Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 12

Tiden går.

In-hye sätter sig igen. Hon öppnar locket på den sista behållaren. Hon fattar Yeong-hyes stela hand och för den mot plommonen, stryker hennes fingrar över deras lena skal. Hon sluter systerns magra fingrar om ett av plommonen, får henne att hålla det i handen.

Plommon är en av de frukter som Yeong-hye brukade tycka om. In-hye minns när Yeong-hye var liten, hur hon kunde låta ett plommon rulla runt i munnen en stund utan att bita i det. Hon tyckte om hur det kändes, sa hon. Men nu är hennes hand slapp och stum. Naglarna har blivit tunna som papper.

”Yeong-hye.” Hennes röst låter torr och hes i det tysta rummet. Inget svar; hon lutar sig närmare Yeong-hyes ansikte. Det verkar otroligt, men i samma ögonblick skälver Yeong-hyes ögonlock till och hon öppnar ögonen. ”Yeong-hye!” Hon blickar in i systerns tomma svarta pupiller, men allt hon ser där är sitt eget ansikte. Besvikelsen är förbluffande stark och hon grips av förtvivlan. ”Du är verkligen galen.” Det är en tanke som hon har skjutit ifrån sig de senaste dagarna, men för första gången ställer hon nu frågan till Yeong-hye. ”Har du verkligen förlorat förståndet?”

En outgrundlig skräck får henne att rygga tillbaka från sin syster, men hon förblir sittande. Tystnaden i rummet, som inte bryts ens av ljudet av andetag, är som blöt bomull i öronen.

”Tänk om …”, mumlar hon för sig själv. ”Tänk om det är enklare än jag trodde.” Hon tvekar, blir tyst en stund. I stället för att avsluta tankegången lägger hon pekfingret under systerns näsa. Svaga andetag kittlar hennes finger, varma och regelbundna. Det rycker nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar.

Smärtan och sömnlösheten som utan att någon vet det har In-hye i sitt grepp – kan Yeong-hye själv ha gått igenom samma fas, för länge sedan och snabbare än de flesta andra? Kan Yeong-hyes nuvarande tillstånd vara den naturliga fortsättningen på det som hennes syster nu genomlever? Vid någon punkt kanske hon helt enkelt släppte taget om den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet. Under de senaste sömnlösa månaderna har In-hye stundtals känt det som om hon levde i totalt kaos. Hade det inte varit för Ji-woo – hade det inte varit för det ansvar hon kände för honom – kanske även hon hade släppt taget om den tråden.

De enda tillfällen då smärtan mirakulöst försvinner är precis efter att hon har skrattat. Någonting som Ji-woo säger eller gör får henne att skratta, och direkt efteråt är hon helt tom, inte ens smärtan finns kvar. Bara det faktum att hon har skrattat känns otroligt, och får henne att skratta igen. Visserligen verkar skrattet alltid mer maniskt än glatt, men Ji-woo älskar hur som helst att höra det.

”Var det det här, mamma? Var det det du skrattade åt?”

Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord.

Sedan upprepar Ji-woo vad det än är han precis har gjort, som att truta med munnen och forma händerna till ett horn som växer ut från pannan, eller så gör han ett skojigt ljud, sticker huvudet mellan benen och ropar ”Mamma, mamma!” med fånig röst. Ju mer hon skrattar desto vildare blir hans pajaskonster. När han väl slutar har han avlockat skrattet alla dess hemligheter, tagit till allt han har till sitt förfogande. Han har ingen aning om hur skyldig hans mor känner sig när hon ser ett så litet barn vända ut och in på sig själv för att krama lite skenbar munterhet ur henne, eller när hon till slut inte förmår skratta mer.

Livet är så märkligt, tänker hon, när hon väl har slutat skratta. Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord. Och ibland skrattar de till och med högt. Och säkert tänker de samma sorts tankar som hon, och när de gör det måste det få dem att bedrövat minnas alla sorger som de för en stund lyckats glömma.

