Arbetssamhället: Radikalernas anpassning

Det ”integrerande” arbetet

Utöver de vetenskapligt tveksamma sammankopplingarna mellan mening, hälsa och arbete som argument för den fulla sysselsättningens politik har en ännu mer motsägelsefull sammankoppling vuxit i anseende: den mellan lönearbete och integration. Eftersom det är först med jobbet som vi blir fullvärdiga medborgare och får del av en naturlig gemenskap antas all integration kunna lösas om utsatta grupper bara får ett så jämlikt tillträde på arbetsmarknaden som möjligt.

Innan jag fortsätter vill jag redan här betona att denna idé inte är ett barn av de så kallade ”identitetspolitiska” rörelserna, det vill säga rörelser som utifrån en gemensam identitet (exempelvis kön, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning, sexuell identitet) månar om att säkra sina mänskliga rättigheter. Till skillnad från när den första utgåvan av den här boken skrevs år 2010, finns i dag, sju år senare, en slentriankritik från såväl höger som vänster där identitetspolitiken beskylls för allt från arbetarrörelsens förfall till ineffektivitet inom polisväsendet. En häpnadsväckande vanlig kritik från vänster är att identitetspolitik utgör en form av distraktion från det viktiga, nämligen att störta kapitalismen. Utöver att detta inte är sant – som vi ska se finns det hos de identitetspolitiska rörelserna djupa rötter av systemkritik – rymmer denna kritik ett stort mått av empatilöshet. Det är inte konstigt om grupper i samhället upplever det som mer brådskande att slippa dagliga trakasserier i det offentliga rummet eller mångdubbelt hög risk för att bli mördad än att gå i bräschen för ett samhällsskifte som det för stunden inte finns tillstymmelsen av social rörelse för att förverkliga. Att kämpa mot dessa förtryck är alldeles oavsett om det löper parallellt med eller utgör en del av ett antikapitalistiskt motstånd en god sak.

Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder.

Vid närmare granskning ser vi att det, precis som i fallet med arbetarrörelsens kompromiss, inte finns något systembevarande i identitetspolitiken i sig. Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder. Mest absurt blir förstås detta när sjuka nekas sjukersättning eftersom de blir ”friskare” av att arbeta. Men vi ser också en snabb utveckling där allt fler jobbar utan kollektivavtal och personer som saknar uppehållstillstånd knyts till sina jobb och riskerar att deporteras om de skulle komma på kant med sina arbetsgivare. I mångt och mycket går utvecklingen mot en laglös exploatering av de mest utsatta arbetarna helt på arbetsgivarens villkor. Laglös är samtidigt raka motsatsen till vad den är. Vad vi ser är hur den socialdemokratiska regering som tillträdde 2014 genomför reformer som att tolerera yrkesintroduktionsanställningar (ett arbetsmarknadsprogram för ungdomar, nyanlända och långtidsarbetslösa) utan kollektivavtal. Vad vi ser är hur samma regering i lag arbetsvillkorar flyktingars möjligheter att få uppehållstillstånd och på svensk mark återförenas med sina familjer. Precis som med arbetsmarknadsprogrammen där arbetslösa, för sin egen skull, tvingas till ”aktivering”, är dessa ytterst brutala reformer omgärdade av retorisk omtanke. De utsatta ska bli mer utsatta för sin egen skull, eftersom deras utsatthet kommer driva dem till att ta ett jobb – vilket är det bästa vårt samhälle har att ge.70

Naturligtvis har detta maktspråk inget att göra med ett aktivt engagemang för identitetspolitik och integration. Ett sådant engagemang innebär givetvis att man månar om att minska de utsattas utsatthet, och, i stället för att jämt och ständigt kräva de maktlösas anpassning, ifrågasätta makten som sådan. Under en period var marxister särskilt intresserade av identitetspolitiska frågor. Gorz argumenterade i Adjö till proletariatet för att Marx idé om arbetarklassen som ”historiens subjekt” inte längre var relevant. Enligt Marx teori var proletariatets befrielse den enda befrielsen som med nödvändighet innebar störtandet av kapitalismen. När Gorz skrev sin kritik hade inte bara arbetarklassens representanter förvandlats till ett välbeställt samhällsskikt; det syntes som om arbetarklassen själv växt sig bekväm och privilegierad i förhållande till exempelvis invandrargrupper och arbetslösa. Det tidigare så trängande behovet av samhällsomstörtning hade försvunnit från arbetarklassen, menade Gorz.71 Sådana anspråk fanns däremot representerade i andra sociala rörelser. Marcuse föregick Gorz i att utmana marxismens proletariatfixerade messianism och såg särskilt i den radikalfeministiska kvinnorörelsen en subversiv potential. Här fanns nämligen en radikalitet som inte enbart värnade om den egna gruppen, utan sträckte sig till att utmana den av män utformade helheten: ”Kvinnorörelsen är revolutionär”, skrev Marcuse och preciserade vidare: ”när den inte enbart kräver en lika stor del av förtrycket.”72

Anarkisten Emma Goldman – här på polisfoton från Chicago 1901 – var tidig med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser.
Anarkisten Emma Goldman – här på polisfoton från Chicago 1901 – var tidig med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser. Foto: Chicago Police Department/Wikimedia Commons

Tidigast med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser är troligen den anarkistiska aktivisten Emma Goldman som redan under tidigt 1900-tal ifrågasätter suffragettrörelsens idoga kamp för kvinnlig rösträtt. Det Goldman vänder sig emot är inte själva kravet på lika rösträtt. Hon kritiserar att anspråken slutar med rösträtten, att integrationen i manssamhället blir viktigare än att kullkasta det. Män och kvinnor borde givetvis ha lika stora möjligheter att påverka den representativa demokratin, skriver hon, ”men det kan omöjligen få mig att blunda för den absurda idén att kvinnan kommer att lyckas där mannen misslyckats. Om hon inte förvärrar saker så kommer hon definitivt inte att göra dem bättre. Att anta att hon skulle kunna rena något som inte är mottagligt för rening är därför att tillskriva henne övernaturliga krafter.” Problemet var med andra ord inte främst att kvinnorna utestängdes från den representativa demokratin. Problemet var den representativa demokratin som sådan. Lika dubbelt, för att inte säga hånfullt, förhöll sig Goldman till kvinnans integration i det av män utformade arbetssamhället:

Sex miljoner kvinnliga lönearbetare; sex miljoner som delar männens rätt till att bli exploaterade, att bli rånade, att gå i strejk, och även till att svälta. Någonting mer, min herre? Ja, sex miljoner lönearbetare i varje sysselsättningsområde, från det högsta tankearbetet till gruvorna och tågrälserna, men också till detektiverna och poliserna. Emancipationen är i sanning fullbordad.73

Goldman var emellertid före sin tid – i egenskap av anarkist och ännu mer i egenskap av anarkafeminist. Medan hennes romantiska, antiauktoritära och allvarsamma lekmoral först under 1950-talet populariserades av beatförfattare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg samt sociologer som David Riesman, C. Wright Mills och Vance Packard, så kämpade de många liberalfeministerna vidare med att vinna ”tillträde till arbete” och därmed bli ”fria ekonomiska subjekt”. Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”74 Detta förändrades däremot med vissa av 60-talets radikalfeminister.

Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”

Christine Delphy och Dorothy Smith är ett par exempel på mer samtida feminister som ställer sig frågande till det fördelaktiga i att integrera kvinnan i arbetssamhället – särskilt då integrationen hittills varit avhängig en utveckling där de produktiva aktiviteter som tidigare utförts i hemmen flyttats ut i samhället och därigenom förvandlats till lågbetalt lönearbete.75 Gorz och andra arbetskritiska marxister som i kvinnorörelsen sett en subversiv kraft, har länge kritiserat denna utveckling: ”Kvinnorörelsen ingår i kapitalets logik när den söker befria kvinnor från icke-ekonomiskt orienterade aktiviteter genom att definiera dessa som slaviska, underordnade uppgifter som bör utplånas.”76 Gorz menar att det obetalda arbetets låga status förvärras när emancipationen så starkt förknippas med lönearbete. Den franske grundaren av de sociala rörelsernas sociologi, Alain Touraine, kontrasterar den endimensionella feminismen med en transcendent feminism som han beskriver som:

en befrielserörelse, inte enbart av kvinnor utan av män genom kvinnor. En av dess mest fundamentala aspekter är dess opposition mot militära och finansiella organisationsmodeller, mot pengars makt och jätteorganisationer. Den representerar en vilja att organisera det egna livet, att bilda personliga relationer, att älska och bli älskad, att få ett barn. Av alla sociala rörelser är kvinnorörelsen den som bäst kritiserar det växande övertag som jätteföretag skaffat sig över våra vardagsliv. Enbart kvinnor har bevarat de personliga kvaliteter som det manliga herraväldet kramat ur männen. Eftersom de blivit exkluderade från den politiska och militära makten har kvinnor lyckats behålla sin kapacitet för de känslorelationer som män förfrämligats från genom maktstrukturerna – eller som de förfrämligat sig själva från för att tjäna strukturerna.77

Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär – en feminism som för övrigt sällan överskrider ”kroppsräkningens” ramar, det vill säga kvantitativ fördelning av män och kvinnor på samhällets maktposter.78 Det vi ser är med andra ord en återgång till den liberalfeminism som den andra vågens feminism en gång så aktivt bekämpade. Hos radikalfeminister som Germaine Greer, Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, Valerie Solanas med flera kunde man se en drastisk uppgörelse med liberalfeminismens endimensionella rättighetsfilosofi; det viktiga var inte längre att ”ta makten” utan att avskaffa makten; inte att ”kräva arbete” utan att avskaffa arbetet. Även i studier av rasism och antisemitism hos exempelvis Theodor Adorno, Max Horkheimer och Erich Fromm var det inte de specifika formerna av förtryck som främst intresserade, utan hur de vittnade om en falsk helhet.

Alain Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär.
Alain Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär. Foto: Fanni Olin Dahl/TT

”Inom sociala rörelser, som feminismen till exempel, glider aktivistisk strävan att medelst [ekonomisk] omfördelning råda bot på manlig övermakt isär från strävan att i stället söka efter erkännande av genusskillnader”, skriver Nancy Fraser i en uppgörelse med det fokus på ”erkännande” som på senare år växt sig starkt inom kritisk teori och politik.79 Även om det i denna polarisering finns de som lika ensidigt talar sig varma för omfördelning och struntar i kulturella normer och fördomar, menar Fraser att det hon benämner ”skillnadens politik” nu har ett sådant övertag att ”egalitära krav på omfördelning” nära nog utplånats från den allmänna dagordningen. Detta märks särskilt bland socialdemokrater och liberaler: social jämlikhet är ett begrepp som inte ens kvalar in som floskel i dagens realpolitik; vad man nu eftersträvar är social rörlighet – den amerikanska fiktionen som säger att vem som helst oavsett bakgrund kan ta sig till vilken position som helst. Den sociala rörligheten fungerar som ett mått på grad av meritokrati och är i dag så överordnad alla andra rättviserelaterade frågor att man ofta likställer rörligheten med begrepp som ”jämlikhet” och ”rättvisa”.80

Under tiden stärks arbetsideologin – indirekt, men mycket effektivt. Diskriminering inom arbetslivet sticker så mycket i meritokratens ögon att ett ifrågasättande av arbetslivet i sig inte får plats i medvetandet. Vår erfarenhet av hur arbetsmarknaden avgör liv och lycka leder inte till ifrågasättande av lönearbetets helgd – ju mer segregerande funktion lönearbetet antar, desto mer insisterar vi snarare på att det ska integrera oss. ”Aldrig har arbetets ’oersättliga’ och ’oundgängliga’ funktion såsom källa till ’sociala band’ och ’social sammanhållning’, till ’integration’, till ’socialisation’, personlig identitet och mening åkallats med sådan besatthet som nu då det inte längre kan fylla någon av dessa funktioner”, skriver Gorz apropå integrationsdiskursen. Integration via lönearbetet är per definition en omöjlighet.81 Lönearbetet är och har alltid varit exkluderande, konkurrensinriktat och hierarkiskt. Vi kan inte alla bli statsministrar. Vi kan möjligen få en svart president, en kvinnlig företagsledare eller en mediemagnat med arbetarklassbakgrund – men sedan då? Leder detta till någon annan skillnad än att konkurrensen framstår som mer meritokratisk än vad den är? Och om man rent hypotetiskt föreställer sig att vi lyckades nollställa allt som har med socialt arv att göra och därigenom skapa en perfekt meritokrati, skulle makten då bli mindre repressiv?

Martha Gimenez, etnicitetsforskare från University of Colorado, skriver: ”En ökad andel kvinnliga och icke-vita kapitalister, eller rent av ersättandet av vita, manliga kapitalister med kvinnor och medlemmar av etniska minoriteter kan aldrig någonsin skapa en ’snällare och mildare’, icke-exploaterande kapitalism.”82 Martin Luther Kings dröm om att hans barn en dag skulle ”leva i en nation där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär” blir i förhållande till den rasistiska samhällsordningens absurditet vacker. Men är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet? Och vilka kan vi tänka oss att döma till liv i fattigdom?

Är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet?

Det kanske är överflödigt att tillägga att vi i en värld där diskriminering på grund av klass, kön, etnicitet och så vidare inte längre existerade, enkelt skulle kunna diskriminera varandra på andra grunder. Att föreställa sig en värld utan distinktioner tycks omöjligt, varför det mycket misslyckade projektet att bekämpa all slags distinktion aldrig kan ges något slutmål. Som sociologen Kaj Håkanson visat så döljer varje ”dekonstruktion” av dualismer en rad nya dualismer: ”Så länge vi värderar någonting överhuvudtaget, så kommer en del fenomen att värderas lägre än andra. Det särskiljande och ojämlika kommer på så sätt hela tiden att finnas där. Är du inte starkast och vackrast så kanske du är den bäste maoisten.”83 Den enorma floran av så kallade ”föränderliga” eller sekundära olikheter i form av livsstil, utseende, civilstånd, bildning, språkfärdigheter och andra, ännu mer subtila egenskaper belyser vid reflektion problematiken.84 Dessa egenskaper ligger redan till grund för mycket diskriminering, men som vi ska se beträffande det emotionella arbetet (se kapitel 8) blir de knappast upplösta inom lönearbetets ramar. Lönearbetet har snarare en starkt normreproducerande funktion.

Sammanfattningsvis ansluter sig det liberala integrationsprojektet till den etablerade arbetarrörelsen i omhuldandet av dagens arbetstvång. Den frihet som eftersträvas befinner sig inom arbetssamhällets gränser och förmodas alltså uppnås via lönearbetet på ett eller annat sätt. Som det kommer att framgå rör det sig dock om mer än en politisk ”verklighetsanpassning”. Hos många av dagens socialdemokrater och liberalfeminister är krav på genomgripande samhällsförändringar något som avvisas med emfas; inte minst vad gäller arbetets plats i våra liv. På så vis kan ursprungligen subversiva rörelser anta samhällsbevarande funktioner.

