[BOK] Vrålstark & skiträdd
Marie Göranzon berättar om sitt liv för Stina Jofs
Norstedts, 2017
#MeToo, #TystnadTagning, #Vi sjunger ut och andra upprop i medierna kastar nytt ljus över tidigare berättelser av sexuella övergrepp och maktmissbruk. Mycket av det som tidigare sågs som personliga draman kan nu läsas in i en struktur. Av en slump har nu under kort tid tre av de största stjärnorna under perioder hyllade på nationalscenen Dramaten med hjälp av författare eller journalister publicerat sina memoarer.
Alfahannarna Thommy Berggren och Mikael Persbrandts har späckat sina skrävlande uppräkningar av roller och applåder med ofta smutsiga kvinnoaffärer och berusande besök i den kriminella världen – Berggren framför allt med förövarens perspektiv på besök inom sexindustrin och Persbrandt med sin kärlek till kokain.
Den senare har klädsamt uttryckt sin skam över hur det så ofta gått överstyr men tjänar förstås pengar på att exploatera sina tillkortakommanden så att de ändå framstår som en del av den livets hårda skola som ändå hjälpt till att forma en man med pondusen intakt. Ärren han gärna visar fram på bild minskar inte den känslan.
Marie Göranzon har varit nationalscenen trogen sedan hon gick ut Dramatens elevskola 1967 och har vuxit till en klippa med integritet. Att köpa biljett till föreställningar där hon medverkar är i princip alltid ett säkert kort. Detta trots att hon inte kan redovisa vare sig smutsiga kärleksaffärer eller missbruk eller några slagsmål kring pjästolkningar med regissörer eller medspelare. Men vad redovisar hon då?
Ja, på många sätt ett ganska befriande vanligt kvinnoliv i en intensiv kombination mellan ambitiöst yrkesliv och sociala förpliktelser i hemmet. Sådana som kvinnor har en benägenhet att se som självklarheter. Hon sopar upp efter maken när han gått ut, hon har fortfarande lite dåligt samvete över skilsmässan för 40 år sedan och har lagt en hel del energi på att samla styvbarn och nya partners till en ny stor familjekonstellation.
Det är helt enkelt, som vanligt, en kvinna som tar ansvar i alla delar.
Också Stina Jofs är synlig här, som en ansvarsfull skribent. Boken är egentligen mer av ett jättelångt journalistiskt arbete med sidointervjuer med maken, kollegor och vänner. Hon har sprängt in långa stycken om tiden, teatern, Ingmar Bergman och annan fond som kanske kan intressera, men inte alltid känns som en del av just denna persons livshistoria.
Jofs pressar sitt intervjuobjekt att tala om det privata, lite svårare, men kräver inga svar, det blir mer som ett samtal utan större känsla av överraskning.
För den som är intresserad av teaterhistoria är Marie Göranzons historia i denna form en pusselbit, men för den som är intresserad av Marie Göranzons arbete med sig själv och sin roll som yrkeskvinna är det ändå lite tunt. Vill man se henne på riktigt är det på scen hon möter upp.
Med detta inte sagt att hennes privata minnen och tankar om skådespeleri inte är oändligt mer intressant än nämnda herrars katalogarior.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr