Att lagen sysselsätter sig med att värdera vissa historiska händelser eller perioder är naturligtvis inget nytt.
Lagar om nationaldagar och andra minnesdagar lyfter fram historiska händelser som särskilt viktiga och positiva för nationen. Förbud mot tidigare politiskt styrande partier anger att hela historiska perioder ska ses i negativt ljus.
I dag finns minneslagar i ett trettiotal länder, varav 27 i Europa.
Amnestilagar, å andra sidan, påbjuder av vi ska glömma, bortse från, förlåta historiska brott. Också ”felaktiga” yttranden om historiska händelser har i praktiken ofta varit förbjudna, då de av en domstol kunnat tolkas som förtal av exempelvis majestätet, ett regeringsparti eller en etnisk grupp.
Men lagar som i direkta ordalag kriminaliserar specifika yttranden om historiska händelser är en annan sak. Dessa ”minneslagar” är, enligt historieprofessorn Nikolay Koposov, ett relativt nytt och nästan alltigenom europeiskt fenomen.
Memory Laws, Memory Wars. The Politics of the Past in Europe and Russia
Nikolay Koposov
Cambridge University Press, 2017
Det började i Västtyskland med en lag mot förintelseförnekelse 1985, men det var den franska Gayssotlagen med samma syfte från 1990 som fick störst genomslag. Det berodde inte minst på den uppmärksammade rättegången mot litteraturvetaren Robert Faurisson, som dömdes till böter för förintelseförnekelse och avsattes från sin professur vid universitetet i Lyon.
Lagen mötte stark kritik redan från början, inte bara från högerhåll. Så framträdde exempelvis anarkisten Noam Chomsky som försvarare av Faurissons rätt till yttrandefrihet, även när det han sade är horribelt felaktigt.
Kritiker pekade också på den avgörande distinktionen mellan ”förnekelse” och ”rättfärdigande”. Det förra utgör inte med logisk självklarhet ett fall av antisemitism på det sätt som det senare naturligtvis gör. Och det senare, rättfärdigande, var ju redan så gott som överallt kriminaliserat genom antirasistiska lagar.
Men Gayssotlagen kom ändå att bilda modell för framtida lagstiftning, inte minst eftersom EU officiellt uppmanat medlemsländerna att följa i Frankrikes fotspår.
I dag finns minneslagar i ett trettiotal av världens länder, varav 27 i Europa. I Östeuropa innefattar dessa lagar i allmänhet också stalinismens brott. Samtidigt har minneslagarna här, av uppenbara historiska skäl, ofta en nationalistisk prägel, där den egna nationen i sin helhet ses som offer för såväl tysk som rysk ockupation.
Därmed får vi minneslagar som alltså påbjuder förnekelse av det faktum att betydande skikt av den egna befolkningen deltog i såväl nazistiska som stalinistiska brott. Detta har lett till ”minneskrig” mellan nationer och lagar som ibland stipulerar rakt motsatta förhållningssätt.
Så är det exempelvis i Polen kriminellt att förneka de brott som begicks av ukrainska nationalister mot polska medborgare under åren 1925–1950. I Ukraina är dessa nationalister, som under andra världskriget deltog i judeutrotningen och bedrev etnisk rensning av polacker, däremot nationalhjältar vars minne det är förbjudet att vanhedra.
De östeuropeiska minneskrigen förs annars främst mellan Ryssland och de före detta östblockstaterna. Medan de senare kommit att officiellt betrakta den sovjetiska segern mot nazisterna som inledningen av en ny ockupation och hyllar eller ursäktar inhemska fascister och nazikollaboratörer, som i Ukraina, har Putin odlat en alltmer kulturkonservativ och nationalistisk historiesyn.
Såväl Stalin som den sovjetiska eran har delvis rehabiliterats. Men de har tvättats rena från varje spår av kvardröjande kommunistisk ideologi och i stället infogats i en obruten nationalromantisk historia med den ryska staten som hjälte.
Central i denna historieskrivning är mytologiseringen av Det stora fosterländska kriget mot Nazityskland, som först uppträdde på allvar under den sena Sovjetepokens stagnation. I reaktion mot den östeuropeiska trenden att likställa nazistiska och stalinistiska brott, och rentav återupprätta nationalistiska kollaboratörer, antogs därför föga överraskande en rysk motlag 2014, strax efter annekteringen av Krim.
Denna lag förbjöd inte bara förnekelse av nazismens brott utan också ”medvetet spridande av falsk information” om Sovjetunionens agerande under kriget, vilket bland annat uttryckligen inkluderar anklagelser om att Sovjet begått brott av samma karaktär som Nazityskland. Det har också blivit straffbart att visa bristande respekt för det årliga firandet av segern i andra världskriget.
När de första regelrätta minneslagarna stiftas befinner vi oss redan en bra bit in i den nyliberala eran.
På ytan kan man tycka att den utveckling mot nationalism och nationell offermentalitet som fenomenet minneslagar tagit sig i Östeuropa utgör ett radikalt brott mot andan i de västeuropeiska förnekelseförbuden, som påbjöd nationell rannsakan och allmän skuldmedvetenhet. Men sätter man fenomenet i sin historiska kontext, vilket Koposov förtjänstfullt gör, framträder snart likheter och logik.
Koposov menar att dessa lagar formats av två skilda epoker. De har sina rötter i antirasistisk lagstiftning som växte fram under den socialliberala välfärdskapitalismen. Det var en tid av mer eller mindre officiell tro på historiens framåtskridande mot mänsklighetens befrielse, då en allt mer jämlik värld skulle byggas. Liksom lagar om exempelvis jämställdhet mellan könen kan antirasismen ses som ett utvidgande av denna jämlikhetssfär, från att ha gällt främst klassamhället till att omfatta fler underordnade grupper.
Dessa lagar var framåtblickande. Inte huvudsakligen ägnade att se tillbaka på begångna oförrätter, utan inriktade på att forma en bättre framtid.
Men när de första regelrätta minneslagarna stiftas befinner vi oss redan en bra bit in i den nyliberala eran. Koposov beskriver nyliberalismen i stort sett i marxistiska termer, hämtade främst från samhällsteoretikern David Harvey.
Den västerländska eliten inser under det tidiga 1970-talet att den inte längre behöver frukta socialistiska revolutioner. Den ekonomiska krisen – slutet på efterkrigsboomen – ger den samtidigt argument att använda i en offensiv mot välfärdsstaten och för en politik som främst syftar till att omfördela ekonomiska resurser till eliten själv.
Nyliberalismen sätter punkt för en sekellång trend av minskande ojämlikhet och innebär slutet på klasskampens epok (klasskamp här i den snäva betydelsen klassmedveten välorganiserad kamp underifrån). Den innebär därmed också ”slutet på historien” – inte nödvändigtvis, som Francis Fukuyama hävdade, den liberala demokratins slutgiltiga seger, utan i betydelsen slutet på arbetarrörelsens historiebaserade men framåtblickande ideologier, vilka, genom revolutioner eller reformer, utlovade en kvalitativt annorlunda och humanare framtid.
I stället låses vi ideologiskt fast i en tvåhundraårig abstrakt modellekonomi där marknadens lagar får status av naturlagar.
Det är i denna situation minneslagarna uppkommer. De utgör en del av en framväxande nyliberal historiepolitik som Koposov kallar för ”Holocaust and Heritage”, ”Förintelse och kulturarv”. Under det tidiga 1980-talet försöker den nya högerns ledare – Thatcher, Reagan, Kohl – inledningsvis återskapa en form av patriotisk 1800-talsnationalism, men inser snart att detta inte går. I stället omfamnar de en kombination av nationell ”historisk skuld” och en mjukare, ”avpolitiserad” nationell nostalgi, ”kulturarvet”.
Denna historiska skuldpolitik är förvisso inte oproblematisk för nyliberalismen – men den har ändå avgörande fördelar. Den skiftar fokus från framtiden till det förflutna och från tanken på ökad generell jämlikhet till kompensation för enskilda grupper. Den skapar det som ofta kallas ”offerkonkurrens” när den splittrar underordnade grupper, som var och en kämpar för erkännandet av sin specifika oförrätt och bygger sina krav på detta erkännande.
Som Koposov framhåller utgör dessa ”fragmenterade och subjektiva minnen” inte en utmaning mot kapitalismen på samma sätt som arbetarrörelsens globala historiesyn. Dessutom, eftersom eventuell ekonomisk kompensation endast är tänkbar inom ramen för vad liberalismens ekonomiska modeller tillåter, och alltså inte som del av en generell omfördelning från rika till fattiga, uteblir sådan i allmänhet helt.
Endast symboliska erkännanden kvarstår – exempelvis i form av minneslagar. När klassmässig och annan underordning samspelar, vilket de ofta gör, kan de ekonomiska klyftorna fortsätta att växa, som mellan svarta och vita i USA eller Sydafrika.
Man kan här också tillägga, vilket Koposov inte gör, att skiftet i synen på förintelsen, från relativ förträngning till generell nationell skuld, inte är så radikalt som man kan förledas att tro. Under trycket från kalla kriget, och med god hjälp av den ekonomiska boomens efterkrigsoptimism, kunde den västerländska överklassen inledningsvis undgå att gå till roten med skuldfrågan – något som riskerat skaka klassamhället och egendomsförhållandena i grunden, både i och utanför Tyskland.
En handfull huvuden offrades, men sedan trappades denazifieringsprocessen snabbt ned. I vissa fall backade man till och med, som i fallet med Alfried Krupp von Bohlen und Halbach, stödmedlem i SS, minister för upprustning och krigsproduktion. I egenskap av ledare för Kruppkoncernen insisterade han nitiskt på att använda slavarbetare från koncentrationslägren ända in i det sista. Han dömdes efter kriget till 12 års fängelse och fick sin egendom konfiskerad, men släpptes efter tre år och fick förmögenheten tillbaka. Nu får i stället arvtagarna till de stora krigsprofitörerna och till de arbetare som slogs på gatorna mot nazisterna för en gångs skull dela lika, på en nationaliserad skuld.
Koposov är över huvud taget ovillig att dra många slutsatser som hans genomarbetade analys tycks peka mot. Visserligen ser han att att fenomenet minneslagar inte bara inverkar menligt på yttrandefriheten, utan dessutom bidrar till infekterad ”offerkonkurrens” samt lånar sig väl till nationalistisk manipulation. Han ser hur den nationalistiska extremhögern växer sig starkare i både väst och öst (där minneslagar som fenomen tog fart först då den inledande liberala euforin övergått i brustna illusioner). Och han inser att den nyliberala politiken är en maskin för ständigt ökande ekonomiska klyftor.
Ändå landar han i slutsatsen att ”Holocaust and Heritage”-politiken är det bästa alternativ som står till buds. Han tycks slutligen köpa nyliberalismens mest naiva visioner om ett slut på historien, en möjlighet att frysa en liberal ekonomi/demokrati i ett permanent nu. Gentemot detta idealtillstånd – som dess motsatser – ställer han i välkänd anda de historiska katastroferna, Holocaust och Gulag.
Det är inte, enligt Koposov, önskvärt att ”återgå till ett modernt historiskt medvetande och framtidsorienterade ideologier”, eftersom han ger dessa fenomen – vilka tycks rymma allt från marxism och socialdemokrati till nazism och socialliberalism; Marx, Stalin, Hitler, Hjalmar Branting och Thorbjörn Fälldin anno 1976 – gemensam (och ensam) skuld för 1900-talets fasor.
Men den extrema nationalismen föddes inte ur de moderna rörelserna för en jämlikare värld. Den växte ur deras nederlag och deras besegrare var i högsta grad antimodernister som gärna satte sig själva i det nationella kulturarvets ljus, såväl Hitler som Stalin. På samma sätt växer i dag högerradikalismen ur det socialliberala projektets och arbetarrörelsens kollaps. Ur ”Holocaust and Heritage”-politiken formas en etniskt splittrad värld där steget från ”kulturarv” till högerextremism, från ”svensk mat” till ”svenska värderingar”, kan vara kort.
Vi vet inte vart historien tar vägen, men det är uppenbart att den inte är slut, att ”mitten” inte kan hålla, som Koposov tycks inbilla sig. Det gör den aldrig länge i ett explosivt system som kapitalismen.
I dag ser vi på nytt hur en flerpolär imperialistisk värld växer fram, där Ryssland och, framför allt, Kina utmanar den amerikanska ordningen. Konkurrensen om inflytande, råvaror och jord hårdnar. De ekonomiska klyftorna skenar till 1800-talsnivåer. Mönster från decennierna före de stora katastroferna, 1900-talets trettioåriga krig, tycks återskapas.
Samtidigt befinner sig produktivkrafterna på en långt högre nivå och därmed också vapnen, övervakningssystemen, möjligheterna att manipulera information. Och kanske har miljön redan tagit mer stryk än vad som är förenligt med vår civilisations långsiktiga överlevnad.
Framtiden blir, på ett eller annat sätt, radikalt annorlunda. Det enda vi kan göra är att, om och om igen, ta upp kampen för att den ska bli så på ett bättre sätt, mer jämlik, demokratisk och rättvis. Det kräver att vi återerövrar arbetarrörelsens historiska medvetande, dess systemkritik, klassmedvetenhet och ”framtidsorienterade” ideologi. Det ser jag ännu tydligare när jag läser Koposov.
För, trots eventuell frustration över svaga och motsägelsefulla slut-satser, är det här en viktig och lärorik bok som förmår kasta nytt ljus över samtida fenomen, inte minst över den snåriga relationen mellan högerextremism och identitetspolitik.