När hon ligger bredvid sin sons brunbrända lilla kropp efter att sömnen har sänkt sig över hans oskuldsfulla barnansikte, börjar natten återigen för henne. Timmar då hon varken ser eller hör en annan levande varelse. Evighetslånga och bottenlösa som ett träsk. Om hon kryper ihop i det tomma badkaret och blundar sluter sig den mörka skogen omkring henne. Regnets mörka strimmor borrar sig in i Yeong-hyes kropp likt spjut. Hennes smala nakna fötter är täckta av gyttja. När In-hye ruskar på huvudet för att förjaga den bilden flimrar solbelysta lummiga träd framför hennes ögon likt väldiga gröna fyrverkerier. Beror det på hallucinationerna som Yeong-hye berättade om? Alla oräkneliga träd hon har sett i sitt liv, de böljande skogar som täcker kontinenterna likt ett hjärtlöst hav, omsluter hennes utmattade kropp och lyfter henne. Där uppifrån syns bara fragment av städer, byar och vägar som flyter på skogens tak likt öar eller broar och som sakta sveps bort någonstans, burna av de varma vågorna.

In-hye har ingen aning om vad dessa vågor vill säga henne. Eller vad träden, som stod i en dunge vid slutet av den smala stigen upp mot berget, flammande likt gröna lågor i det tidiga gryningsljuset, hade försökt säga.

Vad det än var hade det inte funnits någon värme i deras ord. Det var inga tröstens ord, inget som kunde ha fått henne att må bättre. Tvärtom var de skoningslösa och träden som uttalade dem var en skrämmande kall livsform. Trots att In-hye hade vänt sig åt alla håll och sökt i alla riktningar hade hon inte hittat ett enda träd som var villigt att ta hennes liv ifrån henne. Träden hade vägrat att acceptera henne. De hade bara stått där, hårdnackade och allvarsamma, men lika alerta som djur, och burit upp sin egen massiva tyngd.

Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor?

Tiden går.

In-hye sätter tillbaka locket på alla behållare. Hon packar ner allt i ryggsäcken, först termosen och sedan det övriga. Hon drar igen dragkedjan.

Vilken annan dimension kan Yeong-hyes själ ha trätt in i efter att ha skakat av sig kroppen som när en orm ömsar sitt skinn? In-hye erinrar sig hur Yeong-hye såg ut när hon stod på händer. Hade Yeong-hye misstagit sjukhusets betonggolv för skogens mjuka mylla? Hade hennes kropp förvandlats till en stadig trädstam, vars vita rötter växte ut från fingrarna och greppade den svarta jorden? Hade hennes ben sträckt sig upp mot himlen medan armarna sökte sig ner till jordens inre, hade hon spänt ryggen för att stötta detta snabba växande både uppåt och nedåt? Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor? Hade allt detta väckts till liv i Yeong-hyes själ medan hon stod på händer och sträckte ut varje fiber i kroppen?

”Men allvarligt talat”, säger In-hye högt. ”För helvete. Du är döende. Du ligger där i sängen och dör. Inget annat.” Hon pressar samman läpparna hårt, biter ihop så häftigt att de fylls av blod, för att inte ge efter för lusten att fatta Yeong-hyes medvetslösa ansikte mellan sina händer, ruska hennes utmärglade kropp och knuffa tillbaka henne mot kuddarna igen.

Nu finns ingen tid kvar.

In-hye hänger ryggsäcken på axeln och skjuter tillbaka stolen. Framåtböjd skyndar hon ut ur rummet. När hon vänder sig om ligger Yeong-hye fortfarande stel och orörlig under täcket. In-hye biter ihop käkarna ännu hårdare, och går till entréhallen.

En sjuksköterska med pageklippt hår och en liten vit plastkorg går fram till ett bord i entréhallen och slår sig ner. I korgen ligger diverse nagelsaxar. Patienterna ställer sig i kö och hon ger dem varsin. Det tar lång tid, som om var och en försöker bestämma sig för vilken sax som passar dem bäst. I entréhallens andra ände sitter ett sjukvårdsbiträde med håret uppsatt i hästsvans och klipper de demenssjukas naglar.

In-hye står tyst och betraktar scenen. Allt som är vasst eller spetsigt och som skulle kunna användas till att skära eller hugga, allt som har en lång sladd som skulle kunna viras om en hals, är förbjudet. Dels för att förhindra att patienterna ska skada andra, men framför allt för att man är rädd att de ska skada sig själva. In-hye granskar deras ansikten där de sitter böjda över sina händer, absorberade av uppgiften att klippa naglarna innan deras tid med saxen är till ända. Klockan på väggen visar fem över två.

En vit läkarrock flimrar till utanför glasdörren. Dörren slås upp. Det är Yeong-hyes läkare. Han vänder sig om och låser dörren bakom sig med snabba, vana rörelser. Det är förmodligen likadant på alla större sjukhus, men här, på ett psykiatriskt sjukhus, tycks en läkares auktoritet vara ännu mer uttalad. Kanske för att patienterna som vårdas här inte får lämna sjukhuset. De flockas kring honom som om de precis har upptäckt sin Messias.

”Vänta lite, doktorn. Har ni ringt till min fru? Om ni kunde säga åt henne att jag kan bli utskriven nu … här är min frus nummer. Om ni kunde slå en signal till henne …”

”Snälla doktorn, byt ut min medicin. Det ringer oavbrutet i öronen på mig.”

”Kan ni inte prata med honom? Han slår mig hela tiden, jag står inte ut längre. Va, ska ni börja nu också? Varför sparkar ni mig? Snälla prata med mig.”

Läkaren ger kvinnan ett avslappnat och rättframt leende, uppenbarligen avsett att lugna henne.

”När har jag sparkat er? Sakta i backarna, ni måste prata med mig en i taget. När började det här ringandet i öronen?” Kvinnan stampar med foten, otålig över att behöva vänta. Hennes förvridna ansikte ser snarare ut att spegla förtvivlan och oro än några våldsamma tendenser.

I samma stund slås dörren upp igen och en annan läkare kommer in, en som In-hye inte har sett förut.

”Det där är allmänläkaren”, säger Hee-joo. In-hye hade inte märkt att hon var där. Tydligen har varje mentalsjukhus en allmänläkare till hands. Den här mannen verkar ung, fast han kanske bara har ett ungt utseende, och ger ett intelligent men kyligt intryck. Så småningom lösgör sig Yeong-hyes läkare från patientflocken och kommer fram till In-hye. Utan att inse det tar hon ett steg bakåt.

”Har ni pratat med er syster?”

”Såvitt jag kunde se verkade hon inte vara vid medvetande.”

”Det kan se så ut på ytan, men varenda en av hennes muskler är spänd. Det är inte det att hon inte är vid medvetande, snarare att hon är så helt koncentrerad på någonting att hon inte är medveten om sin omgivning. Om ni skulle se vad som händer då hon befinner sig i det tillståndet och vi tvingar henne att komma ur det, skulle ni förstå att hon har varit vaken hela tiden.” Läkaren verkar uppriktig och en aning spänd. ”Det kan vara svårt för en närstående att bevittna. Om vi märker att er närvaro komplicerar det hela, är det bäst att ni går därifrån så fort som möjligt.”

”Jag förstår”, säger In-hye. ”Det är bara …”

Läkaren avbryter henne. ”Jag är säker på att allt kommer att gå bra.”

Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

Med Yeong-hyes fäktande och krängande kropp slängd över axeln går vårdaren genom korridoren och in i ett tomt tvåpatientsrum. In-hye väntar tills de övriga i teamet har gått in och följer sedan avvaktande efter. Läkaren hade rätt – Yeong-hye är definitivt vaken. Hon kämpar emot så häftigt och våldsamt att det är svårt att tro att det är samma kvinna som alldeles nyss låg fullständigt orörlig i sin säng. Ett knappt begripligt vrål stiger ur hennes strupe.

