Vissa ord används på ett konstigt sätt i Sverige. Militans till exempel.
I stora delar av världen betyder det närmast hederlighet. Sociala rörelser som är militanta signalerar att de är beslutsamma, har god sammanhållning och ett sunt oberoende från storpolitiken. Men i Sverige är militans någonting suspekt, ordet har en nästan brottslig klang. Varför är det så?
Min vän Tumi i Kapstaden är aktiv i flera sociala rörelser. Härom dagen berättade han för mig om en landockupation i Philippe: ”Den var väldigt bra, väldigt militant. Det var säkert tio tusen personer där som inte lät sig skrämmas av gummikulor och tårgas”. Han berättade om sitt lantarbetarfack, CSAAWU: ”Det var fint att se strejken blev militant, den drevs verkligen underifrån av arbetarna.”
”Det var fint att se strejken blev militant, den drevs verkligen underifrån av arbetarna.”
Så uttrycker sig sällan arbetarrörelsens företrädare i Sverige. Tvärtom är det ett evigt tjat om att vilda strejker ska knäckas och små stridbara förbund tuktas med lagreformer. Nyligen läckte det ut information från Socialdemokraternas strejkrättsutredning. Den verkar fila på en ny lag som i praktiken skulle förbjuda alla strejker som inte kontrolleras av LO:s och TCO:s förbundsledningar.
Var kommer det här förhållningssättet ifrån? Är inte den svenska arbetarrörelsen militant? Bygger den svenska modellen på någon annan sorts arbetarmakt?
På ett sätt är det ju så. Den svenska modellen bygger på att parterna sätter sig ner på central nivå och kompromissar för att undvika konflikter.
Men i konceptet ingår också styrkeförhållandena. Och det är här sossarnas historielöshet blir farlig. Arbetarrörelsens styrka ligger nämligen inte bara i Socialdemokraternas och LO:s medlemsantal eller ledning.
Den svenska modellens framgångar har skett i tider av starka militanta folkrörelser på arbetarplatserna. De har skett i tider när sossarna har kunnat säga till näringslivet: Titta på alla tokiga radikaler som ingen kan kontrollera. Antingen får ni slåss mot dem eller så gör ni en deal med oss om att förbättra villkoren.
Enkelt men sant: När militansen på arbetsmarknaden minskar blir sossarna svagare.
I dag verkar Ylva Johansson och andra pampar snarare tro att arbetarrörelsens styrka är avhängig hur väl ledarna kan bevara lugnet bland arbetarna.
I dag verkar Ylva Johansson och andra pampar snarare tro att arbetarrörelsens styrka är avhängig hur väl ledarna kan bevara lugnet bland arbetarna. Det är därför de lägger så mycket energi på att försöka tysta sopgubbar, hamnarbetare, piloter, kommunister, syndikalister, demokrater och allmänt förbannade medborgare som tar egna initiativ och kämpar själva för bättre liv.
Härom dagen föll domen om sopåkarstrejken. Den bedömdes som vild och arbetarna måste betala runt två tusen kronor var för aktionen. Det kan vara mycket pengar för en arbetare, men det är ett billigt pris i det långa loppet.
Samhället är nämligen i akut behov av fler vilda strejker, blockader, protester och av fler olydiga, egensinniga demokrater.