
[BOK] Förlåten
Agnes Lidbeck
Norstedts, 2018
Det är en underdrift att säga att Agnes Lidbecks andra bok är efterlängtad. Hennes roman Finna sig var en slukarbok som gjorde ont på ett härligt sätt.
Den av egna ambitioner plågade unga mamman/älskarinnan/styvmodern/vårdaren/yrkeskvinnan som aldrig blev nöjd med sig själv trots hårt arbete med sin persona är en evig kvinnoroll adapterad till vår coola samtid där emancipationen är ytterligare ett krav och en börda. Och tydligt var att romanens Annas problem handlade mycket om att inte bottna i sig själv.
Förlåten berättar om två systrar som under en sommarmånad ska röja upp i faderns hus i skärgården, där också flickorna formats i en familj bestående av en matriarkalisk farmor, en far som knappast sett sina döttrars behov kanske på grund av att det också fanns en äldre halvbror med allvarlig mental ohälsa. Jakob begick självmord när flickorna var tonåringar och så var det dags att bli akut vuxna.
Romanen stora styrka är beskrivningen av flickors tonårstid som just det skräckfyllda gungfly, där lust och skam regerade i oskön förening, man egentligen inte vill bli påmind om men tvingas ned i om och om igen.
Hennes roll i familjen är ”allas vana och ingens behov”, som hon tänker om sig själv i ett bittert ögonblick.
Ellen är nu en effektiv affärskvinna med världen som arbetsfält, en förlorad dotter som blir stort välkomnad när hon någon gång hör av sig till familjen, medan lillasyster Maria jobbar inom äldrevården och hankar sig fram som ensamstående mamma till en liten pojke som hon ägnar till synes överdrivna omsorger. Hennes roll i familjen är ”allas vana och ingens behov”, som hon tänker om sig själv i ett bittert ögonblick.
Det finns knappast några sympatiska karaktärer i romanen och den mest irriterande är den osäkra Maria, evigt bortförklarande allt hon stoppar i munnen; vin och mat slinker ned och Ellens luftiga klänning som hon provar i smyg fastnar redan i ärmarna, dessutom blir hon förtjust i en granne vilket bara blir pinsamt när han inte ens på fyllan orkar låtsas.
Systrarna är förstås egentligen samma person – Anna i den förra romanen uppdelad i två.
Ellen pikar överlägsenhet och barnsligt sin syster och kommer med onödiga, sårande kommentarer. Hon sover inte och går i en terapi som hon inte törs använda på riktigt. Ändå är det väl henne man vill vara, eftersom hennes märkeskläder sitter som på en modell, hon har en dyr bil och fixar obehindrat möten med advokat och mäklare, som Maria inte vågar och orkar.
Boken tvingar läsaren till självrannsakan – det är lätt att se att Ellens svalt eleganta yta gäller framför Marias blottade, slarvigt skötta kropp och usla självbehärskning. Systrarna är förstås egentligen samma person – Anna i den förra romanen uppdelad i två.
Porträttet av en kvinna som kämpar med sin vilsenhet blir fördjupat och framför allt förtydligat när hon beskrivs också i dialog – det finns en yttre press redan från tidig ålder som det vore omänsklig genomleva skadefri. Därför är dessa systrar till slut lite mer försonligt sedda än den omöjligt stränga Anna. Lite mer förlåtna.
På tal om det: jag stör mig på Lidbecks vitsiga titlar. Effekten blir som en gåta som ska ha lösts när boken är läst, vilket stör läsningen något. Å andra sidan är omslaget ett av de finaste jag sett.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.