”Låt mig vara! Låt mig vaaaraaaa!” Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

”Var snäll och gå ut”, säger den manlige sjuksköterskan till In-hye som står och tvekar. ”Det är svårt för anhöriga att se det här. Var snäll och gå härifrån.”

Yeong-hye vänder sig omedelbart mot In-hye och fixerar henne med sin brinnande blick. Hon skriker ännu högre, en obruten ström av ord forsar ur henne. Driven av någon okänd impuls vrider hon sina bundna lemmar, som om hon försöker kasta sig mot In-hye. Utan att inse vad hon gör tar In-hye några steg närmare sin syster, som fäktar med sina magra armar. De är bara skinn och ben.

”Jag … vill … inte …!” För första gången uttalar Yeong-hye orden tydligt och klart, men hon låter fortfarande som ett rytande vilddjur. ”Jag … vill … inte! Jag … vill inte … äta!” In-hye tar Yeong-hyes förvridna kinder mellan sina händer.

”Yeong-hye! Yeong-hye!” Hennes syster darrar av skräck. Uttrycket i hennes ögon river i In-hye.

”Gå ut är ni snäll. Ni gör det bara värre.” Vårdarna tar tag i In-hye och lyfter upp henne. Innan hon hinner göra motstånd har de knuffat henne genom den öppna dörren och ut i korridoren. En sjuksköterska som har stått utanför griper tag i hennes arm.

”Var snäll och stanna här. Hon kommer att vara lugnare om ni inte är därinne.”

Yeong-hyes läkare drar på sig ett par latexhandskar och stryker ut ett jämnt lager gel över den långa, smala slang som översköterskan räcker fram till honom. Under tiden är en av vårdarna tvungen att använda all sin kraft för att hålla Yeong-hyes huvud stilla. Så fort de närmar sig med slangen blir hon illröd i ansiktet och lyckas befria sig ur vårdarens grepp. Det är precis som sjuksköterskan sa – det går inte att begripa var hon får sin styrka ifrån. In-hye tar ett steg framåt, lätt vimmelkantig, men sjuksköterskan tar tag i hennes arm och håller henne tillbaka. Till slut lyckas vårdaren låsa Yeong-hyes insjunkna kinder mellan sina starka händer och läkaren för in slangen genom hennes näsa.

”Förbannat också, det är blockerat!” utbrister läkaren. Yeong-hye har gapat så stort hon kan och därmed lyckats sluta svalget om gomspenen så att slangen hind-ras. Allmänläkaren, som har väntat på att föra in den tunna vällingen i slangen med en spruta, rynkar bekymrat pannan. Yeong-hyes läkare tar ut slangen ur hennes näsa.

”Då så, vi får göra ett nytt försök. Snabbare den här gången.”

Återigen stryks gel på slangen. Återigen sätter vårdaren sin robusta fysik mot Yeong-hyes tynande krafter och klämmer fast hennes huvud mellan sina händer. Återigen förs slangen in genom hennes näsa.

”Den är inne! Så där ja.” Läkaren släpper ifrån sig en kort suck. Allmänläkaren, som stått overksam, får med ens bråttom. Han börjar spruta in näring i slangen. Sköterskan som har hållit fast In-hye kramar hennes arm och viskar: ”Det fungerade. Det lyckades. Nu kommer de att söva henne. Annars kräks hon kanske.”

Så fort översköterskan tar fram sprutan med det lugnande medlet ger vårdbiträdet till ett högt skrik. In-hye lösgör sig ur den andra sköterskans grepp och springer tillbaka in i rummet.

”Ur vägen, allihop! Flytta på er, låt henne vara!” In-hye griper tag i axeln på Yeong-hyes läkare just som han böjer sig fram över sängen, och drar honom därifrån. Hon står och tittar ner på Yeong-hye. Vårdbiträdet, som hade hållit i slangen, har blodstänk i ansiktet. Det forsar blod ur slangen, ur Yeong-hyes mun. Allmänläkaren tar ett steg bakåt, fortfarande med sprutan i handen.

”Ta ut den! Ta ut slangen, fort!” In-hye är omedveten om det gälla skri som stiger ur hennes strupe när hon känner hur vårdaren försöker tvinga henne därifrån. Under tiden har Yeong-hyes läkare problem med att dra ut den långa slangen medan hans patient kastar hit och dit med huvudet.

”Lugna ner dig! Ligg still!” ryter läkaren åt Yeong-hye. ”Lugnande!” Översköterskan försöker räcka honom sprutan.

”Sluta!” skriker In-hye, hennes röst som ett utdraget tjut. ”Låt bli! Snälla, sluta!” Hon biter vårdaren som håller fast henne i armen och kastar sig fram igen.

”Vad i helvete, jävla subba!” stönar vårdaren. In-hye slår armarna om sin syster. Blodet som hon har spytt upp sprider sig över In-hyes blus.

”Sluta, för Guds skull. Snälla, sluta …” In-hye griper tag i översköterskans handled, den som håller sprutan med lugnande medel, medan Yeong-hye stilla kräks mot hennes bröst.

Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen.

Yeong-hyes blod har stänkt överallt på läkarens vita rock, till och med på de uppkavlade ärmarna. In-hye stirrar tomt på mönstret som fläckarna bildar. En virvlande galax av blodiga stjärnor.

”Vi måste flytta Yeong-hye till centralsjukhuset med en gång. Åk in till Seoul med henne. Hon behöver få en proteininjektion i halspulsådern för att stoppa magblödningen. Effekten är kortvarig, men det är enda sättet om ni vill hålla henne vid liv.”

In-hye tar emot remissen som man precis har skrivit ut åt henne, lägger den i ryggsäcken och går ut från sjuksköterskeexpeditionen. Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen. Tyst börjar hon kräkas. Mjölkvitt te blandat med gul magsyra.

”Idiot.” Med darrande läppar upprepar hon ordet me-dan hon sköljer av ansiktet framför spegeln. ”Idiot.”

Det är din kropp, du får behandla den som du vill. Den är det enda du har rätt att göra som du har lust med. Och inte ens det blir som du ville.

När hon lyfter huvudet är ansiktet hon ser i spegeln vått. Ögon som har gråtit blod i hennes drömmar. Blod som aldrig gick att torka bort, hur hårt hon än gnuggade sig i ansiktet. Men spegelkvinnans ögon är inte tårfyllda, inte nu. De stirrar bara ordlöst tillbaka på henne, som alltid, röjer inte minsta skymt av känsla. Det förtvivlade skrik som skar i hennes öron för en liten stund sedan var så hudlöst, så fyllt av ångest, att hon har svårt att tro att det kom från henne själv.

Omtöcknad går hon genom korridoren mot entrén. Hon raglar som ett fyllo och försöker desperat hålla balansen. Med ens strömmar solen in genom fönstret och lyser upp den dunkla lokalen. Det var länge sedan In-hye såg ett sådant ljus. En del av patienterna är ljuskänsliga och blir genast oroliga. Medan de övriga skockas vid fönstret, ivrigt pladdrande, kommer en kvinna i vanliga kläder fram till In-hye. Det flimrar för ögonen och In-hye kisar för att försöka urskilja kvinnans ansikte. Det är Hee-joo. Hon är röd i ögonen, har kanske gråtit igen. Har hon alltid känt så starkt? Eller är det bara för att hon är patient här, en känslomässigt instabil människa?

”Hur mår Yeong-hye? Om ni ska åka nu …”

In-hye fattar hennes hand. ”Jag är verkligen hemskt tacksam.” Hon överraskas av en impuls att slå armarna om den gråtande kvinnans breda axlar. Men hon handlar inte på den, vänder sig i stället om och ser bort mot patienterna som ängsligt står och kikar ut genom fönstret. De må vara nervösa, men de är också ivriga, fängslade, som om de önskar att de kunde gå ut genom glasrutan och befinna sig på andra sidan. De är instängda här, tänker In-hye. Precis som den här kvinnan, Hee-joo. Precis som Yeong-hye. Hennes oförmåga att ge Hee-joo en kram är kopplad till skulden hon känner över att ha hållit Yeong-hye inspärrad här.

Från den östra korridoren hörs ljudet av snabba fotsteg. Strax kommer två vårdare gående med korta, raska steg; de bär Yeong-hye på en bår. Hennes ögon är slutna och blodet har tvättats bort, hon ser ut som ett sovande, nybadat spädbarn. Hee-joo sträcker ut handen och sluter sina tjocka fingrar om Yeong-hyes utmärglade hand, och In-hye vänder sig bort för att slippa se.

Skogen utanför ambulansens vindruta är tät och lummig. I det avtagande eftermiddagsljuset glittrar regndropparna på löven och tänder en grön eld.

In-hye stryker Yeong-hyes hår bakom öronen på henne, det är fortfarande lite fuktigt efter att vårdbiträdet tvättade bort blodet. Hon minns alla gånger de badade tillsammans som barn på kvällen, hur hon brukade tvåla in varje enskild ryggkota på sin syster, skrubba hennes rygg och tvätta hennes hår åt henne.

Hon slås av tanken att Yeong-hyes hår påminner om Ji-woos när han fortfarande var ett lindebarn; hon känner sonens små fingrar smeka hennes ögonbryn och en våg av ensamhet sköljer över henne.

Hon tar upp mobilen ur ryggsäckens innerficka. Den har varit avstängd hela dagen; nu sätter hon på den och slår numret till kvinnan i grannlägenheten.

”Hej, det är Ji-woos mamma … jag blev tvungen att åka till sjukhuset eftersom en släkting … ja, helt plötsligt … nej, bussen stannar vid grindarna tio i sex … ja, den kommer nästan alltid exakt i tid … Jag kommer inte att bli särskilt sen. Om jag blir sen måste jag hämta Ji-woo och sedan åka tillbaka till sjukhuset. Hur ska han kunna sova där …? Tack så hemskt mycket. Ni har väl mitt nummer, eller hur? Jag ringer igen senare.”

När hon stänger mobilen slås hon av hur länge sedan det var sedan hon lämnade Ji-woo i någon annans vård. Efter att hennes man flyttade hade hon gjort det till en regel att alltid tillbringa kvällar och helger med sitt barn.

Hon börjar känna sig dåsig och lutar huvudet mot fönstret. Hon sitter så och blundar och tänker.

Ji-woo kommer snart att växa upp. Han kommer att kunna läsa själv, träffa andra på egen hand. På ett eller annat sätt kommer han ofrånkomligen att få höra om allt som hände, och hur i all världen ska hon kunna förklara det för honom? Han är en känslig pojke med ömtålig hälsa, men han är också en glad pojke. Hur ska hon se till att han får fortsätta att vara det?

Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor

Hon kommer ihåg åsynen av de båda nakna kropparna, sammanslingrade likt lianer. Självklart hade hon blivit chockad, men märkligt nog var det som att ju längre tiden gick, desto mindre tänkte hon på det som någonting sexuellt. Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor. Deras krängande rörelser fick det att se ut som om de försökte kasta av sig allt mänskligt. Vad hade fått honom att vilja filma något sådant? Hade han satsat allt av sig själv på dessa egendomliga, ödsliga bilder – satsat allt och förlorat allt?

”Det var ett foto på dig, mamma, som flög omkring i vinden. Jag tittade upp i himlen och så, vad heter det, såg jag en fågel där och jag hörde att den sa: ’Jag är din mamma.’ Och så kom det ut två händer ur fågelns kropp.”

