”Varför protesterar inte irländarna?”. Det var en fråga som med jämna mellanrum dök upp i de irländska tidningarna mellan 2009 och 2013.
Anledningen tvistar folk om, men många menar att det handlade om att de sociala rörelserna övertagits av den irländska regeringen och blivit vad som kallats “sociala partnerskap”. Det vill säga att samhällsprocesser som förut varit gräsrötternas lyftes in i statsapparaten och till följd av det dog ut såsom progressiva; kvarters- och gräsrotsaktivism avpolitiserades.
Vad än anledningen må vara så hände någonting efter 2013. Inte enbart för att alla de sociala program som staten snott från folket tappades på kosing av åtstramningspolitiken efter 2008, utan också för att människor i den ekonomiska lågkonjunkturen fick en rad baksidor av det nyliberala välfärdsrånet klara för sig.
I den här vevan kom den irländska regeringen överens om att införa avgifter på vatten mot ett lån på 85 miljarder euro från Europeiska unionen och Internationella valutafonden. Mätare skulle installeras över hela landet, hushållen förväntades betala cirka 5 000 svenska kronor extra per år för vattenanvändning. Dessutom överfördes ansvaret för vatteninfrastrukturen från lokala myndigheter till det semi-privata företaget Irish Water.
Till detta kom en rad liberaliseringspolitiska åtgärder, kvar på regeringen fastställda av IMF. Höjd skatt, minskad välfärd, minskad offentlig sektor, minskad minimilön, betala 72 miljarder euro till de havererande bankerna samt att främja konkurrens i tidigare ”skyddade sektorer” såsom lag och medicin. Känns det igen? Jojo.
Ett stort antal människor som aldrig tidigare varit organiserade eller deltagit i en enda protestaktion mobiliserades.
Men vad som inte lyfts fram på samma sätt är all den alternativa infrastruktur och det sociala motstånd som i samma tragedi väcktes till liv igen. Och som i dag är en relativt stadig struktur på Irland. Inte minst när det kommer till bostadspolitiska frågor.
En man jag träffade från Dublin beskrev det som att den spontana, men landsomfattande kvartersorganisering som initialt blockerade installationen av vattenmätare lokalt hade en katalyserande funktion. Ett stort antal människor som aldrig tidigare varit organiserade eller deltagit i en enda protestaktion mobiliserades. Det gav kraft till en ”tyst majoritet” som kom att börja konfrontera beslutsfattare med direktaktion, på en rad punkter gällande åtstramningsåtgärder. Det skapades också ett rikstäckande nätverk av husaktivister. Boende över hela landet fick syn på de steg privatiseringspolitiken redan tagit, vilket snabbt gick att relatera till vad som hänt på bostadsmarknaden.
Jag berättar inte det här för att jag tror det är nödvändigt att framhäva ännu en situation där invånarna tagit smällen. Och inte heller tycker jag vi behöver vänta på ett sämre läge. Vi vet hur den allt mer avreglerade bostadsmarknaden fördjupar segregationen, att marknadshyror är lika med en stad för de täta och att arbetarklassen dör och hamnar på gatan av den här politiken. Hur otroligt riggat det är för de med pengar och hur pyttit manövreringsutrymmet är för den med lite. När privata hyresvärdar, eller ja, marknadsprinciper, tar över och flyttar in är ansvaret det första offret. Därefter hyresgästernas säkerhet. Och deras inflytande.
Nu kan hyresvärdarna komma undan med vilka brandfarliga fuskbyggen som helst och begära enorma summor i hyreshöjning. Vi såg alldeles precis nyss hur hundratals arbetarklassbarn- och vuxna brann i sina sängar i Grenfell i London.
Livsfara råder redan på bostadsmarknaden, en snabb googling tar dig till alla möjliga krisrapporter om hur hyresgäster forslas runt i stadens ytterkanter som livegna. Beläggen finns där. Bostadsmarknaden måste regleras och vi behöver inte vänta in vattenmätare för att förstå att det är att kämpa för.
Sittstrejken är på liv och död för många som strejkar, sitter de inte åker de ut i livsfara.
Inte undra på att en sittstrejk i Stockholm, Göteborg och Malmö får hela landet att förstå allvaret, att diskutera problemen med Sveriges migrationspolitik. En benhård och radikal aktion, men det är ingen fråga för de inblandade. Sittstrejken är på liv och död för många som strejkar, sitter de inte åker de ut i livsfara. Igen, vi behöver inte vänta på vattenmätare innan vi inser att frågan om ett hem är livsavgörande.
Vi kan låta oss inspireras av Medborgarplatsen och sedan kan vi snegla på nyligen beprövade metoder på andra platser i Europa och annorstädes. Kvartersorganisering, anti-vräkningsrörelser, lyckade hyresstrejker, ockupationer och kampanjer. De finns där och det är dags här.