 

Radikalitetens arbetsanpassning

Innan jag lämnar identitetspolitiken ska vi titta närmare på ett problem som länge sysselsatt genusteoretiker, nämligen vad den feministiska samhällsfilosofen Carole Pateman kallar ”Mary Wollstonecrafts dilemma”.85 Det 1700-talsfeministen Wollstonecraft frågade sig var huruvida man skulle kräva kvinnornas fulla deltagande i samhällslivet genom att vädja till den gemensamma mänsklighet som delas med männen, eller genom att vädja till det goda som ansågs skilja kvinnor från män. Den så omdiskuterade klyvningen mellan likhetsfeminism och särartsfeminism kan härledas till detta dilemma. De akademiskt mest understödda varianterna av dessa falanger ledde i båda fall till en repressiv anpassning av kvinnor till ett av män utformat arbetsliv. Som den danske statsvetaren Erik Christensen uttrycker det: ”Längs med likhetens väg kommer kvinnor att följa den dominerande, manliga lönearbetsnormen. Längs med skillnadens väg och prioriteringen av kvinnors omsorgsarbete över lönearbete kommer kvinnor att fortsätta att bli marginaliserade av män på arbetsmarknaden.”86 Som genusforskaren Kathi Weeks lysande exemplifierat i The problem with work kan det dock finnas en poäng i att bejaka den avvikelse som står i opposition till arbetssamhället. Häri öppnar sig nämligen ett utopiskt ifrågasättande av arbetssamhället i sin helhet med konkreta krav på förkortad arbetstid och basinkomst som feminister länge drivit. Tyvärr sker detta alltför sällan.87

Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.

Det finns ett mycket legitimt skäl att akta sig för särartsfeminismens framhållande av det ”kvinnliga” som något som är moraliskt överordnat det ”manliga”. Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.88 Detta är ett av skälen till att den postmoderna dekonstruktionsvågen, upplösandet av dualismer som ”kvinna–man”, ”invandrare–svensk”, ”funktionsvarierad–normalfungerande” varit så tydlig inom den tredje vågens feminism, queerfeminismen. Medan vissa ifrågasatt vitsen med att alls uppmärksamma kvinnors och mäns olika levnadsvillkor (vilket, när de ju finns fler könsuttryck, antas reproducera könsdualismen) så har många genusteoretiker delat upp sitt kritiska projekt i att å ena sidan handla om dualismens reproduktion och å andra sidan handla om underordningen av kvinnor som grupp.89

Fraser har i ett försök att lösa Wollstonecrafts dilemma framlagt ett försvar av ”det feminina” som har vissa normativa anspråk utan att för den sakens skull hänfalla åt särartsfeministiska resonemang. Gentemot den dominerande, manliga ”familjeförsörjarmodellen” ställer hon en alternativ, kvinnlig moral som hon kallar för ”omsorgsmodellen”. Liksom hos Marcuse, Gorz, Adorno och andra arbetskritiker sammankopplas manlig aggressivitet med lönearbetets normer, vilka männen av historiska, icke-biologiska skäl varit särskilt utsatta för medan kvinnorna i stället varit förpassade till hushållets ”bekväma koncentrationsläger” som Betty Friedan uttryckt det.90 Den undertryckta rationalitet som bevarats i omsorgsmodellen utgår från fem principer, menar Fraser: (1) Principen om icke-fattigdom, att grundläggande behov tillfredsställs. (2) Antiexploateringsprincipen, att exploaterande från familj, marknad och stat minimeras. (3) Jämlikhetsprincipen beträffande inkomst, fritid och respekt. (4) Antimarginaliseringsprincipen, egalitärt deltagande i de sociala sfärerna. (5) Antiandrocentrismprincipen, en förändring av traditionella könsnormer.91

Problemet, enligt Fraser, är att omsorgsmodellen enbart kan realiseras inom arbetslivet på bekostnad av jämlikhetsprincipen och antimarginaliseringsprincipen. Detta eftersom lönearbetet är hierarkiskt uppbyggt enligt principer som delar in människor i vinnare och förlorare. Det unika med Fraser är att hon i något av ett alexanderhugg föreslår ”den universella omsorgsmodellen” som – snarare än att eftersträva ”balans” mellan de två rationaliteterna – medelst basinkomst försvagar lönearbetet som institution. Vad Fraser erbjuder är en lösning på Wollstonecrafts dilemma där de manliga ”spelreglerna” sätts ur spel. Oron för att vissa skulle utnyttja ett basinkomstsystem, så kallade free-riders, beskriver hon som en typiskt manlig oro: ”Oron för snålskjuts är, för övrigt, typiskt androcentriskt definierad som en oro för undvikande av betalt arbete. I kontrast till detta ägnas mycket liten uppmärksamhet åt ett mycket mer utbrett problem nämligen mäns snålskjuts på kvinnors obetalda hushållsarbete.”92

Som jag redan nämnt utgör dess värre Frasers och de tidiga radikalfeministernas upplösning av Wollstonecrafts dilemma undantagen för en feminism som i stället för frågan om samhällets omdaning upptagits av att anpassa kvinnan till lönearbetet. När det i samband med finanskrisen 2008 uppmärksammades att det i USA råder lägre arbetslöshet bland kvinnor än bland män, publicerade Fraser en artikel i New Left Review där hon argumenterar för att vissa av de frågor som även den andra vågens feminism ansåg vara viktiga numera får en cementerande funktion i arbetssamhället. Hit hör kravet på lika villkor på arbetsmarknaden och inte minst bekämpandet av den ”androcentrism” som den tidigare familjelönen reproducerade genom att ta för givet att mannens lön skulle vara tillräcklig för att försörja en hel familj medan kvinnoarbetets intäkter mer sågs som ”extrapengar”. Trots att en radikalitetens aura lever kvar kring dessa frågor får de i nyliberalismens tidevarv nya innebörder, menar Fraser: ”Kritiken av familjelönen från den andra vågens feminism lever i dag en perverterad tillvaro. En gång stod den i centrum för den radikala analysen av kapitalismens androcentrism, men nu tjänar den till att intensifiera kapitalismens vurm för lönearbetet.”93

Malcolm X, här vid en radiointervju i New York 1963, krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll.
Malcolm X, här vid en radiointervju i New York 1963, krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll. Foto: TT

Liknande metamorfoser av äldre tiders radikalitet kan skönjas på flera håll. Faktum är att vår form av kapitalism utvecklat den sanktionerade absorberingen av alla slags radikala rörelser till en specialitet. Genom att omformulera radikala strukturomvandlingskrav till systembevarande samhällsfrågor har många från 68-generationen gått från ekonomisk nöd till respektabla former av avlönad radikalitet. Antirasismens transformation är ett annat tydligt exempel. Den tidiga medborgarrättsrörelsen i USA har mycket litet gemensamt med den integrations- och mångfaldsindustri där arbetsanpassningen så ofta fått stå i centrum. Malcolm X skilde sig tydligt från endimensionella politiker i det att han hellre talade om mänskliga rättigheter än om medborgerliga rättigheter. Han krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll.94 Detta är något annat än att producera månatliga rapporter om ”integrationen” i arbetslivet som sällan betyder mer än att vissa minoriteter anpassas till den rådande arbetsnormen.

För att ge ytterligare ett exempel på anpassad radikalitet kan ekologismen nämnas, där rörelsen tydligt gått från att främst handla om ifrågasättande av den industriella produktions- och konsumtionshysterin, till en sorts lyxkonsumistisk livsstilsmarkör att skryta över vid middagsbordet. Det Gorz på ett tidigt stadium i den ekologiska miljörörelsens utveckling varnade för, nämligen ”den fascistoida ekologismen” som utan minsta ifrågasättande av rådande maktordningar reducerar ekologisk hållbarhet till en fråga om teknologi och konsumentupplysning, har tagit överhanden i dagens miljörörelse.95 Detta är typiska, men långt ifrån unika exempel på hur radikala projekt infogas i förtryckande ramverk.96

Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet.