Det här var för ganska länge sedan, då Ji-woos tunga fortfarande snubblade på vissa ord. Den märkliga vaga sorgen hos ett barn som är nära tårarna hade överraskat henne, minns hon.

”Men vad är det? Var det en sorglig dröm?” Ji-woo, som fortfarande låg i sängen, gnuggade sig i ögonen med sina knubbiga små händer. ”Hur såg fågeln ut? Vad hade den för färg?”

”Vit … den var fin.” Med en skälvande inandning hade pojken begravt huvudet i sin mors famn. Hans snyftningar gjorde henne förtvivlad, precis som varje gång han slog knut på sig själv för att få henne att skratta. Det var inget han ville ha som hon kunde ge honom, och han försökte heller inte be henne om hjälp. Han grät bara för att han var ledsen.

”Det måste ha betytt att det var en mammafågel”, hade hon sagt, i hopp om att lugna honom. Ji-woo skakade på huvudet, fortfarande tryckt mot hennes bröst. Hon satte en hand under hakan på honom och lyfte hans huvud. ”Titta, mamma är här. Jag har inte förvandlats till en vit fågel, som du ser.” Hans läppar skälvde i ett svagt, osäkert leende. Ögonen var blanka som på en hundvalp. ”Det var bara en dröm, förstår du.”

Men var det verkligen sant? Just då, i ambulansen, var hon inte så säker på det. Var det verkligen bara en dröm, en ren slump? För det var samma morgon som hon hade vänt ryggen mot solen när den steg upp över de tysta träden, och gått tillbaka nedför berget i sin urblekta lila t-shirt.

Det är bara en dröm.

Det är vad hon säger till sig själv, högt och med eftertryck, varje gång hon minns hur Ji-woo hade sett på henne den morgonen. Den här gången studsar hon till av sin egen röst, öppnar ögonen och ser sig förvirrat om-kring. Ambulansen susar fortfarande fram längs den brant sluttande vägen. Hon slätar till håret, förstår att hon borde kamma sig, förstår att hon måste se bedrövlig ut. Handen darrar märkbart.

Hon kan inte förklara, ens för sig själv, hur hon så lätt kunde fatta beslutet att överge sitt barn. Det var ett brott, grymt och ansvarslöst; hon skulle aldrig kunna intala sig något annat, och därmed var det också något hon aldrig skulle kunna erkänna, aldrig bli förlåten för. Den enkla sanningen var något hon helt enkelt kände, med fasansfull skärpa. Om hennes man och Yeong-hye inte hade sprängt alla gränser, om allt inte hade rasat samman, så hade det kanske varit hon som hade brutit ihop, och om hon hade låtit det hända, om hon hade släppt taget om tråden, skulle hon kanske aldrig ha hittat tillbaka igen. Och skulle i så fall blodet som Yeong-hye hade kräkts i dag i stället ha vällt fram ur hennes egen strupe?

Med ett lågt stön skakar In-hye av sig sömnen. Rädd att hennes syster ska kräkas blod igen ser hon sig om efter en handduk och håller den mot hennes mun.

”Uh … umm …”

Yeong-hye kräks inte, i stället slår hon upp ögonen. Hon fäster sina svarta pupiller på In-hye. Vad är det som rör sig bakom hennes ögon? Vad är det hon bär inom sig, bortom sin systers föreställningsförmåga? Vilken skräck, vilken vrede, vilken ångest, vilket helvete?

”Yeong-hye?” säger In-hye. Hennes röst är tömd på all känsla.

”Uh … umm …” Yeong-hye vänder sig bort som för att slippa systerns frågor, som om det sista hon vill här i världen är att ge något som helst svar. In-hye sträcker fram en darrande hand, men låter den nästan genast falla igen.

In-hye pressar samman läpparna. Nu minns hon, helt plötsligt. Skogsstigen hon vandrade längs, den där tidiga morgonen. Daggen som vätte sandalerna kylde hennes annars bara fötter. Hon hade inte gråtit, ingenting sådant, för då hade hon ännu inte förstått. Hon hade inte förstått vad den kalla fukten hade försökt säga medan den genomsyrade hennes stukade kropp och spred sig genom hennes uttorkade ådror. Den hade bara sipprat in genom huden, in i hennes kropp, ända in till märgen.

Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig.

Så öppnar In-hye munnen. ”Det jag försöker säga …”, viskar hon till Yeong-hye. Ambulansens underrede skramlar över en grop i vägen. In-hye kramar Yeong-hyes axel. ”Det här kanske bara är någon sorts dröm.” Hon sänker huvudet. Men så, som om hon plötsligt insett något, lutar hon sig fram mot Yeong-hyes öra och fortsätter att tala. Hon formar varje ord noga, ett efter ett. ”Jag har också drömmar, vet du. Drömmar … och jag kunde låta mig uppgå i dem, låta dem ta kontroll över mig … men drömmen kan ju inte vara allt som finns, eller hur? Någon gång måste vi vakna, eller hur? För annars … annars …”

Hon lyfter åter huvudet. Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig. Hon ser en svart fågel flyga upp mot de mörka molnen. Solljuset bländar henne, sticker i ögonen, och hon kan inte längre följa fågeln med blicken.

Hon tar ett djupt andetag. Träden vid kanten av vägen står i brand, en grön eld som böljar likt den skälvande flanken på ett väldigt djur, vilt och rasande. In-hye stirrar intensivt på träden. Som om hon väntar på ett svar. Som om hon protesterar mot någonting. Hennes blick är mörk och uppfordrande.

***

Publicerad
3 days sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Isabell Höjman/TT, Jessica Gow/TT

Jona Elings Knutsson:
”Jag använder inte längre min jobbmejl”

Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.

Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.

Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.

I så fall är jag i gott sällskap.

Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.

Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.

Rättskansli, angiveri, spioneri

Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:

Rättskansli
Angiveri
Spioneri

Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.

”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.

Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.

Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.

Våld vanligt på arbetsplatsen

Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.

Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.

Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.

Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor. 

– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.

Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.

Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.

Med en överenskommelse behövs inte blockad

Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.

Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund

En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.

– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:

– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.

Förslummade villkor i svensk byggbransch

Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.

Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.

Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.

Foto: Johan Apel Röstlund

I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.

En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård. 

Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat. 

– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.

Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.

Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras. 

Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare

På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen. 

– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.

Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.

Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.

– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.

Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.

Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.

– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.

Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund

Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.

– Vad är det som händer, ropar hon andfått.

Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.

– De som står här har inte fått ut sina löner.

– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.

– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:

– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.

Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.

– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.

Det gör däremot inte facket.

Foto: Johan Apel Röstlund

Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.

Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.

Foto: Johan Apel Röstlund

Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.

Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på. 

Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.

Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.

– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.

Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.

Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.

Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.

Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.

– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.

Foto: Johan Apel Röstlund

Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.

– Vad händer här då, frågar han som för befäl.

Pelle Sunvisson förklarar. 

– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.

Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.

– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.

Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund

– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.

– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.

Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.

Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.

En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.

Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.

Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites. 

Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund

Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.

– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.

– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…

Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.

– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.

Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.

– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.

Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.

– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag

I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses

Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.

Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet. Apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått skriver hon: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.” 

Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt. 

Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid

I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.

Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.

Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande. 

Vad hände med den radikala feministiska analysen?

I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.

I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång. 

Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet. 

Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”. 

Att ta ansvar för sina begärs ursprung

En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.

Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.

Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.

Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i  Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför. 

Nina Björk Foto: Stina Nylén

Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism. 

En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst. 

Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT

I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade. 

Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen? 

Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta. 

Revolutionär potential i det artificiella

Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns  goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det  inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.  

Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow

Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att  omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats. 

Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs. 

Slutsatserna leder inte utanför systemet

Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig  utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska. 

På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden. 

Publicerad Uppdaterad