Vilket arbete som helst är bättre
än inget arbete.

– Bill Clinton (tal, 1998)

 

Det här är vår stund. Det här är vårt
tillfälle att åter sätta människor i arbete
och öppna möjlighetens dörrar för våra barn.

– Barack Obama (tal, 2008)

 

Jag kommer att bli den största
jobbskaparen som Gud någonsin skapat.

– Donald Trump (tal, 2017)

 

För den som har varit arbetslös kan det framstå som plumpt att ifrågasätta att arbete skulle vara en rättighet. Alla inser fördelarna med att ha ett jobb jämfört med att inte ha ett. Arbetsinstitutionens historia kan dock få dagens förgivettagna rättighetsdiskurs (idén om att arbetet är en rättighet) att framstå i ett annorlunda ljus – liksom nästa kapitels genomgång av mänsklighetens frammarsch på produktionens område. Svårigheten ligger oftast i att föreställa sig ett samhälle som inte kretsar kring arbetsplikten. ”Alla samhällen har haft arbetet i centrum”, skriver Alain de Botton i sin filosofiska betraktelse av arbetet, ”vårt är dock det första att föreslå att arbetet kan vara något annat än ett straff eller en botgöring. Vårt är det första som förutsätter att vi bör försöka arbeta även i frånvaron av finansiella imperativ.”¹ Politiken har misslyckats med att överskrida denna arbetssyn. I våra tidevarv fungerar även de mest radikala folkrörelserna och tankeströmningarna som aktiva främjare av arbetssamhället. Hur kunde Platons och Aristoteles arbetsavsky vändas till en arbetsglorifiering med närmast total uppslutning? Jag har diskuterat hur protestantism och industri etablerade arbetet som plikt i det kollektiva medvetandet. Det som nu ska avhandlas är rättighetsdiskursens uppkomst.

 

Arbetarrörelsens kompromiss

För att hitta rötterna till den, ur ett historiskt perspektiv, besynnerliga idén om ”rätten till arbete”, får vi gå tillbaka till 1800-talets franska arbetarrörelse. Februarirevolutionen i Paris 1848 var i huvudsak en revolt mot den monarki som den bourbonska restaurationen återupprättade efter den franska revolutionen 1789. Utöver en allmän indignation över det inkompetenta styre som utplånat revolutionens republikanska drömmar, drabbades Frankrike under 1840-talet av en ekonomisk kris som drog med sig en våg av uppsägningar och bland annat gjorde två tredjedelar av alla byggnadsarbetare arbetslösa. Undernäring tärde på den arbetande befolkningen och regeringen tvingades importera dyrt vete från Ryssland för att undvika svältkatastrof.² Ur dessa förhållanden alstrades för första gången en folklig tillströmning kring kravet på ”rätt till arbete” – samma krav som nu återfinns under artikel 23 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Först antog kravet formen av en socialistisk paroll, men med utropandet av den andra republiken förvandlades orden till något av en ledfyr för det goda samhället. I parlamentsdebatterna under 1848 sa exempelvis den liberale Alexandre Ledru-Rollin: ”Man har sagt att rätten till arbete, det är socialism. Jag svarar: Nej, rätten till arbete är ett förverkligande av Republiken.”³

Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga.

Antagligen finns det en skara läsare som nu undrar hur Marx förhöll sig till denna rättighetsdiskurs. Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga; en tvetydighet som främst är av intresse för att kunna förstå hur socialismen av i dag slits mellan arbetsromantik och arbetskritik.

I Klasstriderna i Frankrike 1848–1850 beskriver Marx ”rätten till arbete” som ”den första tafatta formel, i vilken proletariatets revolutionära krav sammanfattades […] Rätten till arbete är i borgerlig mening en orimlighet, en ynklig, from önskan; men bakom rätten till arbete står makten över kapitalet, bakom makten över kapitalet står tillägnelsen av produktionsmedlen, deras underkastelse under den förenade arbetarklassen, alltså avskaffandet av lönearbetet, av kapitalet och dess växelförhållanden.”⁴ Exakt hur man kan frångå att tolka rättighetsdiskursen ”i borgerlig mening” och på vilket sätt den exempelvis innebär ”avskaffandet av lönearbete”, förklarar inte Marx närmare. På andra ställen är han mer entydigt arbetskritisk.⁵

Dubbelheten har inte desto mindre levt kvar och under perioder varit ett trätoämne och även en skiljelinje mellan frihetliga och auktoritära socialister. Med februarirevolutionen framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Det är emellertid inte i Marx som man finner en representant för arbetskritiken utan hos den frihetliga falang inom socialismen som dominerade den parisiska intelligentian innan Marx äntrade scenen.

Marx, och många marxister efter honom, tog formellt ännu mer avstånd från anarkismen än från den klassiska liberalismen. Marx lyckades dölja det anarkistiska ursprunget hos många idéer som i historiska läroböcker numera tillskrivs honom själv. Hans alienationslära, som jag ska återkomma till, är ett exempel på detta då den i mångt och mycket föregås av anarkisten Pierre-Joseph Proudhons kritik av arbetets kvalitativa degradering.

Proudhon bejakar, som så många andra 1800-talstänkare, renässansens människoideal, där skaparförmågan lyfts fram som det essentiellt mänskliga, det som skiljer oss från djuren, men, liksom Marx senare skulle göra riktar Proudhon uppmärksamheten mot hur denna kreativitet på grund av ägandeförhållandena och den industriella fragmenteringen av arbetsprocessen omöjligen kan få utlopp i det moderna lönearbetet.⁶ Vore arbetet fritt organiserat, skriver Proudhon, så skulle det ”även som nöje komma att föredras framför spel och dans, fäktning, gymnastik, underhållning och alla andra distraktioner som människan i sin fattigdom uppfunnit för att uthärda den mentala och fysiska trötthet som orsakats av att vara slav under arbetet”.⁷ Proudhons kritik är med andra ord inte riktad mot arbetstvånget i sig, utan mot de rådande arbetsvillkoren.

Som vi ska se lever kritiken av arbetsvillkoren kvar som ett överordnat tema inom marxistiska arbetsstudier. Med den socialdemokratiska välfärdsstatens etablering utvecklas denna kritik till en stats- och privatfinansierad forskningsindustri (som författaren till denna bok i skrivande stund hämtar sitt levebröd från). Många tappningar av kritiken av arbetets villkor upprätthåller, trots den oppositionella jargongen, arbetsideologin då de slår vakt om idén om det goda arbetet och på så sätt bidrar till att bevara arbetet som nav i liv och samhälle. Anarkismens tänkare visade dock på ett tidigt stadium att deras kritik sträcker sig längre än så.

Det jag här kallat ”arbetskritik” innebär en kritik av arbetet som sådant – av dess dominanta funktion i samhället – och växer sig till en uttalad tankeströmning först efter det att arbetsideologin nått det extrema stadium där arbetet betraktas som en rättighet. Peter Kropotkin, anarkokommunismens förgrundsgestalt, var en av rättighetsdiskursens fränaste kritiker: ”Nog med vaga ord som ’rätten till arbetet’ med vilka folket vilseleddes 1848 och som fortfarande upprepas i hopp om att vilseleda dem”, skriver han exempelvis i Kampen om brödet från 1892.⁸ Kropotkin var, som det kommer att framgå i nästa kapitel, en av de första att framhålla industrialiseringens enorma produktivitetsvinster som skäl för att frångå arbetssamhället. Mot ”rätten till arbete” anförde han ”rätten till välstånd”:

’Rätten till välstånd’ innebär möjligheten att leva som en människa och föda barn till inträde i ett bättre samhälle än vårt, medan ’rätten till arbete’ enbart innebär rätten att alltid vara en löneslav, en träl, underordnad och exploaterad av framtidens medelklass. Rätten till välstånd innebär Social Revolution, rätten till arbete innebär inget annat än Kommersialismens Grottekvarn. Det är hög tid för arbetaren att kräva sin rätt till det gemensamma arvet och att ta det i besittning.⁹

Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen.

Bland auktoritära marxister får man gå till Lafargue, som under samma tid som Kropotkin levererade den arbetskritiska klassikern Rätten till lättja: Vederläggning av ”rätten till arbete” från sin fängelsecell. Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen:

Och tänka sig att sönerna till Skräckväldets hjältar till den grad har låtit sig degraderas av arbetets religion, att de alltsedan 1848 uppfattat den lag som begränsade arbetstiden till 12 timmar som en revolutionär seger; som revolutionär princip har de låtit proklamera Rätten till arbete. Skam över det franska proletariatet! Endast slavar kan sjunka så lågt. Tjugo års kapitalistisk civilisation skulle inte vara nog för att få grekerna från den heroiska tiden att tänka ut något så förnedrande.¹⁰

Arbetarrörelsens initiala kompromiss kan således sägas bestå i acceptansen av arbetssamhällets grundfundament; i stället för att kräva sin del av kakan i direkt form accepterar man arbetet som allenarådande fördelningsinstrument, vilket leder till kravet på rätt till arbete. Efter Kropotkin och Lafargue har rättighetsdiskursen fortsatt att konkurrera med en ömsom högljudd, ömsom lågmäld arbetskritik inom den socialistiska tanketraditionen. Så här långt i historien har rättighetsdiskursen vunnit flest anhängare.

 

Det endimensionella tänkandet

Trots att rättighetsdiskursen i huvudsak förkastas bland arbetskritiker har inte alla varit lika avvisande som de ovan citerade herrarna. Den svenske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson skriver i sin kritik av den fulla sysselsättningens politik att man fram till krisen på 1930-talet kan förstå varför rätten till arbete hade en så central roll i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Enligt honom har det fram till 1900-talets mitt funnits grund för nationalekonomins ständiga antagande att ”resurserna är begränsade” och ett bevis för det är att arbetslösheten tidigare resulterat i en materiell brist för de fattigaste som, till skillnad från i dag, inte enbart varit en konsekvens av ojämn fördelning. Detta historiska arv har, menar Adler-Karlsson, bidragit till att arbetet levt kvar som ett mål i sig emedan det tidigare betraktades som ett medel för att uppnå välstånd:

[D]enna utveckling bör hållas i minnet, eftersom det möjligen är denna sammanblandning av mål och medel som dels har medfört en situation som i dag kan kritiseras, dels måhända hindrar oss nu, när vi rimligen har fastslagit den materiella grundtryggheten, från att gå vidare mot än större grader av valfrihet för de stora grupperna av vårt folk. Min utgångspunkt för följande resonemang är alltså att den fulla sysselsättningens politik djupast sett är en reaktion på 30-talets materiella nöd, ett medel att garantera alla medborgare det mål som en materiell grundtrygghet utgjorde.¹¹

Frågan om när vi trädde in i det överflödssamhälle där den materiella grundtryggheten inte längre borde vara något problem kommer att utredas i nästa kapitel. Det viktiga med föregående citat är den nämnda sammanblandningen av mål och medel. Medan arbetslöshet tidigare varit ett problem på grund av produktionsminskningar så blir arbetslösheten i den moderna industrinationen främst ett problem eftersom individen mister den enda legitima källan till inkomst. När inget alternativ till det arrangemanget kan skönjas övergår den fulla sysselsättningen från att vara ett medel för välstånd till att bli ett mål i sig. Denna sammanblandning av mål och medel har av sociologer uttryckts på flera olika sätt. Weber beskriver det som att den moderna människan låst in sig i en rationell ”järnbur”. I takt med att hon utvecklat teknik och administration för att garantera sin överlevnad så har syftet med denna överlevnad blivit oklart.¹² Ingenstans är järnburen lika robust som på produktionens område; vi kan producera varor och tjänster så att jordens resurser inte räcker till, men vi får allt svårare att förstå vad det var för mening eller dygd som Platon och Aristoteles så högt värderade. Ju längre arbetssamhället upprätthålls, desto svårare tycks det bli att föreställa sig alternativ.

Herbert Marcuse har beskrivit den här ideologiska utvecklingen som det endimensionella tänkandets triumf. Det endimensionella tänkandet rör sig helt inom den etablerade ordningens ramar. Vilket ibland är bra. Inom naturvetenskapen är det endimensionella tänkandet oundvikligt eftersom naturlagarna per definition är oföränderliga, men när vi utifrån samma ansats närmar oss samhälleliga frågor får det till följd att skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara – den andra dimensionen – utesluts från analysen.¹³ Man kan jämföra med socialpsykologins distinktion mellan absolut deprivation och relativ deprivation. Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha. Den endimensionella människan värjer sig mot den insikten.¹⁴

Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha.

Byggnadsarbetarna som 1848 drabbades av arbetslöshet hade kunnat rikta vreden mot det system som gör lönearbetet så avgörande för en människas välbefinnande – de kunde, som Kropotkin skrev, ha krävt välstånd i stället för arbete. Realiseringen av ett sådant krav hade emellertid inneburit systemets omdaning och därför framstod rätten till arbete som mer ”realistisk”. Den absoluta deprivationen uppmärksammades i stället för den relativa, som när internen kräver fler raster i fånggården i stället för sin frihet. Med tiden blir den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kan säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet.¹⁵ Samhället lovar, som Gorz uttrycker det, ”att det kommer att anstränga sig till det yttersta för att hitta arbetet åt er, skapa arbete åt er, ett arbete som det självt skulle klara sig utmärkt väl utan, men som ni har ett absolut behov av”.¹⁶ Det är förståeligt att ”rätten till arbete” kan få fäste i ett samhälle som lider under materiell brist, men ju mer det totala överflödet växer, desto mer repressiv blir denna ”rätt”.

I ”den svenska modellen” har dock rätten till arbete haft en för stat och kapital ovanligt jämkande effekt. Med Per Albin Hansson och Tage Erlander går Sverige in i mer än 40 år av socialdemokratiskt patriarkstyre under vilket ”samförståndspolitik” och ”saltsjöbadsanda” upphöjs till ledande maximer. Detta innebär att man tillsammans med högerpartier och näringsliv sluter upp bakom ett antal mål för den samhällsekonomiska utvecklingen: maximal ekonomisk tillväxt, fred mellan arbetsmarknadens parter, jämna konjunkturfluktuationer och, mer som ett ideal än ett reellt mål, den fulla sysselsättningens politik som en del av arbetslinjen, som jag snart ska återkomma till. Här drar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åt samma håll och med tiden löses de tidigare så täta skotten mellan arbetarrörelsens och kapitalets representanter upp så pass att nära en tredjedel av ministrarna i Göran Perssons socialdemokratiska regering kunde gå vidare till välbetalda näringslivsposter – ett fenomen som för bara 30 år sedan skulle ha varit omöjligt.¹⁷ Trots en tidig historia av brutala arbetsmarknadskonflikter blir samförståndet till vana, och när kapitalet släpper alla ambitioner om samförstånd är arbetarrörelsens representanter så förbytta att de väljer att leva kvar i fantasin om att samförståndet aldrig kan upphöra. Att ta till äldre tiders stridsåtgärder blir följaktligen en omöjlighet.

Sociologen Jürgen Habermas har på en högre abstraktionsnivå beskrivit denna politiska utveckling som utmärkande för den moderna, västerländska politiken. Politiken har, menar han, gått från att vara en positiv kraft i samhället till att bli negativ. Med positiv menar Habermas att politiken tidigare rörde sig inom Marcuses ”andra dimension”; den intresserade sig mer för att skapa nya samhällen med nya institutioner, normer och ekonomiska principer – dess funktion var med andra ord transcendent. Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel. I dag har den diskussionen i princip strukits från den realpolitiska agendan till förmån för pragmatik – rätt och fel har ersatts med vad fungerar? Och i synnerhet: vad fungerar inom ramen för det rådande samhället?¹⁸

Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel.

Politikens roll är dock inte enbart att få samhällsprocesser att fungera smidigare. Det Habermas vill fånga med att politiken fått en ”negativ funktion” är att den snarare än att upplösa kapitalismens grundbultar gjort till sin uppgift att rädda kapitalismen från sig själv. Marx nationalekonomiska grundidé om att den industriella kapitalismen producerar mer än vad den till slut kan konsumera och på så sätt blir offer för ständiga överproduktionskriser (se mer om ”kristeori”, i kapitel 3) är i dag inte särskilt kontroversiell. Få ställer sig av samma skäl bakom idén om en helt ohämmad kapitalism – staten måste ”reglera” kapitalismen så att kriserna inte blir alltför djupa. ”Höger” och ”vänster” har samhällsekonomiskt kommit att representera en skillnad i hur mycket man anser att staten bör reglera. Denna pragmatiska likriktning innebär på intet sätt att politiken skulle ha blivit värderingsfri eller ”rationell”. Värderingarna är mer implicita och otydligare än tidigare, men i varje samförståndspolitisk ”kompromiss” finns de. Dessa värderingar behöver sällan eller aldrig uttalas; de är i marxistisk mening ideologiska då de framstår som självklara, som eviga axiom. Det är denna ideologiska laddning som gör dem så svåråtkomliga.¹⁹

 

Arbetslinjer

Den svenska arbetslinjen är ett utmärkt ämne för ideologianalys och har också studerats av flera samhällsvetenskapliga forskare, antagligen eftersom den sedan socialdemokratins maktövertagande varit mer tongivande än någon annan samförståndspolitisk idé. Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor. När politiska uttalanden närmar sig floskelextremen tenderar begreppen att förlora sin mening.²⁰ Vad arbetslinjen innebär mer konkret är därför inte självklart: dess innebörd kan variera mellan en vag ambition att motverka de problem som förknippas med arbetslöshetsrelaterad fattigdom, eller, i grövre versioner, att tvinga ut cancersjuka människor i arbetslivet.²¹

Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor.

Bland akademiker, där den begreppsliga stringensen vanligtvis är större, brukar arbetslinjens innebörd formuleras som att ”de som kan arbeta och bidra till sin egen och andras försörjning också skall ha möjlighet att göra detta. Genom denna princip prioriteras aktiva åtgärder i form av arbete, praktik eller utbildning framför enbart utbetalningar av kontanta ersättningar.”²² Arbetslinjen innebär alltså ett avståndstagande från idén om villkorslös inkomst och ligger också till grund för mycken ”stimulanspolitik” (se kapitel 4), det vill säga statliga åtgärder för att ”skapa arbete”. Arbetslinjens moraliska fundament utgörs, som vi ska se, av flera arbetsideologiska antaganden. De mest återkommande är att arbetet skänker livet mening, att det gör oss friska, och att det bidrar till integration i samhället. Dessa antaganden kommer därför att ägnas särskild uppmärksamhet i det här kapitlet.

Både Owe Grape²³ och Jonas Olofsson²⁴ ser i arbetslinjen en välbekant dubbelhet. Å ena sidan syftar den till individens disciplinering utifrån uppfattningen att icke-arbete är farligt för moralen; å andra sidan kan arbetslinjen betraktas som en statlig välfärdspolitik vars syfte är att skänka individen mer av ekonomisk autonomi. Tack vare denna dubbelhet ”vävs rättigheter och tvång, bistånd och disciplinering ihop i ett och samma begrepp”, som det står att läsa i en av statens egna utredningar av begreppet.²⁵ Malin Junestav har bättre än någon annan lyckats identifiera hur denna motsägelsefulla arbetslinje kan delas in i tre ”arbetslinjer” som var och en dominerat under olika perioder av 1900-talet. Till att börja med representerar arbetslinjen ett kontroll- och disciplineringsperspektiv som enligt Junestav var rådande fram till det socialdemokratiska maktövertagandet på 1930-talet. Därefter formulerades arbetslinjen främst utifrån ett självhjälps- och uppfostringsperspektiv som betonade statens stödjande roll i individens förmodade strävan att bli arbetsam och självförsörjande. Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar.²⁶ En särskilt intressant observation som Junestav gör är att kontroll- och disciplineringsperspektivet, vars historiska rötter vi vid det här laget fått tillfälle att bekanta oss med, får en mer framträdande roll under 1990-talskrisens mödosamma dagar. Inte som den helt dominerande arbetslinjen givetvis, utan hopflätad med de andra två och helt i linje med den världsomspännande övergången från welfare till workfare, det vill säga en allt större press på individen att genom allsköns övningar visa på god arbetsvilja för att tilldelas de allt mer behovsprövade bidragen. I Sverige har denna utveckling varit särskilt tydlig på Arbetsförmedlingen, som på bara ett par decennier gått från att erbjuda en tjänst (förmedling av arbete) till att fungera som ett kontrollorgan. Sammanblandningen av ”tjänst” och ”kontroll” har varit särskilt svår att hantera för de som arbetar som arbetsförmedlare och här finns en viktig förklaring till varför Arbetsförmedlingen enligt flera enkäter blivit Sveriges minst omtyckta myndighet.²⁷

Sammanflätningen av disparata, för att inte säga motstridiga, diskurser gäller inte bara den svenska arbetslinjen utan även arbetsideologin generellt. 1900-talets arbetaridentitet är ett uppenbart exempel på denna inre konflikt. Som Allvin påpekar rymmer arbetaridentiteten ”en inre motsättning i form av en identitet som både förutsätter och tar avstånd från arbetet”.²⁸ Idealet har med andra ord varit att under fullständig lydnad utföra sitt dagsverke för att därefter gå på partimöten och planera övertagandet av produktionsmedlen (eller åtminstone detaljer som först måste hanteras innan övertagandet alls kan diskuteras och så vidare). Till en början var detta ideal genomsyrat av en känsla av framåtskridande, av knog och kneg med mål i sikte, men ju längre tiden gått, desto mer institutionaliserad och cementerad har motsättningen blivit. I Sverige skedde denna övergång förhållandevis snabbt. Från att ha skakats av vilda strejker på liv och död (som kulminerade med skotten i Ådalen, 1931) injicerades landets produktionskrafter med en bedövningsspruta som sedermera blivit känd som ”den historiska kompromissen” mellan arbetarrörelse och kapital i Saltsjöbaden, 1938. Den läskunniga, nyktra, bildade, fackligt och partiengagerade arbetaren blir nu idealet som skiljer ”starka” från ”svaga”; ett ideal som innebär att alla sfärer av livet blir till ”arbete” i meningen möda och disciplin.²⁹

En förvirrande aspekt är hur renässansens skaparideal kommit att ingå i arbetslinjens ideologiska stomme. I filosofiska traktat börjar ”skapande” tidigt likställas med ”arbete”.³¹ Det Arendt kallar poiesis, skapandet av något nytt, en materialisering av människans inre, som Marx beskriver det (se kapitel 7), blandas ständigt samman med Arendts techne-begrepp, det repetitiva slitet vid livskvarnen som krävs för vår överlevnad. Såväl Arendt som Marx hävdar (liksom Proudhon som jag tidigare nämnt) att arbetet under industrialismen mer och mer kommer att likna techne medan poiesis går från att vara ett normalt inslag i hantverket till ett fåtalets privilegium. I den mån denna teknologiska utveckling erkänns av 1900-talets arbetarrörelse reduceras problemet till en administrationsfråga som kan lösas med arbetsmiljölagstiftning. Arbete ska vara skapande. När sedan arbetslinjen under 1900-talet höjs till skyarna så talar man om arbetet som om poiesis fortfarande hör dit, trots att arbetsdelningen samtidigt dehumaniserar det produktiva arbetet så till den grad att det, som Raoul Vaneigem uttrycker det i en av situationismens klassiska texter, blir ”lönlöst att ens förvänta sig en karikatyr av kreativitet vid det löpande bandet”.³² Arbetets kreativa aspekt försvann, menar Vaneigem, med arbetsideologins industriella sjösättning: ”I ett industriellt samhälle som blandar samman arbete och produktivitet, har produktionens nödvändighet alltid varit en fiende till lusten att skapa.”³³ Även Russell noterar hur arbetets alltför välkända börda står i bjärt kontrast till den romantiserade bild som även akademiker kan ge uttryck för:

Om du frågar [en arbetare] vad han tycker bäst om i livet kommer han sannolikt inte att svara: ”Jag är förtjust i manuellt arbete eftersom det får mig att känna att jag fullgör människans ädlaste uppgift och eftersom jag fascineras av hur människan kan förändra sin planet. Det är sant att min kropp kräver perioder av vila vilket jag försöker tillåta mig så gott jag kan, men jag är aldrig så glad som när morgonen kommer och jag kan återgå till den möda från vilken min belåtenhet härrör”. Jag har aldrig hört arbetande människor säga något liknande. De betraktar arbetet som det bör betraktas, som en nödvändig födkrok, och det är under fritiden som de upplever sin eventuella lycka.³⁴

Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls.

Hur välkänt detta sakernas tillstånd än må vara så återkommer sammanblandningen mellan verklighetens arbete och poiesis i flera versioner genom historien och den lär fortsätta att upprepas ett bra tag framöver. Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls. Marx såg själv ”socialiseringen” av produktionsmedlen, det vill säga den allt mer komplexa arbetsdelningen, som ett av mänsklighetens viktigaste framsteg och tar i Filosofins elände kraftigt avstånd från vad han kallar ”hantverksidiotin”.³⁵ Det är vidare välkänt att Lenin var en så stor beundrare av Taylors löpandebandprincip att han i studiesyfte bjöd Taylor till Sovjet för att bättre kunna initiera decennier av monotoniarbete för sovjeterna. Att arbeta med kroppen var närmast synonymt med skapande, och arbetare som inte insåg välsignelsen i detta var suspekta. Med vetenskapen som ny religion funderade Trotskij och andra kring nya sätt att reducera arbetsmotviljan. Trotskij ville förverkliga det maskulina arbetaridealet, ”den nya sovjetiska människan”, med den sortens rasbiologiska metoder som annars brukar förknippas med Nazityskland: ”Den mänskliga arten, den långsamma Homo sapiens, kommer återigen att genomgå en drastisk förändring och i sina egna händer bli föremål för de mest komplexa metoderna för artificiellt urval och psykofysisk träning. Människan kommer att lyckas med sitt mål […] att skapa en ny sociobiologisk typ, en övermänniska om du så vill.”³⁶ I alla totalitära stater är det lätt att se hur arbetsideologin genererat den här typen av maskulina styrkeideal där det manuella arbetet länge haft en framträdande plats. I Min kamp skriver exempelvis Hitler: ”Exakt hur långt det judiska inflytandet har gått bland vårt folk framgår av den brist på respekt, t.o.m. förakt, som visas det manuella arbetet. Detta är inte tyskt. Endast förfranskningen av vårt liv, som egentligen är en judifiering, förändrade den tidigare respekten för kroppsarbetet till ett visst förakt för varje slag av fysiskt arbete.”³⁷

Även om arbetsideologin sällan tar sig så groteska uttryck i dag lever liknande tongångar kvar i två särskilt seglivade föreställningar: den ena är att arbetet skänker individen mening, sammanhang och gemenskap; den andra är att arbete är bra för hälsan. Eftersom dessa föreställningar så ofta upprepas i dagens samhällsdebatt kommer jag här att behandla dem separat och granska dem empiriskt.

Ta del av granskningen av föreställningarna i nästa avsnitt av Arbetssamhället.

 

Fotnoter:

1. Alain de Botton, The pleasures and sorrows of work, New York: Pantheon Books, 2009, s. 106.

2. Georges Duveau, 1848, Paris: Gallimard, 1965.

3. Ledru-Rollin, ”Débat sur le droit au travail: Discours à l’Assemblée nationale constituante: 11 septembre 1848”, 1848, www.assemblee-nationale.fr/histoire/7ej.asp.

4. Karl Marx, The class struggles in France, Moskva: Marxists.org, 1996, s. 12.

5. Ett berömt stycke ur Kapitalets tredje band säger exempelvis: ”[…] frihetens rike begynner i själva verket först där det arbetande som är bestämt av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur på andra sidan den egentliga materiella produktionens sfär […] På andra sidan detsamma begynner den mänskliga kraftutveckling, som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på detta nödvändighetens rike som sin grundval. Arbetsdagens förkortande är grundbetingelsen”, se Karl Marx och Friedrich Engels, Capital: A critical analysis of capitalist production, Moskva: Progress, 1971 [1867], s. 820.

6. Jfr Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

7. Pierre-Joseph Proudhon, Selected writings of Pierre-Joseph Proudhon, Garden City, New York: Doubleday, 1969, s. 82.

8. Peter Kropotkin, The conquest of bread and other writings, Cambridge: Cambridge University Press, 1995 [1892], s. 29.

9. Ibid., s. 30.

10. Paul Lafargue, The right to be lazy, and other studies, Chicago: C.H. Kerr & Co., 1907 [1887], s. 15n.

11. Gunnar Adler-Karlsson, Tankar om den fulla sysselsättningen: Ett arbetspapper, Stockholm: Prisma, 1978, s. 37.

12. Jfr Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 85-87.

13. Herbert Marcuse, One-dimensional man: Studies in the ideology of advanced industrial society, Boston: Beacon Press, 1991 [1964].

14. Marcuse menar att den filosofiska grunden för det endimensionella tänkandet finns hos de logiska positivisterna – även om han naturligtvis påpekar att det är ekonomiska intressen som gett den endimensionella filosofin dess hegemoniska position i det kollektiva medvetandet. Samtidigt finns här nyanser. Russell, själv en representant för den brittiska filosofin, spårar den sortens felslut som Marcuse kritiserar tillbaka till John Stuart Mills utilitarism och hans sammanblandning av det önskvärda och det önskade: ”John Stuart Mill lägger i Utilitarianism fram ett argument som är så ohållbart att det är svårt att förstå hur han själv ens kunde tro på det. Han säger: Lycka är det enda som människor önskar sig; alltså är lycka det enda som är önskvärt. Han argumenterar för att det enda som är synligt är sådant man ser, att det enda som är hörbart är sådant som hörs och att det enda som är önskvärt på samma sätt är sådant som önskas. Han tycks inte förstå att en sak är ’synlig’ om den kan ses, men ’önskvärd’ om den borde vara önskad. ’Önskvärd’ är således ett ord som förutsätter en etisk teori; vi kan inte härleda det önskvärda från det önskade”, se Bertrand Russell, History of Western philosophy, London: Routledge, 2000, s. 744.

Den norske sociologen Jon Elster har i mer allmänmänskliga termer beskrivit likställandet mellan det som är och det som borde vara, som en ”adaptiv preferensformation” som vi på omedveten nivå ägnar oss åt för att undvika känslor av bitterhet och misslyckande. Han skiljer detta från praktiken av vissa buddistiska och kristna traditioner där den relativa deprivationen sätts inom parentes på måttlighetsfilosofiska grunder, se Jon Elster, Sour grapes: Studies in the subversion of rationality, Cambridge: Cambridge University Press, 1983, s. 110. Steven Lukes har kritiserat Elster för att naturalisera endimensionellt tänkande och menar att vår benägenhet att förtränga den relativa deprivationen är avhängig den samhälleliga makten över tanken – att tänka ”utanför ramarna” kan i varierande grad uppmuntras eller bekämpas, se Steven Lukes, Power: A radical view, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2005. Här kan man också tillägga att endimensionaliteten tycks vara närmast icke-existerande när det kommer till en så samhällsbevarande aktivitet som konsumtionsbeteendet har blivit. Medan vårt behov av vila och fri tid lätt kan skjutas åt sidan verkar det inte finnas några gränser för våra konsumtionsbehov. Christer Sanne beskriver i relation till produktivitetsökningarna detta som en typisk rekyleffekt: I stället för kvalitativ livsförbättring i form av mindre arbete leder ökad produktion enbart till kvantitativa ”förbättringar” i form av högre konsumtion. Detta är naturligtvis ingen slump utan snarare exempel på hur det endimensionella tänkandet speglar samhällsstrukturen, se Christer Sanne, Rekyleffekten och effektivitetsfällan: Att jaga sin egen svans i miljöpolitiken, Stockholm: Naturvårdsverket, 2006.

15. Göran Persson, Riksdagens partiledardebatt, protokoll 1996/97:12, anförande 43, 1996.

16. André Gorz, Reclaiming work: Beyond the wage-based society, Cambridge: Polity Press, 1999, s. 57.

17. Även om det sett annorlunda ut på gräsrotsnivå har maktkorruptionen och girighetsskandalerna även återkommit i den svenska fackföreningsrörelsens nutidshistoria. Inte minst är det slående hur vi i Sverige sett de senaste LO-ordförandena blandas samman med de mest skrupelfria industrikapitalisterna intill oigenkännlighet. Som styrelseledamot för byggföretaget BPA godkände Stig Malm ett fallskärmskontrakt på 20 miljoner åt sittande vd Göran Lövgren. Han ordnade också så att dottern fick gå före i bostadskön. Därefter tvingades han att avgå. Samma besinningslösa beviljande av mer pengar åt redan rika direktörer i form av pensionsavtal och löner var även de två efterföljande ordförandena, Bertil Jonsson och Wanja Lundby-Wedin, intrasslade i. Med tiden har korruptionen av fackliga representanter emellertid slutat förvåna – när Kommunalskandalen briserade 2016 då det bland annat uppdagades att LO-företrädare tilldelats förstahandskontrakt till lägenheter i Stockholms innerstad var reaktionen snarare ”inte nu igen!” – och parallellt med detta har även det fackliga engagemanget danat, jfr Magnus Sverke och Johnny Hellgren, red., Medlemmen, facket och flexibiliteten, Lund: Arkiv förlag, 2002.

18. Från konservativt håll har även filosofen Leo Strauss framfört kritik av den moderna politiken som på flera punkter är påfallande lik Frankfurtskolans. Strauss menar att den pragmatiska hållningen bygger på en nihilism såtillvida att värdegrunden för politiska beslut helt faller utanför diskussionen. Liksom Marcuse och, före honom, Georg Lukács, observerar Strauss att denna nihilism når sina mest renodlade former i de statssocialistiska och nazistiska regimerna där alla medel för att uppnå ett visst mål blir tillåtna. Vid sidan av denna brutala nihilism kritiserar Strauss den i västerländska demokratier dominerande formen av mild nihilism som snarare kännetecknas av neutralitetsanspråk med ythedonistiska förtecken där de klassiska filosofernas bemödanden om att formulera och realisera högre ideal helt har övergivits, se Leo Strauss, The city and man, Chicago: University of Chicago Press, 1977, s. 1–18.

19. Jürgen Habermas, Toward a rational society: Student protest, science, and politics, London: Heinemann, 1971.

20. Ibland tar sig begreppsförvirringen rent av absurda former. Inte minst lyckades pressekreteraren till den förre statsministern Fredrik Reinfeldt, Edvard Unsgaard, få många att höja på ögonbrynen när han 2010 definierade arbetslinjen på följande sätt på sin Facebooksida: ”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb”, se Niklas Orrenius, ”Reinfeldts pressekreterare: Arbetslinjen att torka bajs”, Sydsvenskan, 2010-01-11, 2010. Reaktionerna på detta uttalande var mycket talande. Unsgaard hade uppenbarligen hädat mot en av den moderna tidens mest sakraliserade principer genom att förknippa arbetslinjen med att ”torka bajs”. Det var som att man inte ville erkänna att även en sådan verksamhet kan representera arbete, se till exempel Alexandra Hernadi, ”Riksdagskandidat i blåsväder på nätet”, Svenska Dagbladet, 11/1, 2010; Linda Hjertén, ””En ryska som städade trappen – det är arbetslinjen””, Aftonbladet, 11/1, 2010; Anna Mattsson, ”Torka bajs i trappen – det är arbetslinjen”, Expressen, 11/1, 2010.

21. Se Ulla Blom Goldman, ”Svårt cancersjuka kvinnor tvingas söka heltidsarbete”, Dagens Nyheter, 2/12, 2009; Carina Nilsson, ”Arbetslinjen riskabel för sjuka”, Uppsala Nya Tidning, 8/12, 2009.

22. I SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 9.

23. Owe Grape, ”Bistånd och tvång i den svenska arbetslinjen”, i Organisation och välfärdsstat, red. Rafael Lindqvist, Lund: Studentlitteratur, 1998.

24. Jonas Olofsson, Arbetslöshetsfrågan i historisk belysning: En diskussion om arbetslöshet och social politik i Sverige, 1830–1920, Lund: Lund University Press, 1996.

25. SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 10.

26. Malin Junestav, Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930–2001, Uppsala: Uppsala universitet, 2004.

27. Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

28. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 164.

29. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

30. Rodney Edvinsson, ”Arbetsinställelser (lockouter och strejker) i Sverige 1903–2005”, 2009, www.historia.se/stoppagesofworkSweden1903-2005.xls.

31. Jfr de Bottons iakttagelse: ”I de stora konstnärernas biografier, hos män som Leonardo och Michelangelo, hittar vi de första referenserna till den praktiska aktivitetens ära. Medan denna omvärdering först var begränsad till konstnärligt arbete, och då enbart till dess mest upphöjda exempel, kom den med tiden att omfatta nästan alla yrken”, se Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

32. Raoul Vaneigem, The revolution of everyday life, London: Practical paradise publications, 1972, s. 26.

33. Ibid., s. 25.

34. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 11.

35. För diskussion av detta, se Paul S. Adler, ”The future of critical management studies: A Paleo-Marxist critique of labour process theory”, Organization Studies, vol. 28, nr 9, 2007, s. 1322f.

36. I Richard Pipes, Communism: A history, New York: Modern Library, 2001, s. 68–69.

37. I Jan Ch. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring: En antologi, Stockholm: AWE/Geber, 1979, s. 159.