Det finns dock en identitetspolitisk rörelse där radikalitetens arbetsanpassning borde vara en omöjlighet. Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet, då själva ”funktionsdugligheten” ju är det som skiljer personer med funktionsnedsättning från den så kallade ”normaten”. Visserligen kan integrationen göras till en fråga om fysisk tillgänglighet till allmänna utrymmen och liknande, men den samhällsfunktion som gör funktionsnedsättningen verkligt handikappande är givetvis lönearbetet. För att en funktionsnedsättning som leder till nedsatt arbetsförmåga ska upphöra att vara en funktionsnedsättning räcker det inte att arbetet handikappanpassas eller möjliggörs med hjälp av personlig assistans och andra hjälpmedel – så länge arbetstvånget utgör vår mest centrala institution kommer funktionsnedsättningen att förbli en funktionsnedsättning. Det kan jämföras med den arbetande kvinnan – så länge hemmafruidealet var det dominerande bland vuxna kvinnor förblev den arbetande kvinnan avvikande med allt vad det innebar. Kanske är det just för att den fullständiga integrationen av personer med funktionsnedsättning så tydligt förutsätter arbetssamhällets slut som deras anpassning till lönearbetet tagit sig så groteska former.

Från och med den naziinspirerade, men likväl socialdemokratiska, institutionaliseringen av så kallade ”idiotanstalter” har Sverige i den byråkratiska välviljans namn legat i framkant vad det gäller arbetsanpassningen av de som arbetsideologerna förut talade om som ”obildbara idioter”. De ”sinnesslöa”, som de också kallades (vilket inbegrep allt från epileptiker till ”hysteriska” kvinnor som vägrade underkasta sig sina makar), fick tidigare den ”stimulans” de behövde på anläggningar som, mer rättvisande än i dag, kallades för ”arbetshem”. Här kunde de leva livet sådant det borde vara – i arbete – trots att de ansågs oförmögna till att utföra ett ”riktigt arbete”.97 Så hotfulla har dessa arbetsodugliga individer ansetts vara att de alltsedan nazismens mindre förblommerade utrotningsförsök har isolerats, gömts undan och tvångssteriliserats. Makarna Myrdal bidrog ideologiskt till denna marginalisering och var explicita förespråkare av sterilisering och tvångsabort; särskilt vad det gällde elimineringen av vissa ”defekter” för vilka man ”vunnit så säker kännedom om arvshotet, att man kan våga avgöra, att sådana egenskaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej rashygieniskt är önsklig”.98 Det är antagligen överflödigt att tillfoga att den biologistiska diskursen inte drabbat någon grupp hårdare än de som i arbetssamhället går under beteckningen ”funktionsnedsatta”.

Inte ens i de mest politiska formuleringarna av de funktionsnedsatta personernas sak ifrågasätts dock arbetslivets artificiella funktionsnorm. I stället präglas den akademiska debatten exempelvis av vad man ska kalla gruppen i fråga (ännu använder sig exempelvis diskrimineringsombudsmannen och RFSL av begreppet ”personer med funktionsnedsättning”, men diskussion pågår om huruvida ”personer med funktionsvariation” är mer rättvisande), av stadsplanering och fysisk tillgänglighet, av intersektionen mellan kön och funktionsnedsättning, av stigmatisering inom social- och intimitetssfären och sist – men definitivt inte minst – av ”exkluderingen” från arbetslivet.99 För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i likaledes unika institutioner som Samhall och Daglig verksamhet.

För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i institutioner som Samhall och Daglig verksamhet. Godispackning på Samhallanläggning i Västerås.
För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i institutioner som Samhall och Daglig verksamhet. Godispackning på Samhallanläggning i Västerås. Foto: Alf Pergeman/TT

Som ekonomen Mikael Holmqvist skriver i sin stora Samhallstudie är det uppenbart att kategoriseringen av arbetshandikappade i sig haft en marginaliserande funktion trots att man, liksom kvinnoförtryckets apologeter, gärna framhävt de positiva kvaliteter som en diagnos som adhd kan förknippas med.100 På vilka grunder människor bedöms som arbetshandikappade är vidare ytterst godtyckligt. En rimlig slutsats av Holmqvists studie är att säga att ”arbetshandikapp är en social roll som människor som har svårt att få eller behålla ett arbete lär sig att spela” – ett spel som vidare pådrivs av ”medicinsk eller annan expertis, såsom socionomer och psykologer, vars profession ger processen den nödvändiga auktoriteten och legitimiteten”.101 I takt med den diagnostiska kulturens utbredning har antalet arbetshandikappade ökat lavinartat. Den välvilliga byråkratiseringen har nämligen en tendens att bli mer och mer omfattande. Trots mångfaldsbegreppets glorifiering menar Holmqvist, med en explicit referens till Marcuse, att resultatet blir ”ett allt mer endimensionellt arbetsliv, genom att allt fler människor klassas, identifieras, organiseras och utvecklas som arbetshandikappade”.102

Symptomatiskt nog vänder sig Holmqvists och andras kritik av arbetssamhällets stödinstitutioner inte mot deras mål – anpassning till arbetssamhället – utan mot den uppenbart repressiva utformning denna anpassning tagit sig. I det här sammanhanget är emellertid arbetstvånget i sig intressantare. Det är en naiv föreställning att integration ens i någon ytlig mening skulle kunna emanera ur organisationer som Samhall. Samhalls policymål, att erbjuda ”meningsfullt och utvecklande arbete”, är ännu svårare att ta på allvar.103 De arbeten som erbjuds inom Samhall har länge varit förknippade med mer av monotoni, dålig arbetsmiljö, mobbning och social stigmatisering samt lägre löner än vad som återfinns på den reguljära arbetsmarknaden. Det ligger nära till hands att anta att arbetshandikappade personer skulle må bättre av att delta i det normalreglerade arbetslivet.

Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra.

Stigmatiseringen fyller dock en annan funktion. Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra. För att arbetssamhället oreflekterat ska kunna accepteras som en ”nödvändighet” så måste det slå blint. Detta sker antingen genom ordinär anställning eller, för den minoritet som klarar sig undan arbetet, genom ekonomisk knapphet och social underordning. Men det som utmärker arbetsideologins endimensionella lager är inte understödjandet av denna maktordning – all slags arbetsideologi bidrar till arbetssamhällets fortbestånd. Den endimensionella arbetsideologin gör det dock utan att angripa individen med vare sig de moralismer som den protestantiska arbetsideologin står för, eller det tvång som utmärker den industriella arbetsideologin. I stället associeras den endimensionella arbetsideologin med en välvilja grundad i olika rättighetsdiskurser som kan ha ytterst radikala och till och med arbetskritiska rötter. Detta gör den så lätt att anamma för den som upplever sig gynnad av den, och så svår att kritisera för den som inte kan blunda för sin förnedring.

 

* * *

 

I den här bokens första del har tre arbetsideologiska motorer analyserats. Den endimensionella arbetsideologin är givetvis den som läsaren har lättast att känna igen i dag, men det är ändå viktigt att poängtera att det mer brutala arvet från protestantismen och industrisamhället fortfarande lever kvar och gör sig påmint. Med den endimensionella arbetsideologins dominans kan man säga att arbetsideologin tar sig mer internaliserade former. Våldsbaserad makt lämnar i större utsträckning än manipulativ makt utrymme för medvetet distanstagande hos den förtryckta parten. I en tid när den mänskliga arbetskraften blivit mer överflödig än någonsin har människan således blivit mer arbetsanpassad än någonsin – så till den grad att hennes identitet riskerar att krackelera om hon förnekas en plats i arbetslivet. För att förstå hur detta har kunnat äga rum är arbetsbegreppets förlorade mening ytterst central. Arbetet framstår som en substanslös vålnad som i sig aldrig bekämpas. I stället hamnar dess kringliggande institutioner i skottgluggen för både högern och vänstern. Black beskriver den närmast totala uppslutningen i detta diskursiva projekt på följande vis:

De talar gladeligen om allt utom arbetet i sig. Dessa experter, som erbjuder sig att tänka i vårt ställe, delar sällan med sig av sina slutsatser beträffande arbetet trots dess centrala plats i våra liv. Sinsemellan sig tjatar de i stället om detaljerna. Fack och företagsledningar är överens om att vi borde sälja vår livstid i utbyte mot vår överlevnad, men de förhandlar om priset. Marxister tycker att vi borde styras av byråkrater. Liberaler tycker att vi borde styras av affärsmän. Feminister bryr sig inte om vilken form styrningen har så länge cheferna är kvinnor. Det är tydligt att dessa ideologispridare skiljer sig åt i fråga om maktämbetenas fördelning. Det är också tydligt att ingen av dem motsätter sig makten som sådan och att de alla vill att vi ska fortsätta arbeta.104

Trots till synes diametralt oppositionella ståndpunkter upprätthåller på så sätt politikens parter arbetssamhället och den normaliserade katastrof som arbetet utgör i våra liv. Med den ekonomiska nödvändigheten tvingas samma arbetsideologi ner på gräsrotsnivå. ”Så kommer det sig”, skriver Gorz, ”att alla potentiellt arbetslösa och alla med otrygga anställningar tvingas slåss för detta ’arbete’ som kapitalet avskaffar överallt runtomkring dem, och att varje demonstration, varje plakat som proklamerar ’vi vill ha jobb’, samtidigt proklamerar kapitalets seger över en förslavad mänsklighet av arbetare som inte längre är arbetare, men ändå inte kan vara någonting annat”.105 Hur denna konflikt kommer till uttryck i konsumtionssfären ska jag diskutera i nästkommande del.

 

Här slutar det utdrag ur Roland Paulsens Arbetssamhället som Arbetaren publicerat som radarserie. Den på detta utdrag följande delen, med titeln ”Arbetets frukt”, börjar på sidan 125 i boken.

 

Fotnoter:

70. För ett typiskt exempel på hur denna retorik ser ut, se Björn Lindgren, ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”, Expressen, 5/5, 2011.

71. André Gorz, Farewell to the working class: An essay on post-industrial socialism, London: Pluto Press, 1982.

72. Herbert Marcuse, Counterrevolution and revolt, Boston: Beacon Press, 1972, s. 31.

73. Emma Goldman, Anarchism and other essays, Project Gutenberg: eBook #2162, 2000, s. 121.

74. Tom Lutz, Doing nothing: A history of loafers, loungers, slackers and bums in America, New York: Farrar, Straus and Giroux, 2007, s. 245.

75. Christine Delphy, Close to home: A materialist analysis of women’s oppression, Amherst: University of Massachusetts Press, 1984; Dorothy E. Smith, The everyday world as problematic: A feminist sociology, Milton Keynes, England; New York: Open University Press, 1988

76. Gorz, Farewell to the working class, s. 84.

77. Alain Touraine, ”La révolution culturelle que nous vivons”, Le Nouvel Observateur, vol. 1 Augusti, 1978.

78. Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008, s. 151–57.

79. Nancy Fraser och Axel Honneth, Redistribution or recognition? A political-philosophical exchange, London; New York: Verso, 2003, s. 8.

80. För en ingående diskussion och analys av denna fråga, se Lena Sohl, Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige, Stockholm: Atlas, 2014.

81. Gorz, Reclaiming work, s. 57.

82. Martha E. Gimenez, ”With a little class: A critique of identity politics”, Ethnicities, vol. 6, nr 3, 2006, s. 431.

83. Kaj Håkanson, Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och verklighetsuppfattning, Stockholm: Prisma, 1981, s. 125.

84. Se Katarina Mlekov och Gill Widell, Hur möter vi mångfalden på arbetsplatsen? Lund: Studentlitteratur, 2003, s. 10.

85. Carole Pateman, The disorder of women: Democracy, feminism and political theory, Stanford, Calif.: Stanford Univ. Pr., 1989.

86. Erik Christensen, The heretical political discourse: A discourse analysis of the Danish debate on basic income, Aalborg: Aalborg University Press, 2008, s. 64.

87. Kathi Weeks, The problem with work: Feminism, Marxism, antiwork politics, and postwork imaginaries, Durham: Duke University Press, 2011.

88. Se Betty Friedan, Den feminina mystiken, Stockholm: Pan/Norstedt, 1968; Yvonne Hirdman, Genus: Om det stabilas föränderliga former, Malmö: Liber, 2001; Gerd Lindgren, Klass, kön och kirurgi: Relationer bland vårdpersonal i organisationsförändringarnas spår, Malmö: Liber., 1999.

89. Mindre populär är däremot kontemplationen av ”manliga” respektive ”kvinnliga” egenskaper. Man kan uppmärksamma frekvensen av kvinnomisshandel eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen exempelvis, men mindre ofta skälet till att män är så mycket mer våldsamma och maktlystna. Maskulinitetsforskningen är här ett lysande undantag. För de redan nämnda radikalfeministerna var männens våld inte något vars förekomst även skulle påvisas bland kvinnor eller på annat sätt ”dekonstrueras”, utan beviset på att manssamhället var en styggelse och att kvinnans frigörelse därför skulle kräva en total omdaning av de rådande samhällsstrukturerna. Hos de mest framträdande radikalfeministerna var de biologiska bevekelsegrunderna för uppdelandet i ”kvinnligt” och ”manligt” oftast outtalade i den mån de alls existerade. Det ligger nära till hands att påstå att radikalfeminismens förmodade biologism snarast tolkats in i efterhand. Till skillnad från dagens antifeminister, som gärna framhåller att kvinnor har sina alldeles egna kvaliteter som allt som oftast är relaterade till emotionell närhet och omsorg och att kvinnor därför är bäst lämpade för att vara underbetalda och underordnade män, framhöll de tidiga radikalfeministerna de ”kvinnliga” värdenas egenvärde samt att samhället – och i synnerhet männen – borde anpassas till dessa värden. Den motsatta anpassningsprocessen var, som Goldman och andra framhöll, ingen väg till emancipation.

90. I Lutz, Doing nothing, s. 245.

91. Nancy Fraser, ”After the family wage: What do women want in social welfare?” Social justice, vol. 21, nr 1, 1994, s. 612.

92. Ibid., s. 615.

93. Nancy Fraser, ”Feminism, capitalism and the cunning of history”, New Left Review nr 56, 2009, s. 111.

94. Lucile Davis, Malcolm X: A photo-illustrated biography, Mankato, MN: Bridgestone Books, 1998, s. 22.

95. André Gorz, Le socialisme difficile, Paris: Éditions due Seuil, 1967.

96. Se även Alf Hornborg, Nollsummespelet: Teknikfetischism och global miljörättvisa, Göteborg: Daidalos, 2013.

97. Se Owe Røren, Idioternas tid: Tankestilar inom den tidiga idiotskolan 1840–1872, Stockholm: Stockholms universitet, 2007.

98. Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, Stockholm: Bonnier, 1934, s. 75.

99. För typiska exempel, se Lars Grönvik och Mårten Söder, red., Bara funktionshindrad? Funktionshinder och intersektionalitet, Malmö: Gleerup, 2008; Malena Sjöberg, Arbetsliv och funktionshinder, Lund: Studentlitteratur, 2002.

100. Mats Andersson och Monica Johansson, Funktionshinder och arbetsliv: En deskriptiv processutvärdering av pilotprojektet ”Funktionshinder som merit på arbetsmarkanden”, Arbetslivsintitutet: Arbetslivsrapport nr 2007:14, 2007.

