Eileen är en roman som verkligen lever upp till det gamla slitna uttrycket att den är svår att lägga ifrån sig innan man läst sista sidan.
[BOK] Eileen
Otessa Moshfegh
Modernista, 2018
Otessa Mosfegh är debutant i romansammanhang och hennes bok väckte sensation när den först utkom i USA 2016. På ett sätt är den som en lång novell – här finns utvikningar, men de är mest små sidostigar som ger kringinformation till den stadiga kurs som berättelsen har från den första sidan till den sista.
Mer än antydningar av vad som komma ska får vi tidigt. Året är 1964 och platsen en småstadshåla några mil från Boston på den amerikanska östkusten. Berättaren Eileen, nu en bra bit över 70 år, minns några dagar kring jul då hennes miserabla liv tar en dramatisk vändning. Eller rättare sagt: hon tar själv äntligen tag i sitt liv och skapar förändringen.
Den 24-åriga Eileen Dunlop sköter administrationen på ett brutalt ungdomsfängelse, ett jobb hon hanterar sitt hat mot genom att spela likgiltig med hjälp av en flaska sherry i skrivbordslådan. Sherryn köper hon samtidigt med ginet till sin gravt nedgångna pappa, som sitter i sin fåtölj i köket och reglerar temperaturen genom att öppna och stänga kylskåpet respektive den heta ugnen.
Han är före detta polis och viftar med sin gamla pistol medan han skriker ut konspirationsteorier. Ut kan han inte gå och ställa till mer oreda eftersom dottern samlat ihop hans skor i bakluckan på den gamla bilen som läcker in avgaser och kräver neddragna rutor för att Eileen inte ska tuppa av när hon kör den.
Här uttalas och antyds en uppväxt utöver det vanliga: ignorans, våld, övergrepp och grav alkoholism också hos modern som dött ett par år tidigare, och i vars garderob Eileen plockar sina omoderna kläder.
Den anorektiska, laxativberoende, självföraktande, handlingsförlamade unga kvinnan orkar inte ens drömma om en förändring, förutom fantasierna om en hopplös vakt på jobbet, som inte känner igen henne när de stöter ihop ”av en slump”. Men så en dag…
Den rödhåriga, fräcka Rebecka som börjar på jobbet är en explosion i Eileens värld. Hon utlöser en kedja av händelser som i allt hänger ihop med ett nytt självförtroende hos Eileen själv – är hon egentligen en verklig person?
Hon utlöser en kedja av händelser som i allt hänger ihop med ett nytt självförtroende hos Eileen själv – är hon egentligen en verklig person?
Otessa Moshfeghs roman är som en gammal serietidning i noirstil – grafisk, överdriven på ett sätt så att handlingen framstår som hyperrealistisk, och snabbläst.
Här finns tillskruvade, oengagerade partier som med fördel kunde ha rensats bort, ibland blir misären rent av tjatig och viktigt balanserande humor och smulor av humanism knappt skönjbara.
I intervjuer har författaren berättat att hennes främsta motiv till att skriva boken ska ha varit att tjäna pengar och valet att späcka den med starka, grafiska detaljer rent spekulativa, men att den sedan började leva sitt eget liv och blev ”på riktigt”.
För här finns den verkligen som en liten pärla mitt i alltihopa – den rörande berättelsen om vad som händer inuti en människa som fått krympa hela sitt jag sedan späd ålder. En betraktelse över hur man kan implementera klass och kön i sitt eget jag för att stå ut med de förutsättningar man fötts in i.
Den kraxande kvinnan som minns sin barndom har rent fysiskt stigit ur den men bär den inuti som en juvel. Kall och värdefull.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.