Många jublade när Kent Ekeroth petades av valberedningen i förslaget till riksdagslista för Sverigedemokraterna inför valet i höst. Äntligen skulle vi bli av med den där muslimhataren som finansierat Avpixlat och hänger med fascister från hela Europa.
Men det kan vara ett av de sämre vinsterna ”vi” gjort.
Vad händer i ett parti som har en historia av pinsamma rasistiska företrädare, nazister och konspirationsteoretiker, och som sedan rensar ut dem? För varje gång ett avslöjande gjorts om Sverigedemokraternas företrädare har minst en röst sagt att ”Nu kommer det gå åt helvete för dem!” och varje gång har SD antingen ökat sitt stöd eller hållit sig kvar på samma, alldeles för höga nivå.
Det biter inte på dem att avslöja deras företrädare som rasister. Det skiter deras väljare i.
Det biter inte på dem att avslöja deras företrädare som rasister. Det skiter deras väljare i.
Det är uppenbart att partiets ”nolltolerans mot rasism” knappast kommer ur att man på riktigt vill göra sig av med rasistiska företrädare.
Så vad blir då resultatet av denna strategi? Jo, att Sverigedemokraterna kan göra sig av med obekväma medlemmar och samtidigt framstå som att de tar ansvar för sitt förflutna och framställs som ett dugligt, seriöst och pålitligt parti. Det kommer lägligt nu när ”Öppna era hjärtan”-tiden är över inom Moderaterna och flörtandet går allt längre högerut.
För när andra allianspartier krisar och ligger farligt nära fyraprocentspärren måste Moderaterna hitta nya vänner. Offra gamla kompisar till förmån för SD, som mer än gärna vill gå till sängs med Moderaterna och bilda regering.
Men med företrädare som Kent Ekeroth, som gjort sig ökänd efter järnrörsskandalen, avslöjats för att ha finansierat hatsajten Avpixlat och åtalats (om än inte fällts) för misshandel, är det svårt att vinna Moderaternas gunst.
Kent tillhör en annan tid, då Sverigedemokraterna behövde en aggressiv do:er för att tygla de interna striderna i Sverigedemokraterna och bygga partiet till vad det är idag.
Men nu behövs inte Kent. Sverigedemokraterna har förbrukat honom till den grad att han blivit en belastning för ett parti som vill framstå som seriöst. För 20 år sedan var en sådan som Kent en relativt vanlig typ av medlem i partiet. Men det var då.
Nu står vi utanför partiets dörrar och hejar på medan sverigedemokratiska rasister avslöjas och utesluts. Men vad många inte inser är att för varje sverigedemokrat som försvinner fylls platsen med en ny. Och att antalet partimedlemmar som inte är skogstokiga fascister är betydligt fler idag än för tio år sedan.
Speciellt nu när partiet blivit så pass stora så de börjar locka människor som tidigare aldrig hade kunnat tänka sig lösa medlemskap. Då blir det svårare att komma åt Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Men det blir lättare för Moderaterna att söka stöd.
Jag skulle föredra ett parti fullt av konspirationsteoretiker, rasister, rättshaverister, kvinnohatare, arbetarhatare och gamla nazister. För det är ju ändå samma politik som förs och då går det att se vilka de är och vad de tycker.
Ungefär som i Tarantinos film Inglourious Basterds där Aldo Raine frågar en nazist de tillfångatagit vad han ska göra efter kriget – nazisten svarar ”Jag ska bränna min uniform och krama min mamma”, och det är fel svar. Aldo Raine vill att nazisterna ska ha kvar sina uniformer, för det är så man känner igen dem.
Aldo Raine vill att nazisterna ska ha kvar sina uniformer, för det är så man känner igen dem.
Jag kan bara hålla med om det. Jag vill inte ha slipsfascister som kan föra sin politik med en seriös framtoning, tas på allvar och få stöd av andra partier.
Jag vill ha ett parti där en av de främsta talespersonerna står i talarstolen och kallar Sverige för extremt och börjar prata ungerska. Som en jävla clown. En clown man inte kan ta på allvar och ännu mindre samarbeta med.
För då finns det inga frågetecken kring vad för sorts parti Sverigedemokraterna är.