101. Mikael Holmqvist, Samhall: Att bli normal i en onormal organisation, Stockholm: SNS förlag, 2005, s. 312–13.

102. Ibid., s. 345.

103. Eva Rådahls reportagebok Löftesfabriken beskriver det uppenbart hånfulla i denna ”välvilliga” ambition genom att redogöra för mängder av statistik och livsöden som avslöjar den slående vantrivseln inom Samhall. Den här kvinnans arbete säger något om hur begreppet ”meningsfullt arbete” fullständigt dränerats på just mening:

”Hulda Malmbo demonstrerar sitt arbete. Hon tar en bunt vitt garn ur en stor, brun papperskartong intill, lägger bunten i symaskinen och syr en rak söm genom den. Hon ändrar läge på symaskinen och backar – syr en rak söm. Det blir två sömmar genom garnbunten, en fram och en tillbaka. Golvmoppen är klar.

Hon tar en ny bunt garn. Syr en rak söm framåt och en söm bakåt.

Hon tar en ny bunt garn…

Är detta hennes arbete – det hon gör åtta timmar om dagen?”

Se Eva Rådahl, Löftesfabriken: Samhall i närbild, Stockholm: Pandemos, 1990, s. 36.

104. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 2.

105. Gorz, Reclaiming work, s. 53

Publicerad
2 hours sedan

Ny­industrialisering i Sápmi: ”Grön kolonisering”

Den så kallade gröna omställningen, med tillhörande nyindustrialisering av stora delar av Norrland och Sápmi, är för Samerådets Åsa Larsson Blind inget annat än en ny våg av kolonisering. – Statens övergrepp och koloniala politik gentemot samerna har aldrig upphört, säger hon.

Åsa Larsson Blind, som kommer från en renskötarfamilj och till vardags arbetar på Samerådet, inleder vårt samtal om den så kallade gröna omställningen med att belysa majoritetssamhällets förhållningssätt till de samiska områdena.

– Om vi tittar på vad som sker i norra Sverige och den delen av det som kallas Norrland och som överlappar med Sápmi, så är det i stort sett en ny våg av kolonisering. Från samiskt håll pratar vi om en grön kolonisering för att sätta fokus på de koloniala strukturer som Sverige har haft historiskt och aldrig brutit med. 

Hon beskriver den nyindustrialisering som pågår som en ny våg i en kolonial struktur, där Norrland och Sápmi är en del av Sverige där man ska hämta råvaror och producera resurser och överflöd till resten av Sverige.

Storskalig utvinning – ohållbart

Den andra sidan av den ”gröna omställningen” som hon vill belysa är vad som avses med omställning.

– Klimatforskarna vet vad vi måste göra: ställa om vårt samhälle, förbruka mindre resurser och släppa ut mindre koldioxid. Ändå handlar hela den gröna omställningen om att utvinna mer energi, i stället för att vi pratar om exempelvis energieffektivisering.

– Den energi vi ska använda måste vara ren energi, ja. Så vi måste ha förnybar energi. Men vi kan omöjligt tänka oss att vi ska byta ut ett energislag mot ett annat och fortsätta förbruka lika mycket. Det är bara ett utbyte – inte en omställning.

Åsa Larsson Blind önskar också vidga perspektiven.

– Vi har en klimatkris men vi har också en biodiversitetskris. Och det som har lett oss hit är de koloniala strukturer som byggt på att fördriva samer för storskalig utvinning av naturresurser i norr. Inte minst storskogsbruket.  

Därför menar hon är det viktigt att fokusera på hur de skador som storskalig industrialisering har orsakat kan adresseras i dag, i stället för att fortsätta på samma linje.

– När det gäller biodiversitetskrisen måste vi börja bevara och skydda naturliga ekosystem, biologisk mångfald och inte minst börja restaurera mark, säger Åsa Larsson Blind.

Kiruna – gammal gruvfyndighet i ny skepnad

Sverige har hittat sätt att göra vinster på den så kallade gröna omställningen, till exempel när det handlar om batterifabrikerna och gruvdriften. Dessa är de två industrier som växer allra snabbast i norra Sverige just nu.

Det finns redan många gruvor, men även nya gruvprojekt ligger i startgroparna i Sápmi. Åsa Larsson Blind nämner Kiruna kommun där alla aspekter av klimatomställningen faller samman och blir tydliga.

Åsa Larsson Blind. Foto: Rebecca Lundh

Det var där LKAB tillsammans med energi- och näringsministern samt vice statsministern Ebba Busch i januari 2023 under Sveriges ordförandeskap i EU tog emot världspressen för att annonsera att gruvbolaget gjort det största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa. 

– LKAB driver ju just nu på att få börja gruvbrytning även i det som kallas Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna. Det är en fyndighet som man har vetat om väldigt länge. Det är mestadels järnmalm, men det som är skillnaden nu är att man profilerar den som sällsynta jordartsmetaller, för då är det berättigat i den gröna omställningens logik, säger Åsa Larsson Blind. 

Genom att fokusera på de mer ovanliga jordartsmetallerna som ligger inbäddade i järnmalmen kan gruvbolaget enligt EU:s nya mineralstrategi, Critical Raw Materials Act, ansöka om bidrag från EU-kommmissionen för så kallade ”kritiska projekt”. 

Företagen hittar alltså sätt att berättiga det de önskar göra i form av investeringar ur ett klimatomställningsperspektiv. Men om man granskar det så kan man fråga om det verkligen är befogat eller ens positivt för miljön, klimatet eller biodiversiteten?

”Världsnyheten” som basunerades ut med pompa och ståt hotar dessutom rennäringen i området och de renskötande samernas leverne och kultur. 

Renskötseln i Gabna sameby hotas av nya markexploateringar

Per Geijer-fyndigheterna ligger i anslutning till den nuvarande gruvan och inte långt från Kiruna stad och skulle gruvbrytning startas där skulle det innebära att den sista befintliga flyttleden för Gabna sameby, skulle skäras av, vilket skulle få fruktansvärda konsekvenser. Något som Arbetaren har rapporterat om tidigare

– Om de öppnar den här påtänkta stora gruvan på våra renbetesmarker, som redan i dag går på två sidor om nya Kiruna stad, skulle det innebära att den sista av fem markvägar för renarna skulle försvinna, säger Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby till Arbetaren.

– Renskötseln i området är inne i en kollaps på grund av alla exploateringar, tillägger hon.

Gabna är en av de mest utsatta samebyarna i Sverige då det kommer till intrång och markexploateringar. Det har funnits gruvor på deras mark i över 135 år, bland annat LKAB:s, Sveriges största, järnmalmsgruva. I dag finns det ytterligare tre andra öppna gruvor, och tre föreslagna på området samt Kirunas nyuppbyggda centrum.

Karin Kvarfordt Niia. Foto: privat

– Sedan har vi all infrastruktur runt omkring med vägar och tunga transporter som går genom vår mark ända till Narvik, vilket innebär enorma ingrepp på naturen och den biologiska mångfalden, säger Karin Kvarfordt Niia. 

“Vi är beroende av våra områden”

Åșa Larsson Blind säger att det är svårt för dem som samer och minoritetsfolk som lever i de här koloniala strukturerna att komma igenom med ett alternativt budskap, när majoriteten och staten på nationell nivå har makten att definiera diskussionen och begreppen. 

Hon beskriver det som helt oförenligt att det hela tiden pratas om nya investeringar och samtidigt om klimatomställning och ett hållbart samhälle.

– Sverige ska bidra till världens hållbarhet. Men är det rimligt att Norrland och Sápmi ska offra sin lokala hållbarhet och sitt lokalt hållbara samhälle för att vi ska bidra med mineraler och resurser till världens hållbarhet på global nivå? säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Det är inte heller så att mineralfyndigheterna endast finns i norra Sverige. Det är absolut inte så, men det är bara i norra Sverige man anser det befogat och möjligt att bryta de här fyndigheterna i stor skala och i den utsträckning som har gjorts under historien och fortsatt planeras för. 

