med fjärilar som flög upp från barnets fotspår blev aldrig verklighet.

Efter en tid började han driva sig själv ännu hårdare. Han stängde in sig i ateljén och kom inte ens hem på kvällar och helger, men trots det tycktes han aldrig få någonting gjort. Han vandrade runt på stan tills gymnas-tikskorna var svarta av smuts. Ibland, när hon vaknade framåt småtimmarna och gick ut i badrummet, kunde hon förvånat upptäcka att han låg och sov därinne, hopkrupen i badkaret, fullt påklädd.

Efter att hennes make hade lämnat dem frågade Ji-woo ofta: ”Finns det någon pappa i vår familj?” Det var samma fråga som han hade ställt varje morgon redan när hennes man fortfarande bodde där, så sällan träffade pojken sin far.

”Nej”, brukade hon helt kort svara. Och sedan, ljudlöst: ”Ingen alls. Det är bara du och jag. Det får räcka, för tillfället.”

Sjukhusbyggnaderna ligger dystra och ödsliga i regnet. De grå betongväggarna ser mörkare och mer solida ut än vanligt. Avdelningarna på första och tredje våningen har järngaller för fönstren. Många av patienterna tycker om att kika ut mellan stängerna; soliga dagar är det svårt att urskilja dem, men i sådant här väder kan man se flera grå ansikten som blickar ut mot regnet. Hon kastar en snabb blick mot fönstren i Yeong-hyes avdelning på tredje våningen, skjuter upp dörren och går mot receptionen.

”Jag är här för att träffa doktor Park In-ho.”

Receptionisten känner igen henne från tidigare besök och hälsar vänligt. Hon fäller ihop det droppande para-plyet, fäster kardborrebandet om det och slår sig ner på en lång träbänk. Medan hon väntar på att läkaren ska komma ner från mottagningen vänder hon sig om och tittar på zelkovaträdet som står i sjukhusets trädgård. Trädet är uppenbart mycket gammalt, minst fyra hundra år. När det är vackert väder breder det ut sina oräkneliga grenar och låter solljuset gnistra mot löven, som om det vill säga henne något. I dag, en regndränkt och gråmulen dag, är det förteget och håller sina tankar för sig själv. Den gamla barken på nedre delen av stammen är mörk som en ruskvädersnatt och löven skälver tyst på grenarna medan regnet piskar mot dem. Hon ser sin systers ansikte flimra likt en spöklik efterbild mot den tysta scenen.

Hon sluter sina blodsprängda ögon och blundar en lång stund innan hon öppnar dem igen. Trädet fyller hennes synfält, det tiger alltjämt, yppar inte sina hemlig-heter. Hon har fortfarande svårt att sova. Så har det varit i tre månader nu, tre månader då hon hankat sig fram på korta stunder sömn här och var, aldrig mer än en timme åt gången. Yeong-hyes röst, skogen med det ihållande svarta regnet och hennes eget ansikte med blodet sipprande ur ögat, slår nätterna i tusen bitar.

På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne.

Klockan är oftast runt tre på morgonen när hon ger upp om att försöka krama mer sömn ur natten. Hon tvättar sig i ansiktet, borstar tänderna, gör i ordning lite smårätter, dammar och städar varje vrå i lägenheten. Och ändå går klockan lika långsamt som alltid, dess visare rör sig som de nästan komiskt dröjande stegen i någon tung dans. Till slut går hon in i hans rum och lyssnar på några av skivorna han lämnade efter sig, eller sätter en hand i ryggen och snurrar runt i rummet så som han en gång gjorde med henne, eller kryper ihop i badkaret med kläderna på och kan till och med tänka, för första gången, att han kanske inte var så obegriplig trots allt. Han orkade väl inte klä av sig, konstigare än så var det inte. Han orkade helt enkelt inte justera vattentemperaturen och ta en dusch. Det slog henne att detta trånga, konkava utrymme märkligt nog var trivsammare än något annat ställe i hela den hundra kvadratmeter stora lägenheten.

”När började allt detta?” kunde hon fråga sig själv sådana gånger. ”Nej – när började allt falla sönder?”

Att allt inte var som det skulle med Yeong-hye blev uppenbart för tre år sedan, då hon plötsligt bestämde sig för att bli vegetarian. Hon gick ner så mycket i vikt att det var chockerande att se, och hon slutade nästan helt att sova. Visst hade hon alltid varit tystlåten, men vid det laget sa hon så lite att det var omöjligt att föra ett meningsfullt samtal med henne. Alla i familjen var ytterst bekymrade, särskilt deras föräldrar. Allt detta hände kort efter att In-hye, hennes man och Ji-woo hade flyttat till en ny lägenhet. På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne. In-hye hade ryckt till lika häftigt som om det var hon som blivit slagen. Hon hade stått och tittat på, stel som en pinne, medan Yeong-hye tjöt som ett djur och spottade ut köttet, och därefter ryckte åt sig fruktkniven och skar sig i handleden.

Fanns det något hon kunde ha gjort för att förhindra det? Om och om igen snurrade frågorna runt i huvudet. Fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort för att hejda faderns hand den dagen? Eller för att få Yeong-hye att släppa kniven innan hon hann skada sig själv? Kunde hon inte ha förhindrat att det blev hennes man som lyfte upp den blödande Yeong-hye och tog henne till sjuk-huset? Och när Yeong-hye väl hade lagts in på den psykiatriska kliniken borde hon väl ha kunnat övertala hennes man, herr Cheong, att inte helt kallt förskjuta henne? Men mest av allt plågades hon av det hemska som hennes egen man hade gjort mot Yeong-hye – det som hon helst inte ville tänka på – kunde hon inte ha förmått honom att låta bli, hittat ett sätt att få honom att tänka om innan allt urartade till en billig och tarvlig skandal? Livet hade rasat samman som ett korthus för alla omkring henne – fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort?

Naturligtvis kunde hon aldrig ha anat vilka idéer hen-nes oskyldiga kommentar om det lilla blå mongolmärket skulle väcka hos hennes man. Men borde hon inte åtmin-stone ha kunnat gissa vad som var på väg att hända – hade inte hans beteende gett henne tillräckligt med ledtrådar? Kunde hon ha funnit ett sätt att inskärpa i honom att Yeong-hye fortfarande gick på medicin, att hon fort-farande var sjuk? Det enda hon med säkerhet visste var att det hennes make hade gjort var oförlåtligt.

Det var redan tidig eftermiddag när först hennes make och sedan Yeong-hye vaknade, och kort därpå hade tre sjukvårdare störtat in i lägenheten med tvångströjor och skyddsutrustning. Två av dem hade omedelbart rusat ut till Yeong-hye, som stod och lutade sig farligt långt över balkongräcket. Hon gjorde våldsamt motstånd när de försökte sätta tvångströjan på hennes nakna, färgsprakande kropp. Hon bet dem i armarna som ett vilddjur och utstötte ett obegripligt vrål. Hennes fäktande till trots lyckades de sätta en spruta i armen på henne. Medan allt detta pågick försökte hennes make smita förbi den tredje sjukvårdaren, som stod vid ytterdörren, men denne fick utan svårigheter tag i honom. Med upp-bådande av alla sina krafter slet han sig loss och sprang utan ett ögonblicks tvekan ut på balkongen, där han försökte kasta sig över räcket. Den snabbfotade sjukvårdaren fick i sista sekunden grepp om hans midja och efter det kämpade han inte emot längre.

Hon hade stått där, darrande i hela kroppen, och sett allt detta hända. När hennes man till sist släpades där-ifrån och deras blickar möttes, stirrade hon så hårt hon förmådde på honom. Men det hon såg i hans ögon var varken lust eller vansinne, varken ånger eller harm. Där fanns inget annat än exakt samma skräck som hon själv kände.

Och så slutade det. Den eftermiddagen, som utgjorde den punkt efter vilken deras liv aldrig mer kunde återgå till vad det hade varit.

Hennes make hade suttit häktad efter att sjukhuset hade konstaterat att han inte var mentalsjuk. Det tog flera månader av utdragna rättsprocesser och officiella utredningar innan han släpptes fri, varpå han omedelbart gick under jorden – hon såg honom aldrig mer. Men Yeong-hyes tillstånd var sådant att hon måste hållas kvar på den slutna avdelningen. Efter sin första sjukdoms-period hade hon tillfrisknat så pass att hon åter kunde samtala med andra människor, men nu slöt hon sig inom sig själv igen. Men det var inte bara det att hon inte ville umgås; på den slutna avdelningen hade hon börjat krypa ihop i något soligt hörn där ingen skulle störa henne och kunde sitta och muttra oavbrutet för sig själv. Precis som tidigare vägrade hon att äta kött, och om hon så mycket som fick syn på en sidorätt som innehöll kött skrek hon och försökte fly därifrån. Soliga dagar tryckte hon sig mot fönstret, knäppte upp patientrocken och blottade brösten för solen. Deras föräldrar, som hade åldrats avsevärt av den sorgliga historien, slutade att besöka Yeong-hye och bröt till och med kontakten med sin äldsta dotter, In-hye, eftersom hon påminde dem om hur gement de hade behandlat Yeong-hye. Samma sak med de båda systrarnas yngre bror Yeong-ho och hans fru. Men hon, In-hye, kunde inte förmå sig att överge Yeong-hye. Någon måste betala sjukhusavgifterna, någon måste ta ansvar för henne.

Och hon stretade på, som alltid. Trots skandalen som hängde över henne och envist vägrade försvinna såg hon till att hålla butiken igång. Tiden var en våg, nästan grym i sin obeveklighet där den svepte hennes liv med sig, ett liv där hon ständigt var tvungen att kämpa för att det inte skulle falla samman. Ji-woo, som hade varit fem den hösten, var nu sex, och Yeong-hye, som hade flyttats till ett sjukhus med god vård och överkomliga avgifter, verkade bli betydligt bättre.

Även som barn hade In-hye ägt den inre karaktärsstyrka som krävs för att ta sig fram här i livet. Som dotter, som äldre syster, som hustru och mor, som affärsinnehavare, till och med som passagerare på de allra kortaste tunnelbaneresor, hade hon alltid gjort sitt bästa. Genom oföränderligheten i ett liv som levs på det viset skulle hon ha kunnat övervinna allt, till och med tiden. Om Yeong-hye bara inte hade försvunnit i mars. Om hon bara inte hade hittats i skogen den där regniga natten. Om hennes symptom bara inte hade förvärrats helt plötsligt.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Isabell Höjman/TT, Jessica Gow/TT

Jona Elings Knutsson:
”Jag använder inte längre min jobbmejl”

Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.

Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.

Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.

I så fall är jag i gott sällskap.

Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.

Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.

Rättskansli, angiveri, spioneri

Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:

Rättskansli
Angiveri
Spioneri

Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.

”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.

Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.

Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.

Våld vanligt på arbetsplatsen

Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.

Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.

Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.

Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor. 

– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.

Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.

Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.

Med en överenskommelse behövs inte blockad

Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.

Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund

En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.

– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:

– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.

Förslummade villkor i svensk byggbransch

Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.

Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.

Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.

Foto: Johan Apel Röstlund

I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.

En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård. 

Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat. 

– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.

Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.

Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras. 

Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare

På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen. 

– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.

Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.

Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.

– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.

Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.

Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.

– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.

Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund

Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.

– Vad är det som händer, ropar hon andfått.

Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.

– De som står här har inte fått ut sina löner.

– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.

– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:

– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.

Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.

– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.

Det gör däremot inte facket.

Foto: Johan Apel Röstlund

Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.

Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.

Foto: Johan Apel Röstlund

Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.

Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på. 

Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.

Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.

– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.

Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.

Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.

Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.

Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.

– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.

Foto: Johan Apel Röstlund

Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.

– Vad händer här då, frågar han som för befäl.

Pelle Sunvisson förklarar. 

– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.

Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.

– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.

Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund

– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.

– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.

Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.

Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.

En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.

Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.

Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites. 

Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund

Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.

– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.

– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…

Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.

– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.

Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.

– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.

Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.

– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag

I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses

Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.

Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet. Apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått skriver hon: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.” 

Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt. 

Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid

I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.

Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.

Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande. 

Vad hände med den radikala feministiska analysen?

I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.

I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång. 

Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet. 

Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”. 

Att ta ansvar för sina begärs ursprung

En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.

Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.

Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.

Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i  Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför. 

Nina Björk Foto: Stina Nylén

Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism. 

En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst. 

Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT

I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade. 

Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen? 

Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta. 

Revolutionär potential i det artificiella

Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns  goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det  inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.  

Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow

Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att  omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats. 

Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs. 

Slutsatserna leder inte utanför systemet

Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig  utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska. 

På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden. 

Publicerad Uppdaterad