Ute blåser nu sommarvind, och jag tillhör de där föräldrar som under gångna veckan fått lyssna och uppleva sitt barns skolavslutning med tal, sång och utdelningar i en sakral skolmiljö, där en målning av Carl Larsson ger fond till välkammade och uppklädda barn och ungdomars längtan efter lov.
Skolbyggnaden är från den tiden då landets skola ansågs vara den viktigaste institutionen och inrymdes i monumentala byggnader med pondus och andäktighet inför kunskapens vindlande vägar. Bildning var idealet.
Grunden fick alla, men fortsättningen till högre kunskap var för några få. De elever med bättre bemedlade föräldrar.
Det var för 100 år sedan. Kommande decennier byggdes skolväsendet ut. Många, ja nästintill alla som ville fick möjlighet till studentexamen och högre studier. Den statliga skolan blev horisontell till innehåll och anställningar, men även till utformning av byggnader. Platta huskroppar för den breda massan.
Från decentraliseringens och privatiseringens tidevarv på 1980- och 90-talet har en skola för alla förvandlats till en skola för de som kan och de som har. Under mina 16 år som lärare inom både kommunal och privat skola, med egna barn som både haft plats i kommunal liksom privata skolenheter, är jag väl medveten om diskrepansen mellan de olika huvudmännen.
Den privata skolan som allt som oftast ligger betydligt lägre i lärarlöner än den kommunala, men där klimatet för de anställda och elever byggs på tydliga positiva visioner, med grund i att går skolan inte bra så blir det ingen vinst. Vinst att fördela privat från våra allmänna medel.
Kommunala skolor har sällan en aktiv vision, inte mer än att alla ska inkluderas i ett klassrum. Billig, men kortsiktig lösning på bekostnad av barnens rätt till anpassad skolgång. Med påföljd en arbetsmiljö där lärare får springa allt snabbare. Men icke att förglömma, de springer med högre lön än de privatanställda kollegorna, så kanske de kan pressas lite till?
Kunskaper då? Ja, i en tid då många unga har en liten dator i sin hand tarvas djupa och breda kunskaper hos lärarna, så de kan ge elever stabil kunskapsgrund i en komplicerad värld. Skolan ska kompensera de eventuella sociala skillnaderna hemmets bokhylla bjuder, om sådan möbel ens finns.
Bildningsidealet är dock osynligt på de flesta svenska skolor i dag. Konstigt då elever alltid uppskattat lärare som kan, som bemöter deras nyfikenhet och hinner mellan föräldrasamtal, möten, konfliktlösningar, konferenser, möten igen, eventuell planering och uppföljning av lektioner samtala med eleven. Att lyssna, berätta och finnas i dialog för att bemöta, det är få gånger som det längre hinns med i skolan. Men vad är det vi vill hinna till?
Att lyssna, berätta och finnas i dialog för att bemöta, det är få gånger som det längre hinns med i skolan.
Ute blåser sommarvind, men långt ifrån alla har en skolavslutning att gå till i nya kläder, där vårdnadshavare sitter i mäktiga byggnader från svunnen skoltid. Grunden får kanske alla, men fortsättningen och möjligheten till högre kunskap är åter för några få, precis som när Carl Larsson målade Ute blåser sommarvind som dekoration i en skolbyggnad.
Få är de som kan och vet att du som vårdnadshavare kan välja ditt barns skola och således framtid genom att ställa din ättelägg i kö, helst redan som nyfödd. De horisontella byggnaderna finns kvar, men den inkluderande och kompenserande svenska skolan av i dag är en chimär. Olikheter mellan elevers skolgång är ett faktum samt att godtyckliga hierarkiska diskrepanser råder mellan lärare. Det i en skola som enligt skollag ska verka för alla i tiden.
Huvudmännen har sedan länge glömt barnen. Ja, inte deras skolpeng förstås, men alla barns rätt till god och trygg utbildning, kunskap och önskan till bildning. För vissa barn blåser nu ljumma sommarvindars lov, men för många elever viner vinden kall kring deras tunna barnsben.
