Sverigedemokraterna har tippat brädet på arbetsmarknaden. Enligt den senaste mätningen från Novus har borgarna och SD tillsammans stöd av 56 procent av Sveriges befolkning.
Med andra ord: En klar folkmajoritet backar upp Svenskt Näringslivs arbetarfientliga politik.
Företagen har inte varit sena att utnyttja det nya läget. Förra året kartlades fackligt aktiva på restauranger, i spårtrafiken och inom handeln. Strejkande hamnarbetare demoniserades genom intensiv lobbyism. Nu tycks Socialdemokraterna, hårt pressade, vara redo att erbjuda storfinansen en första offergåva: fackförbunden Hamnarbetarförbundet och SAC.
Bakgrunden, sades det, var att Hamnarbetarförbundets strejker stört handeln och skapat ett akut behov av lagreform.
I somras påbörjade regeringen en utredning om huruvida det skulle vara möjligt att inskränka strejkrätten så att arbetare i framtiden enbart får strejka för att få kollektivavtal. Bakgrunden, sades det, var att Hamnarbetarförbundets strejker stört handeln och skapat ett akut behov av lagreform.
Men strejkförbudet skulle också omfatta alla syndikalister på arbetsplatser med kollektivavtal och alla de små fristående facken som Brandmännens riksförbund och Svensk Lokförarförening, som arbetar utanför LO.
Att näringslivet riktat in sin union busting mot de små medlemsstyrda facken är föga förvånande. Naturligtvis ger de sig inte på LO-jätten först. Lika självklart är det att kapitalet inte kommer att mättas bara för att sossarna erbjuder dem något tiotusental hamnarbetares och syndikalisters rättigheter.
Läget är allvarligt. De fristående förbunden är en grundbult i den fackliga demokratin, ett skydd mot pampvälde och partipolitisk styrning. Hamnarbetarförbundet är helt medlemsstyrt och har framgångsrikt försvarat medlemmarnas intressen sedan 1972. Förbundet organiserar 85 procent av arbetarna i Göteborgs hamn.
SAC Syndikalisterna är i särklass Sveriges viktigaste whistleblower-organisation. Företagens effektivitetshets och sociala kontroll når idag ofta hårresande nivåer av manipulation och disciplinering. I en tid då anställda förväntas ”leverera resultat med glädje” och det är avskedandegrund att säga ett ont ord om företaget offentligt (nej vi har inte yttrandefrihet på jobbet) är SAC en luftbubbla som ger arbetare möjlighet att överhuvudtaget kunna prata om sin situation.
I efterhand är det tydligt att den så omskrivna hamnkonflikten i Göteborg bara varit en bricka i ett politiskt spel. Beslutet om att utreda strejkrätten var fattat redan innan strejken provocerades fram av arbetsgivarsidan, och förra veckan kunde vi höra arbetsmarknadsminister Ylva Johansson utlova begränsningar i strejkrätten redan innan utredningen är klar. Det liknar ett skådespel för väljarna, ett förbeställt underlag till ett redan fattat, hemligt, beslut.
Det liknar också ett pedagogiskt exempel på skillnaden mellan politisk och facklig kamp. Socialdemokraterna behöver röster och tycks beredda att svika sina värderingar för att försöka vinna tillbaka väljare. Men LO har ingenting att vinna på att sälja ut arbetares rättigheter. Det är därför en klar majoritet av förbunden säger nej. Nu återstår att se vilken del av socialdemokratin som är starkast.
Kommer de stridbara facken att ha Vänsterpartiet att tacka för sin konflikträtt?
För arbetare är politiken ofta opålitlig, men alla partier är inte beredda att sälja ut de fackliga rättigheterna. Härom dagen hotade Vänsterpartiet med att fälla regeringen om sossarna beslutar om strejkförbud.
Det är ett hedervärt och kanske historiskt beslut. Kommer de stridbara facken att ha Vänsterpartiet att tacka för sin konflikträtt?
Sverige är ett av de OECD-länder där ojämlikheten ökar allra snabbast. Antalet sjukskrivningar på grund av stress har nått rekordnivåer. FN riktar kritik mot den grova diskrimineringen mot utrikesfödda på arbetsmarknaden. Ändå vill Socialdemokraterna inskränka strejkrätten.
Då spelar det ingen roll vilken färg partiet har på fanorna. Upp till kamp för arbetarrörelsen.