70-årsminnet av den process som gått till historien som the Partition, som inföll den 15 augusti förra året, passerade relativt obemärkt förbi i Sverige. De flesta vet nog att Indien var en brittisk koloni och att Gandhi ledde kampen för självständighet, men kunskapen om omständigheterna kring det brittiska Indiens delning i Republiken Indien och Islamiska republiken Pakistan (som även inbegrep dagens Bangladesh, då kallat Östpakistan) är låg.
Delningsprocessen försatte mellan 15 och 18 miljoner människor på flykt, och fler än en miljon förlorade livet inom loppet av några månader. Där nya gränser drogs upp, i den västliga delstaten Punjab och i östliga Bengalen, var situationen som mest brutal och flyende på båda sidor slaktades eller dukade under för sjukdomar och svält. Människor flydde i bussar, bilar och tåg, men de allra flesta gick till fots i långa karavaner. Det sexuella våldet var mycket omfattande; minst 75 000 kvinnor våldtogs och många av de som inte sedan mördades fördes bort av sina förövare. Flera miljoner människor traumatiserades svårt och händelsernas politiska arv vilar tungt över de båda kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, vars gräns är så befäst och belyst att den syns från rymden.
Flera miljoner människor traumatiserades svårt och händelsernas politiska arv vilar tungt över de båda kärnvapenmakterna Indien och Pakistan.
Frågan om det brittiska Indiens delning är komplex och förklaringsmodellerna tenderar, som bland andra historikern Ayesha Jalal visat, att spegla den ena eller andra sidans politiska intressen. Ofta lyfts motsättningen mellan två världsåskådningar fram: inom The Muslim League (rörelsen som verkade för en separat statsbildning för muslimer, grundad 1906) utvecklades en så kallad två-nationsteori, two-nation theory, där religion, snarare än språk eller etnicitet, sades vara bestämmande för den nationella identiteten. Av detta följer att hinduer och muslimer tillhör olika nationer och därför bör leva åtskilda.
Här måste man hålla i minnet att indiska muslimer då levt utspridda på subkontinenten sida vid sida med andra religiösa grupper under hundratals år och med betydande kulturellt utbyte. Som historikern William Dalrymple visar i sin artikel ”The great divide” växte en indo-islamisk hybridkultur fram under århundraden av mogulstyre och i många indiska byar smälte religionsutövningen delvis samman: muslimer lämnade offergåvor i hinduiska tempel och hinduer besökte sufiska mästares gravar.
Inom Indian National Congress (Kongresspartiet på svenska, grundat 1885), massrörelsen för ett självständigt och odelat Indien, kom en sekulär nationalism att dominera, där den nationella identiteten alltså sades vara överordnad religiösa eller språkligt-etniska gemenskaper. Gandhi och Jawaharlal Nehru – det självständiga Indiens förste president – tillhörde Kongresspartiet och motsatte sig alltså ett delat Indien. The Muslim League leddes av Muhammed Ali Jinnah, som kommit att betraktas som Pakistans grundare. Alla tre var jurister utbildade i England och tillhörde de högre kasterna/klasserna.
Att delningen av landet skulle bero på en oförmåga att jämka samman Kongresspartiets och The Muslim Leagues olika synsätt är, enligt Ayesha Jalal, en förklaring som varken lämnar utrymme för de motsättningar som i själva verket fanns inom båda lägren eller för en analys av klasspositionerna inom dessa rörelser. Bland många av de muslimska indier som stödde kampen för en egen stat fanns en stark rädsla för att bli diskriminerade och marginaliserade i ett självständigt Indien med hinduisk majoritet. Inom det till synes sekulära Kongresspartiet fanns också krafter som förde fram en hindu-nationalistisk agenda.
William Dalrymple visar hur Jinnah å sin sida under 1910-talet var medlem av både Kongresspartiet och The Muslim Leauge och förespråkade sekularism inom politiken. Han kritiserade då Gandhi för att föra in andliga begrepp i kampen för självständighet och buades år 1920 ut på scenen av Kongresspartiet då han insisterade på att tilltala Gandhi med ”Mister” i stället för med den religiösa titeln Mahatma (stor själ).
Några år senare hade Jinnah helt lagt om sin politiska kurs och kämpade i stället hårdnackat för en separat statsbildning för muslimer. Dalrymples och Jalals poäng är att motsättningen sekularism – religiös separatism i detta fall inte är så enkel som den ofta framställs.
Naturligtvis spelade även britterna en central roll vid delningen. De var angelägna om att dra sig ur området utan att förlora allt för mycket av sitt politiska och ekonomiska inflytande. Vissa historiker menar att delningen var en oundviklig följd av den brittiska kolonialmaktens våldsamma betoning av skillnader inom det indiska samhället, den välkända ”söndra och härska”-taktiken, medan andra avvisar ett sådant teleologiskt synsätt och i stället lyfter fram dynamiken inom och mellan de olika fraktionerna av självständighetsrörelsen, första och andra världskrigets destabiliserande roll och så vidare.
Det finns paralleller mellan det som hände under delningen och konflikterna i Rwanda och det forna Jugoslavien – grupper som levt tillsammans under lång tid kunde häpnadsväckande snabbt mobiliseras till att mörda varandra. Historikern Yasmin Khan har resonerat kring detta och pekar på en rad faktorer: ingen var förberedd på att britternas tillbakadragande och delningen av området skulle leda till en så omfattande befolkningsutväxling. Lynchningar av hinduer och sikher från muslimskt håll och muslimer från hinduiskt och sikhiskt håll hade pågått i flera månader i storstäder och byar och såväl britterna som ledarna inom the League och kongresspartiet verkar ha trott att delningen skulle lugna ned situationen. I stället utbröt kaos när människor i panik flydde eller tvingades bort från sina hem.
Många av de som dog mördades ombord på tåg eller längst vägarna där de vandrades till fots. Det finns vittnesmål om hur tågen som förde med sig flyende från andra sidan gränsen anlände till Indien och Pakistan under spöklik tystnad, med blodiga vagnar fulla av lik.
Våldet, framför allt det som riktades mot kvinnor, har omgärdats av en kompakt tystnad i Indien och Pakistan. Fokus har legat på det storpolitiska spelet, britternas roll och relationen mellan Gandhi och Jinnah. År 2000 släpptes dock boken The Other Side of Silence, där den feministiska förläggaren Urvashi Butalia intervjuat ett sjuttiotal överlevare från Punjab, med fokus på kvinnor, barn och lågkastiga, de personer som med hennes ord befinner sig i ”historiens marginaler”.
Inför 70-jubileet har också det crowdfundade USA-baserade internetarkivet The 1947 Partition Archive uppmärksammats i engelskspråkig press. Här samlar tusentals volontärer och historiker in vittnesmål från människor som upplevde delningen. Det är talande att projektet inte drivs av de indiska eller pakistanska regeringarna – som en av talespersonerna för arkivet uttrycker det är projektet alldeles för viktigt för att anförtros åt dem.
Det är talande att projektet inte drivs av de indiska eller pakistanska regeringarna – som en av talespersonerna för arkivet uttrycker det är projektet alldeles för viktigt för att anförtros åt dem.
Motsättningarna mellan hinduer och muslimer är som bekant högst levande i dagens Indien, där hindunationalistpartiet Bharatiya Janata Party styr landet, med premiärminister Narendera Modi i spetsen, som själv anklagats för delaktighet i de anti-muslimska upploppen i delstaten Gujarat år 2002. I Kashmir fortsätter den väpnade konflikten och i Pakistan finns en stor ovilja att diskutera muslimers övergrepp under delningen.
Det fanns även de som vägrade låta sig dras med i de nationalistiska stämningarna under delningen. En av dessa är delningens kanske främste skildrare, författaren Sadaat Hasan Manto. Han betraktas i dag som ett av den urduspråkiga litteraturens allra största namn, men har inte nått någon större global publik. Manto var verksam som översättare och introducerade bland andra Oscar Wilde, Tjechov och Gorkij på urdu. Han skrev även filmmanus och pjäser, men är mest berömd för sina noveller. Mottled Dawn (på svenska ungefär ”Fläckig gryning”) är en av få samlingar som finns utgiven på engelska, en sammanställning av 50 noveller och korta stycken som behandlar delningen. Titeln är tagen från en dikt av en annan av urdulitteraturens fixstjärnor, den med Manto samtida poeten Faiz Ahmad Faiz: ”This mottled dawn/This night-bitten morning/No, this is not the morning/We had set out in search for”.
Manto var bosatt i Mumbai innan delningen men lämnade motvilligt staden för Lahore i det nybildade Pakistan på grund av den ökande misstänksamheten och fientligheten han mötte som muslim. Han dog år 1955, strax innan sin 40-årsdag, utblottad i sviterna av en svår alkoholism.
Mantos texter är osentimentala och explicita skildringar av det sekteristiska och sexuella våldet under delningen. Han är inte lojal med någon sida och lyckas fånga såväl det absurda som det djupt tragiska i de brutala situationer som skildras. Manto skriver ofta från gärningsmannens perspektiv, bland annat i den berömda novellen ”Cold meat” , som ledde till att ett åtal för obscenitet. I blodisande ”The return” synas den grundläggande nationalistiska föreställningen om mannen som kvinnans beskyddare från angrepp utifrån.
Det finns också en mörk humor hos Manto – i ”Toba Tek Singh”, en annan av hans mest lästa noveller, beskrivs utväxlingen av patienter mellan mentalsjukhusen i de båda nybildade nationerna. I underbara ”Three simple statements” får läsaren ta del av det nationalistiska klottret inne på mootri, en offentlig toalett i närheten av maktens centrum i Mumbai, en plats täckt av avföring, sopor och bilder på könsorgan. Första gången novellens huvudperson besöker mootri har någon klottrat ”ram Pakistan up the you-know-what of the Muslims” i ett hörn. Några dagar senare står det ”ram Akhand Bharat (ett odelat Indien) up the you-know-what of the Hindus”. Vid tredje besöket har båda dessa slagord bleknat något, Indien har blivit självständigt och den namnlösa toalettbesökaren tar upp sin penna för att skriva: ”ram Mother India upp you-know-what of both Muslims and Hindus”.
Det finns tyvärr många anledningar att studera delningen i dag – i en värld som präglas av allt mer nationalism, sekterism, våld mot kvinnor och rasistisk politik. Händelserna är också avgörande för att förstå utvecklingen på den indiska subkontinenten i dag – ett område som i hundratals år varit ekonomiskt och politiskt sammanlänkat med Europa och fortsätter vara det.
