[BOK] Dagar av ensamhet
Elena Ferrante
Norstedts
Efter världssuccén med Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet, finns det anledning att se tillbaka till Elena Ferrantes författarskap före romankvartetten om Elena och Lila.
Ferrantes andra roman från 1999, Dagar av ensamhet, är en fristående del i en trilogi kallad Chronache del mal d’amore (ungefär: krönika över olycklig kärlek) och beskriver en kvinnas rasande uppgörelse med en man som övergivit henne efter 20 år och två barn. Eller rättare, en påtvingad men inte mindre rasande uppgörelse med sin egen identitet.
Som en naken kyckling som försöker skydda sig mot en raspande iskall verklighet vacklar 38-åriga Olga omkring i den av mannen övergivna lägenheten. Hon förmår med nöd och näppe ta hand om barnen som blir alltmer frustrerande över sin förändrade mor. Den förlupna maken dyker upp då och då med sitt svidande samvete och sina lögner, och hans hund som inte heller passar in i hans nya liv börjar lukta väldigt illa.
Hennes bottenlösa identitetsförlust får skitiga och pinsamma konsekvenser, som fyllesex med en granne som hon nästan äcklas av, en dygnslång brottningsmatch med en säkerhetsdörr medan barnen skräckslaget hukar i bakgrunden, och andra händelser som bara en människa med lejonparten av kroppen utanför verkligheten kan erfara.
Ferrantes berättelse är hypnotiserande naturalistisk, Olga är en övergiven kvinna i fritt fall som fantiserar om Medeahämnden men genom ett heroiskt hårt arbete lyckas hålla sig precis innanför gränsen för att vara en riktigt farlig mamma. Hon skriver: ”Under de där långa timmarna var jag smärtans vaktpost, jag vakade tillsammans med en ström av döda ord”, samtidigt som hon går omkring med ett gem i armvecket för att känna att hon finns.
Hennes bottenlösa identitetsförlust får skitiga och pinsamma konsekvenser, som fyllesex med en granne som hon nästan äcklas av, en dygnslång brottningsmatch med en säkerhetsdörr medan barnen skräckslaget hukar i bakgrunden, och andra händelser som bara en människa med lejonparten av kroppen utanför verkligheten kan erfara. Korta stunder får hon (och läsaren) kippa efter andan, störtdykningarna därefter är hjärtskärande men Ferrante lyckas skildra dem som nödvändiga, ibland riktigt intressanta simturer i underjorden inför återinträdet på fasta marken.
Dock ska påpekas att Olgas svindlande resa in, eller snarare ned, i sig själv är inte någon av de magiska vandringar kvinnor ibland uppmuntrar varandra att göra i kris, utan tvärtom extremt jordnära. Hon är minst av allt typen som söker sig till mjuk och snäll kvinnogemenskap, tvärtom beskriver hon de få ytligt bekanta kvinnor hon stöter på (arbetskamrater, en granne) som ointressanta och ofta förväntat svekfulla.
Så, i ögonblick av klarsyn, trycker hon fingret rakt ned i sitt eget onda sår där skulden och smärtan bor: ”Jag hade splittrat upp mig på hans minuter och timmar för att få honom att koncentrera sig. Det var jag som hade tagit hand om hemmet, maten, barnen och alla tråkiga vardagsbekymmer medan han envist klättrade uppåt, bort från vårt privilegielösa ursprung. Och nu, nu lämnade han mig plötsligt och tog med sig all den här tiden, all energi och all möda jag skänkt honom…”
Och det är då hon börjar läka.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.