Enligt henne har bolag och politiker tillsammans drivit på den här utvecklingen utan hänsyn till samerna, som är ett av världens internationellt erkända urfolk. Sverige har inte ratificerat urfolkskonventionen, ILO 169, som ger vissa garantier för urbefolkningarnas markrätt. Trots att Sverige enligt folkrätten är skyldigt att ratificera ILO 169.

På många platser i världen använder majoritetssamhället söndra och härska som metod när det kommer till exploatering av naturresurser – hur har samerna stått emot det?

– Samerna har en enad position när det kommer till grundfrågan att skydda den samiska kulturen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Som urfolk är det våra traditionella områden och tillhörigheten till dem som vår specifika kultur grundar sig på. Vi är beroende av våra områden. Det är också så djupt rotat i vår kultur att det inte bara handlar om att vi har rätt till att nyttja de här områdena utan vi har också en skyldighet och ta hand om dem. Det är ett förhållningssätt som vi delar med andra urfolk världen över. 

Hon säger att hon blir frustrerad när hon tänker på att urfolk, världen över, som har så mycket att bidra med kring hur vi kan bygga ett mer hållbart samhälle, inte tillåts delta i diskussioner och beslut. 

Forskningen visar att 80 procent av den globala biologiska mångfalden finns i urfolksområden. Och biodiversiteten i världen minskar långsammare inom dessa områden.

– Det visar ju att hos urfolk finns aspekterna av hållbarhet och cirkulär ekonomi inbyggt. Det som hela världen letar efter.

– Men fortfarande 2024 är vi på en nivå där vi urfolk måste argumentera för att få vara med och delta i diskussionerna, som vid de årliga COP-mötena.

Det är också här det är lätt att bli konspiratorisk, och tro att det inte finns någon genuin vilja hitta lösningar utan att det faktiskt bara är business as usual, säger Åsa Larsson Blind.

Renar på berget Biergenis. Foto: Henrik Montgomery/TT

Hon påpekar också att klimatförändringarna är något som påverkar samerna i vardagslivet i allra högsta grad sedan flera år tillbaka. Det innebär stora utmaningar inte minst för renskötseln. Hon beskriver en dubbel börda.

– Vi lever med effekterna av klimatförändringen under alla delar av året, såsom nu den här hösten, när vintern är sen. Det innebär svårigheter för renarna att hitta mat och medför risker, såsom att isarna inte håller. Det andra handlar om att vi måste agera och hantera alla andras klimatåtgärder på våra traditionella marker, som gravt inkräktar på våra traditionella liv.

Åsa Larsson Blind är inne på det som hon ser som en skevhet i debatten: att någon ska tvinga oss att göra det ena eller det andra, i stället för att se att vi sitter i situationen tillsammans och att vi alla ska hitta en lösning.

– Det är ju inte för någon annans skull som vi ska ställa om samhället, utan för vår egen, för planetens skull.

– Till viss del, som jag sade tidigare. Från samiskt håll. Det här är våra marker. Sen har vi i den samiska kulturen inte samma äganderättsbegrepp, men det ligger ett historiskt arv i marken. Det här är våra områden. Vi ser inte det här som vilka områden som helst. Utan det här är de områden där generationer före oss har levt sina liv och kunnat göra det tack vare de här markerna. Det är vårt ansvar att bevara dessa marker så att generationer efter oss också kan leva av samma marker.

Saknas nationellt regelverk

Åsa Larsson Blind lyfter också det som hon ser som en övertro till ekologisk quick fix. Att så fort man hamnar i en svårighet ska man hitta en snabblösning, och sätter sin tilltro till att teknologin ska lösa problemen, i stället för att göra det jobbiga grundmurade arbetet. Något hon menar hela koloniseringen bygger på – bosättarkolonialismen – att hela tiden söka nya områden och ta över dem, som om det inte fanns något där innan.

– Hela tiden ska man hitta en ny värld. Har vi förbrukat den här, då går man bara vidare. I stället för att, som ur ett urfolksperspektiv, se att det är dessa marker vi har och dem måste vi ta hand om, säger hon och fortsätter:

– Och vi är ömsesidigt knutna till de här markerna. Om en större del av jordens befolkning hade den grundförståelsen tror jag att det vore helt annorlunda. Urfolk världen över har fortfarande de här pusselbitarna i våra traditionella näringar, i vår samhällsstruktur och i våra kulturer. Vi kan lära oss av det. Men i stället blir vi marginaliserade och får inte plats vid bordet när vi ska prata om dessa frågor, om det så är på COP eller nationellt. 

Demonstrationer mot gruvplanerna i Gállok, i närheten av Jokkmokk, år 2013. Foto: Tor Lundberg Tuorda

Åsa Larsson Blind säger att hon saknar ett nationell ledarskap. Som det har blivit tycks allt ligga i händerna på industrierna och företagen. Det är ju inte de som ska driva utvecklingen, utan det borde ske nationellt med regelverk och system för hur till exempel omställningen ska ske.

– Gruvverksamhet kan, för att ge ett exempel, inte vara en grön verksamhet, den kan inte vara hållbar, för det är utvinning av en icke-förnybar resurs. Men det kan naturligtvis vara så att vi behöver vissa ämnen, och att vi behöver utvinna dem. Då ska det göras, men inte under falska premisser om att det är en grön hållbar verksamhet utan argumenten ska utgå ifrån vad det faktiskt är.  

Ett nationellt ledarskap skulle även kunna ha ett bredare helhetsperspektiv och titta på rimligheten i vad ett område kan tåla.

– För det kan inte vara så att vi ska utvinna mineraler till vilket pris som helst. Vilket är det som håller på att ske i vissa delar av Sápmi. Till exempel i Kirunaområdet riskerar man helt enkelt att offra mänskliga rättigheter och en urfolkskultur, som är grundlagsskyddad och skyddad enligt internationell rätt, för ännu en gruva. 

Gruvdrift och renskötsel går inte ihop

Konsekvenserna är oöverblickbara. Åsa Larsson Blind pekar på en av flera kulturella aspekter som aldrig tas i beaktande eller värderas.

Gruvdrift och renskötsel går inte ihop. För gruvor gör om renbetet till sten. 

– Vi har inte ett exempel på en väl återställd gruva, där man kunnat återbörda tidigare gruvområde till renbetesmark, säger hon.

Utanför Vittangi i Kiruna kommun, vill ett australiensiskt bolag starta en grafitgruva. Man pratar om en drift på 25 år, men i själva verket skulle det innebära att man ödelägger området för säkert 100 år framåt. 

– Det är inte ett jättestort område, men det innebär förlorad renbetesmark under alla dessa år. Det handlar också om att en eller snarare två generationer samer inte kommer att lära känna de här markerna, lära sig namnen på platserna eller kunna flytta över de här områdena, konstaterar Åsa Larsson Blind.

Allting handlar om att den som har makten att fatta beslut också har makt att bestämma vad som är viktigt och vad som ska bevaras. I Sverige talar man om riksintressen, men urfolksrätt eller internationell rätt finns aldrig med när man väger intressen mot varandra. 

Hade det gjort någon skillnad om Sverige hade ratificerat urfolkskonventionen ILO 169, som antogs i FN 1991 och som Sveriges riksdag röstade nej till att ratificera senast 2015? 

– Det är klart det skulle göra skillnad. Hade Sverige ratificerat konventionen så skulle man väldigt tydligt ha den att stå till svars för. 

Hon tillägger dock att det inte skulle lösa alla problem.

– I Norge, som har ratificerat 169, är det ändå inte oproblematiskt med industriutvinningar.

Girjasdomens betydelse

I Girjasdomen 2020 gjorde Högsta domstolen den bedömningen att Sverige, oavsett om man har ratificerat ILO 169 eller inte, bör leva upp till internationell praxis, till exempel principen om fritt informerat förhandssamtycke (FPIC) – en rättighet som stipuleras i urfolksdeklarationen UNDRIP.

I november 2020 meddelade Högsta domstolen dom i det uppmärksammade målet mellan staten och Girjas sameby. Girjas sameby vinner tvisten mot staten. Högsta domstolen ger samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/ TT

Att Sverige trots att man har erkänt historiska övergrepp mot samerna fortsätter att inte ta hänsyn till vad samerna behöver för att kunna fortsätta existera hotar rennäringen och samernas kultur i stort.

Kommer ni kunna fortsätta med renskötsel om den här storskaliga industrialiseringen går vidare? 

– Nej, det finns områden där den röda linjen har korsats för länge sen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Det är en väldigt historielös utgångspunkt i debatten att ta avstamp i nuet och prata om vad vi ska göra framåt. Det går inte prata om situationen i Sápmi och för renskötseln utan att ha en uppfattning om allt som har hänt fram till nu. Att den här industrialiseringen har föregåtts av flera andra industrialiseringsvågor och alla med nya argument. En gång var det vattenkraften som kom och dränkte stora områden, inklusive stora betesarealer för renarna. Nu är det den gröna koloniseringen.

– Situationen i dag är nästintill ohållbar på många håll. Och då pratar man bara om ytterligare exploatering. Det finns en gräns för hur mycket man kan begära av ett folk och hur mycket man ska offra för det allmänna. 

Renskötaren Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby är inne på samma sak:

– De stora gruvexploateringarna vi ser nu är ett hot mot hela vårt leverne och kultur, som för renskötarfamiljer är kopplat till rennäringen året om, säger hon. 

Restaurering av betesmark

Vad är det då vi måste göra?

– Jo, bland annat måste vi börja titta på att restaurera betesmark. Det finns bra forskning på hur man kan restaurera.

Och så skulle Åsa Larsson Blind vilja se realistiska, seriösa diskussioner om vad som behövs för att renskötseln ska kunna fortsätta 

– Vill man prata om att ta nya marker i anspråk så måste man också ha en realistisk diskussion om hur vi kan säkerställa att renskötseln kan fortsätta. Och nationellt måste det finnas en ambition för att renskötseln ska kunna fortleva, säger Åsa Larsson Blind.

– Vi har ju otroligt stora utmaningar i vardagen som det är – bara klimatförändringarna i sig innebär gigantiska utmaningar – för vi är ändå en näring som lever och styrs av väder och vind. Alla extremväder som händer, har förödande konsekvenser på vår vardag, på vår egendom, på våra renar.

Och på det läggs dessa klimatåtgärder och exploateringen. För oss är inte det här två skilda saker. Allt som händer på markerna hänger ihop. Så vi behöver en seriös diskussion om vad renskötseln behöver för att den ska kunna fortsätta bedrivas på ett kulturellt acceptabelt sätt.

Vi kan inte bara hägna in våra renar och ge dem foder, det är inte samisk renskötsel. Då har man industrialiserat renskötseln, och det är inte det vi behöver nu. 

Sedan 2010 har det brittiska gruvbolaget Beowulf utfört provbrytningar av järnmalm i Gállok, väster om Jokkmokk. Samebyarna Sirges och Jåhkågasska har motsatt sig gruvplanerna med hänvisning till påverkan på rennäringen, länsstyrelsen sade nej, och provbrytningen har mötts av återkommande demonstrationer, protester och blockader. I mars 2022 beviljades gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines, dotterbolag till Beowulf, ett bearbetningstillstånd av regeringen och i somras godkände Högsta förvaltningsdomstolen regeringens beslut att tillåta gruvplanerna. Bilden är från 2013. Foto: TT

I dag använder samerna transporter och foder till renarna. Inte för att de vill, utan för att tidigare markanspråk ha tvingat dem till det här under det senaste århundradet. 

– Våra traditionella arbetsmetoder har blivit omöjliga att använda, så det är klart att vi också anpassar oss. Det krävs en respektfull diskussion om att renskötseln är en kulturell urfolksnäring, som är grundlagsskyddad, skyddad enligt internationell rätt. Vi har rätt och vi ska inte först behöva berättiga vår existens på våra områden, säger Åsa Larsson Blind.

Vid sidan av att restaurera betesmark kan renskötsel i sig fungera som en klimatåtgärd. 

– Renskötsel är ju definierat som en klimatåtgärd inom forskningen. Den motverkar klimatförändringen och uppvärmningen i och med att man håller landskap öppna. Vi behöver titta på de positiva delarna som renskötseln kan bidra med i klimatomställningen inom de samiska områdena. 

Påverkas samiska kvinnor och män på olika sätt i den gröna omställningen, det vill säga finns det ett feministiskt perspektiv att lägga på konsekvenserna av den utveckling som nu är?

– Det samiska samhället och de samiska näringarna bygger på en familjebaserad verksamhet. Och det som har hänt under historiens gång, när levnadsgrundlaget för det samiska samhället har underminerats, är att allt färre kan leva och försörja sig på de traditionella näringarna. Det i sin tur har påverkat familjesituationen och vardagen för samiska familjer. Fler samiska män än kvinnor har blivit kvar som renskötare när många tvingats ha andra yrken. 

Fyra renar på bete i en vindpark i Sápmi.
Renar i en vindpark i Sápmi. Foto: Heiko Junge/TT

En annan förändring som har skett är att numera ser man renskötseln som just ett yrke och ett ganska manligt yrke. Vilket det traditionellt inte har varit, eftersom renskötsel innehåller så många delar där hela familjen behövs. Men man har tvingats till en rationalisering och det mycket på grund av den nuvarande lagstiftningen, som staten, inte samerna, har beslutat om.

Åsa Larsson Blind vill även lyfta fram barnen. Även de påverkas. 

– Barnkonventionen är lag i Sverige och i den är det fastslaget att barn har rätt till sin kultur. Och det här är problematiskt för vi ser att den utveckling vi har underminerar möjligheterna att leva från de samiska näringarna. Något som i sin tur innebär att samiska barn och ungdomar förvägras sin kultur och sitt språk. Det utarmar det samiska samhället på alla fronter.  

– Ser man inte det som sker så ser man inte heller ens en tillstymmelse till försök till motverkande åtgärder. Det saknar jag verkligen.

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan
Mannen hamnade under sin lastbil och dog av sina skador på E22 utanför Mönsterås
Hittills i år har minst 35 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Olyckorna på jobbet: Man klämdes till döds under lastbil


En man i 45-årsåldern omkom under söndagsnatten efter att ha blivit klämd under sin lastbil vid en misstänkt arbetsplatsolycka utanför Mönsterås. 

Olyckan inträffade på E22 strax utanför Mönsterås i östra Småland. Chauffören, som var ute och saltade vägen med sin lastbil, ska enligt polisen av oklar anledning hamnat i diket där han sedan hittades svårt skadad under bilen. Ett räddningsarbete drog genast igång och vägen stängdes av i bägge filer. Mannens liv gick dock inte att rädda och händelsen utreds nu som misstänkt arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har minst 35 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige.

Förra året dog minst 55 personer på sin jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Isabell Höjman/TT, Jessica Gow/TT

Jona Elings Knutsson:
”Jag använder inte längre min jobbmejl”

Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.

Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.

Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.

I så fall är jag i gott sällskap.

Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.

Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.

Rättskansli, angiveri, spioneri

Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:

Rättskansli
Angiveri
Spioneri

Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.

”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.

Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.

Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.

Våld vanligt på arbetsplatsen

Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.

Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.

Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad