Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 10

21

Lao-Tse-kontoret såg ostädat ut med papper utspridda över arbetsborden. Bland skisserna låg flygblad och studiematerial. Nina kom först till kontoret denna morgon. Hon började läsa ett studiebrev från kursen ”Hur kampen förs mot USA-imperialismen” som låg överst på Marits skrivbord.

”Regis Debray menar att man inte ska vänta på den revolutionära situationen, utan skapa den. Ju snabbare, desto bättre, eftersom kontrarevolutionärernas skicklighet utvecklas starkt. Revolutionen revolutionerar kontrarevolutionen. Debray menar att en partiorganisation, som från staden leder gerillaoperationerna, alltid kommer att ha en bromsande effekt på utvecklingen. Den politiska ledningen ska sammanfalla med den militära ledningen och den politiska medvetenheten kommer att utvecklas i och med att kampen börjar.”

Marit hade strukit under det om att den politiska ledningen måste sammanfalla med den militära.

”Debray menar att gerillasoldaterna kommer att nå en sådan politisk medvetenhet att de kan fungera som ett politiskt parti, medvetandegöra folket, organisera undervisning och sjukvård då den fasen i kampen nåtts där gerillan militärt behärskar ett större område. Den lilla motorn, gerillan, ska skaka om samhället för att den stora motorn, massan, ska komma igång.”

Studiebrevet var undertecknat av Göteborgs FNL-grupp, som tacksamt emottog kritik och synpunkter på brevets utformning. En lång litteraturlista hörde till.

Efter en halvtimme kom Hanna. Hon var rastlös och irriterad. Rebecca och Marit kom strax före lunch, direkt från FNL-kontoret på Pålsundsgatan.

Det var en nervös stämning som låg kvar hela dagen. Alla hade svårt att koncentrera sig på arbetet. Dels var julen hotande nära, dels var det kvällens stora möte i Folkets Hus. Regeringen hade nekat FNL-grupperna demonstrationstillstånd. Inget får hindra trafiken, sa statsminister Tage Erlander i morgontidningarna.

Offciellt skulle det inte bli någon demonstration. Men möte skulle det bli. Möte för att fira FNL:s sjuårsjubileum. Det var den tjugonde december. Jenny Åsgården skulle hålla ett av talen i Folkets Hus. Vietnambulletinens redaktör Jan-Erik Olsson skulle också tala. Kvällens huvudtalare var Axel Höijer.

– Han är en fantastisk gammal man, sa Rebecca. Det är fint för oss som har rykte om oss att vara unga svärmare. Han har varit chef för medicinalstyrelsen och han har rest runt i hela världen. Jag hoppas att han sätter den här förbannade regeringen på plats rejält. Det är USA som har gett regeringen order om att inte tillåta Vietnamdemonstrationer i Stockholm. Pratet om trafikproblem är rent larv. Det kommer att bli problem, men det är för att dom sänder ut era hundra extrainkallade poliser på stan. Hur ska det kunna sluta utan problem?

– Det ska bli ett enormt uppbåd, infogade Hanna. Det måste kosta otroliga summor, nittio procent går väl på övertid.

– Ska vi slå vad om antalet gripna?

– Vad ska dom gripas för, frågade Nina.

– Uppvigling, våldsamt motstånd, förargelseväckande beteende, vad som helst av det vanliga.

– Minst tio, högst hundra, sa Marit.

– Jag kanske bör låna Bernhards gamla störthjälm, undrade Nina, men de andra avrådde.

– Det skulle tolkas som en provokation! Bära hjälm, det skulle se ut som om du hade förberett dig på en sammanstötning, det blir minst åtal för uppvigling.

Kvällens möte var höjdpunkten i en lång rad av svåra sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Det var mer än en demonstration. Det var en del av själva befrielsekriget. Genom att polisen nekat tillstånd till demonstrationen kom även det tillåtna opinionsmötet att få en extra glans.

Nina skulle möta Marie-Louise och Helena i entrén till Folkets Hus. De skulle hålla ihop med Bernhard och Danne och så många som möjligt för att ingen skulle behöva bli ensam om det hände något dramatiskt.

Stora kongresshallen i Folkets Hus var fullsatt. De hopfällbara sektionsväggarna var öppna.

– Det är något på gång, viskade Marit. Jag har aldrig sett så många journalister och fotografer på ett möte förut. Jag mötte Jenny i foajén och hon sa att vi har folk ute längs hela Kungsgatan och Strandvägen som rapporterar polisens rörelser under kvällen.

De satt längst bak och såg publikhavet som en enda kropp förväntansfulla ryggar.

– Det här skulle jag kalla en förtätad stämning, viskade Helena. Fan va mysigt. Jag är litet rädd för polisen kanske.

Axel Höijer började sitt tal försiktigt med att berätta om det vietnamesiska folkets historia.

– Detta folk som inte fogat sig under några fogdar. Denna okuvlighet har i tur och ordning kineser, japaner, fransmän och nu amerikaner fått erfara. Trots alla plågor och all död som USA nu sprider i Vietnam vägrar folket att ge upp. Segern ska också komma.

Applåder avbröt talet, men efter en stund fortsatte han:

– I allmänhet har människor lätt att följa ledare för erövringståg. Alltför många svenskar slickade också Adolf Hitlers stövlar alltför länge. Är vi annorlunda till vår själ nu? Slickar inte vår regering på samma sätt Lyndon Johnsons stövlar?

– Vi uttalar vår protest mot USA:s vedervärdiga krigsförbrytelser i Vietnam. Hur länge ska vi tolerera att polisen överskrider sina rättigheter och befogenheter vid våra demonstrationer? En polisman har nyligen uttalat i Aftonbladet att han anser att alla talkörer innebär lagbrott.

– Man måste ställa frågan: Har vi i Sverige verkligen något intresse av att hindra att mer frisk luft blåser in på den amerikanska ambassaden? Det har jag undrat över själv.

Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.

Nya applåder och spridda rop i publiken. Höijer fick åter göra en paus för att fortsättningen skulle höras.

– Jag är medveten om att det i första hand är regeringens sak. Men om regeringen föredrar att stoppa huvudet i busken? Måste då inte vi som medborgare i en demokrati hjälpa vår regering att inse vad som pågår?

Applåderna ville aldrig sluta efter Höijers tal.

– Vi ska demonstrera utanför USA:s ambassad ända till den dag USA lämnar Vietnam, sa Jenny Åsgården.

Hon såg liten ut på den stora scenen där FNL-flaggan med den gula stjärnan i den blåröda cirkeln hängde framför talar- stolen. Men hennes röst var stark.

– FNL är hoppet för alla folk. FNL har fått USA-imperialismen i gungning. Vietnam har visat kraften hos ett litet folk, att rättvisan kan segra. Nu när alla ser hur bräcklig USA- imperialismen i själva verket är, har alla folk fått lättare att föra befrielsekampen.

– Polisen i vårt land vill att vi bara ska konsumera och inte öppna munnen för att protestera. Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.

– Om vi ska döma efter de krafter polisen sätter in för att slå ned oss, måste vi vara både den starkaste och den farligaste av alla organisationer som finns i Sverige. Jag kan berätta för er att när vi nu i kväll samlats till möte här i Folkets Hus i Stockholm har det föranlett polisen att placera ut följande styrkor kring vår möteslokal: minst trehundra poliser, minst tjugo polisbilar, ett tjugotal ridande poliser till häst med piskor och allt samt ett flertal hundbussar.

– Nu när jag har upplyst er om detta vill jag fråga: Kamrater! Ska vi gå till ambassaden?

Jenny hann knappt säga sin fråga till slut förrän hennes röst drunknade i ett öronbedövande ja från hela publiken.

En sekunds förvirring uppstod innan alla reste sig ur sina bänkar och forsade mot utgångarna. Ingen hann organisera några led eller ens någon taktik för mötet med de trehundra poliserna. Alla vällde ut på Barnhusgatan och rakt in i polisernas kedjor. Gatan var avstängd i båda riktningarna, men folkmassan vräkte som en stormvåg mot båda sidorna och poliserna tappade taget.

Nina höll Helena i handen när de sprang mot Sveavägen. Bernhard var försvunnen.

– Skulle vi inte åt andra hållet, sa Nina.

– Här ska man inget, här är det bara att springa, sa Helena och drog henne undan ett par ridande poliser som tagit upp förföljelsen.

Det kom nya poliser till häst. Deras långa, vita piskor ven genom luften med svischande ljud. Helena träffades av ett rapp i mellanrummet mellan mössan och jackan. Hon knep ihop ögonen och tog om nacken.

De båda flickorna sprang in på Adolf Fredriks kyrkogård, där de ställde sig mot kyrkväggen tillsammans med andra som hade FNL-märken och också hämtade andan.

– Det svider som om jag hade bränt mig, klagade Helena. Nina tittade efter under hårfästet och där löpte en röd rand.

– Vi måste fotografera alla skador i färg direkt efter demonstrationen, sa en man ur dokumentationsgruppen.

– Jag vill inte ha något foto av min nacke, sa Helena bestämt. Så mycket vet jag, att jag aktar mig jävligt noga för att anklaga polisen. Då åker jag dit själv för polismisshandel.

– Så ska det gå till, flämtade en ung pojke som kom haltande i snön mellan gravarna.
Nina hade inte hunnit uppfatta något ”så ska det gå till”. Hon hade bara rört sig som de andra.

– Tore och Dag bröt poliskedjan, först inifrån och sen när polisen lyckats bygga upp den igen, så bröt dom igenom igen, bakifrån! Jag tror alla kom ut på det sättet, det vore för jävligt om några blev kvar därinne. Jag såg tre snutar som slog på Myrenberg med batongerna. Han fick sina glasögon söndertrampade, han som är så jävla närsynt.

Helena hade tappat sina vantar och det var mycket kallt. Luften gjorde ont nere i halsen när man var andfådd.

– Jag såg en kille som vred batongen ur handen på en snutjävel! Men sen lämnade han tillbaks den. Bötesfonden skulle nog inte ha klarat böterna om han hade slagit tillbaka.

– Vi kommer aldrig fram till ambassaden, sa Helena.

– Kom nu så gör vi ett ryck igen. Bara vi kommer till Stureplan kan vi sprida oss över Östermalm och komma fram bakvägen. Dom kan inte bevaka hela Östermalm, dom måste sätta in sitt folk på Strandvägen.

– Jag fryser, sa Helena.

– Man fryser mest för att man blir rädd, sa en från Hägersten som brukade vara med och trycka bulletinen. Det är bara fjorton grader, det är inte så farligt. Men man får frossa av dom där gestapodrängarna. Såg ni piskorna?

De behövde inte fundera. Om de inte förut hade sett piskorna fick de se dem nu. En grupp mötesdeltagare kom springande nerför Adolf Fredriks kyrkogata med två vilt piskande poliser till häst efter sig. En äldre man med en insamlingsbössa i handen skrek till och störtade handlöst mot en port.

– Här, sa Nina till Helena. Låna mina vantar. Jag har fickor. Polisen slår ihjäl våra kamrater.

– Det måste vara en av dom sista grupperna. Jag tror att dom flesta kom ut före oss. Många försvann åt andra hållet, neråt Bantorget och Vasagatan. Polisen har nog fullt upp med att hålla reda på oss.

– Titta! Där nere i porten!

Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor.

I en port på Sveavägen hade en polis till häst trängt upp en mörkhårig flicka i grön imporock. Hon såg liten ut bredvid den stora hästen. Polismannen piskade vilt omkring sig och flickan såg livrädd ut där hon stod alldeles blickstilla.

– Hästar är inte farliga! Böj dig och smit ut under buken, ropade Sixten Andersson från kyrkogårdsmuren. Men flickan vågade inte röra sig. Hon bara böjde huvudet under slagen.

– Vi ska dra ner dig ur sadeln, ditt nassesvin, fortsatte Sixten och sprang över kyrkogården för att undsätta flickan.

Då vände sig polisen om för att piska Sixten. Flickan sprang ut ur porten och försvann i riktning mot Odengatan, bort från striderna.

– Vem var det, någon kompis till er? Han från Hägersten tittade på Nina och Helena. Ingen kände flickan.

– Det kanske inte ens var en av oss? Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor. Nu kan vi sticka över Sveavägen och fram till Kungsgatan. Jag ser en massa folk där, det måste vara biograferna som slutar. Klockan är kvart i nio.

Det hade gått rykten om att Demokratisk Allians skulle mobilisera sina styrkor. Alliansarna var mot. Mot FNL-aktivisterna. Mot kommunismen, mot socialismen. Mot rättvisa för förtryckta.

– Men dom är för Amerikas förenta stater, påpekade Helena helt korrekt.

– Dom har säkert betalt av polisen.

– Varför tror du det?

– Hur kan det annars komma sig att dom får klunga ihop sig mitt i gatan, störa trafiken, skrika åt oss, vad som helst utan att poliserna griper dom? Poliserna verkar vara alliansare innerst inne.

– Samma fascister här som där.

Uppifrån Hötorget hördes spridda talkörer. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

Ur ingenting dök banderoller och plakat upp. ”Esso bränner Vietnams barn”, ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, ”Leve FNL!” Hoprullade hade banderollerna transporterats i de tjocka vinterkläderna. Detta skulle ju inte bli en demonstration, det skulle bara vara ett opinionsmöte i Folkets Hus.

Poliserna grep efter plakaten, som de lätt nådde från hästryggen. Några FNL:are satte sig i hörnet av Drottninggatan och Kungsgatan och höll fast i sina stänger. Från trottoaren där Helena och Nina befann sig såg det ut som om polisens hästar trampade på de sittande. När hästarna drog vidare nerför Kungsgatan reste sig demonstranterna, oskadda. De borstade sandsörjan av kläderna så gott det gick och fortsatte mot ambassaden.

– Mot ambassaden, kamrater! Mot ambassaden! Frisk lu åt USA:s ambassadör!

Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.

Knutna nävar och ryggdunkningar. Vänskap och sammanhållning. De vardagliga motsättningarna inom vänstern, som mycket väl kunde ha ödelagt hela Vietnamrörelsen om polisen lämnat den ifred, försvann inför polisens närmast militära attacker.

På Sveavägen var det kalabalik med poliser till fots, till häst och i bilar, som trängde upp demonstranterna mot husväggarna för att komma åt med piskor och batonger. På Kungsgatan var det kaos i korsningen mot Sveavägen eftersom bilarna inte kunde ta sig fram mellan de stridande. Någon ropade:

– Låt inte snuten lura ut er mot portarna! In bland bilarna! Spring mellan bilarna neråt Östermalm!

Femhundra FNL:are spred sig bland bilarna och polisen försökte komma efter med hästar och hundar. Men bilisterna blev ursinniga över piskorna. När Nina kom förbi hade en vevat ner rutan och skrek:

– Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.

Ett kvarter ner på Kungsgatan upplöstes bilkön och ingenting kunde längre skydda mot polisen. Helena och Nina drog sig in mot väggarna fast det var fel, på något vis måste de skydda sig. De såg sina kamrater tryckas in i portar och hållas kvar av ursinniga poliser med batonger.

De såg ut mot gatan för att hålla reda på var hästarna befann sig. En kom i hög fart rakt emot dem. Nina tryckte sig mot väggen som mirakulöst nog öppnade sig bakom hennes rygg. Hon höll på att ramla baklänges och tappade taget om Helenas hand.

De var inne i foajén på biografen Saga. Det var heltäckande speglar längs väggarna och i taket.

– Jag skulle inte bli förvånad om dom kom inridande här och började krossa speglarna, sa kassörskan. Det ska ni veta flickor, att jag är helt med er. Kommer dom in kan jag gömma er i biljettkassan. Jag trodde inte att jag skulle få se något sådant i Sverige. Det var en äldre herre som segnade ner här medvetslös på gatan, här utanför, en polis slog batongen i huvudet på honom bakifrån. Rakt i huvudet. Jag hörde en annan polis skrika: ”Ambulans är inte nödvändigt för en sån där jävel.” Men jag ringde, för säkerhets skull. Vänta här tills det värsta dragit förbi. Vart ska ni?

– Vi ska till amerikanska ambassaden.

– Är ni galna, det går inte.

– Men vi ska dit. Det måste gå.

Sagabiografen var inredd som om den egentligen var en kuliss till en showfilm från Hollywood på trettiotalet. I metallramar på väggarna hängde affscher för aktuella och kommande filmer. I takets speglar kunde Nina se sig själv i en uppochnervänd upplaga, som om hon hade fötterna fästade i himlen. Det våldsamma skådespelet utanför de väldiga glasdörrarna såg ut som om det utspelades i cinemascope.

– Titta, ropade Helena, är det inte Veronica? Hon som var din klasskamrat?

Det var verkligen Veronica Berg, som kom stapplande under Regeringsgatsbron. Hon höll upp ett litet kort som ingen tog notis om. Blod rann från hennes näsa. Hon hade inget FNL- märke.

Presskortet, tänkte Nina. Veronica hade presskort som medarbetare på Damernas Värld. Det var Veronica som hade dragit in Nina i Vietnamarbetet, dragit iväg med henne till en lördagsdemonstration utanför US Trade Center. Det var mer än två år sedan, skulle det här kriget aldrig ta slut?

– Ska vi gå ut och prata med henne? Jag visste inte att hon var med oss fortfarande. Hon syns inte på mötena.

Helena öppnade en av glasdörrarna. Bland ljuden av hästhovar, hundskall, talkörer och förtvivlade skrik hörde de Veronica ropa:

– Jag är journalist, jag har legitimation!

En av de ridande poliserna måttade med batongen mot hennes hand och träffade så att presskortet flög iväg ner i snömodden. När Veronica gjorde ett försök att böja sig ner fick hon ett piskrapp över ryggen. Hon föll till hälften mot husväggen. Hästarna fortsatte att pressa mot Stureplan och Veronica fördes vacklande och blödande med strömmen.

– Jag ska hämta presskortet när alla är borta, sa Helena.

En ambulans med påslagna sirener stannade för att hämta upp en demonstrant som låg livlös i rännstenen. En kamrat till honom styrde och ställde som om han var läkare och tvingade ytterligare en FNL:are med störthjälm som stod paralyserad bredvid att följa med in i ambulansen. ”Hjärnskakning” hördes instruktionen till ambulansföraren.

En av de flyende stannade upp utanför biografen och höll sig för magen med båda händerna. Huvudet var neråtböjt och han verkade inte veta var han befann sig. Han hade rinnande blodfläckar på jackans bröst. Nina gick närmare dörren för att titta efter om han också höll på att falla ner medvetslös. Då kände hon igen Bosse Johansson.

Hon öppnade dörren och drog in honom. Han hade fått underläppen sönderslagen och blödde från både läppen och tandköttet. När han kände igen henne log han och såg för första gången riktigt sympatisk ut.

– Nina och Helena, vilken jävla tur!

Han föll dem om halsen och lutade sin blödande läpp mot Ninas axel. Hon försökte inte hålla honom på avstånd, han var alldeles dimmig.

– Kom så sätter vi oss en stund, sa Helena. Vad har dom gjort med dig? Det ser hemskt ut.

– För fan, det är bara en fläskläpp. Det var den där jävla snutfan, jag kunde ge mig fan på det, det är en snut som jag har ha att göra med förr, han slog allt vad han orkade. ”Såna som du ska sitta på fast paviljong i Västervik på livstid”, skrek han och slog gång på gång. Men jag sprang undan bra, det är ingen fara med mig. Länge leve Mao Tse-tung och Ho Chi Minh och Lenin och Stalin och hela jävla skiten!

Nina såg blodfläckarna sprida sig ut i trådarna i tyget. De ledde Bosse till ett skyddat hörn av den långa röda so an. Där kunde han vila och återhämta sig. Han blödde fortfarande, som ett påtagligt tecken på vad som hände denna osannolika kväll i december nittonhundrasextiosju. När Nina tittade upp jagade en ny våg poliser Sveriges ungdom längs husväggarna.

Inifrån biografen såg Kungsgatan fortfarande ut som ett slagfält. I kylan bildades vita rökmoln av de andfåddas andedräkt.

– Jag kan hålla ett öga på er kamrat, sa biografkassörskan, blir han sämre ringer jag ambulansen.

Ytterligare några flyende snubblade och föll omkull i issörjan. Salt och sand och snö bildade en gråbrun massa som fastnade i kläderna.

Efter en halvtimme var gatan rensad och några extra poliser till häst var det enda som lämnats kvar. Nina ville fortsätta så att de skulle komma fram till ambassaden samtidigt som de andra.

– Ta en chokladkaka, varsågod, jag bjuder. Biografkassörskan gick in bakom kioskdisken och gav dem var sin stor Marabou Schweizernöt som de stoppade i fickorna.

– Jag håller tummarna. Var försiktiga och tänk på att ni har många bakom er.

Helena kramade om henne som om de hade varit gamla vänner i evigheter. Sen kastade sig flickorna ut. De hittade inte Veronicas presskort och striderna var inte över. Tvärtom, från Sveavägen syntes nu nästa våg komma störtande ner mot Stureplan. Kanske tvåhundra demonstranter som sprang i kryss över Kungsgatan och sökte skydd i portarna för att komma undan bilar, hundar, piskor och batonger.

Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?

Nina och Helena smög sig mot strömmen till Husqvarnas inbyggda skyltfönster och vände ryggen utåt som om de var upptagna med att studera symaskinsmodellerna.

– Man kanske skulle ta trappan upp, föreslog Nina. Vi springer upp till Malmskillnadsgatan och sen ner David Bagares gata och över Humlegården istället för Stureplan, polisen kan inte finnas överallt.

– Så fort vi ser en snut ska vi promenera som om vi hade all tid i världen, sa Helena. Annars blir vi tagna för att vi springer. Våldsamt springande, ny åtalspunkt i domstolarna.

– Vi kanske inte ens är säkra om vi går. Ta av märket, så kan dom inte veta att vi hör till mötesdeltagarna.

– Just det. Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?

– Rent uppviglande skulle jag vilja påstå.

De stoppade sina märken i fickan bredvid chokladen och tog trappan upp till Regeringsgatan. Där stod en polisbil som de promenerade förbi utstuderat sakta.

– Om vi går för sakta tror dom att vi är horor och tar oss för det, sa Helena.

De ökade stegen något. Det kom två polisbilar till. Från Regeringsgatan kom ytterligare fyra stycken.

– Herregud, här ligger ju Johannes polisstation. Det tänkte jag inte på, sa Nina.

Hon mindes polisstationen sedan sommarkursen på Grundskolan för konstnärlig utbildning. Då hade hon uppfattat den som ett idylliskt inslag i stadsbilden. Polisstation, kyrka och brandstation, det var som en småstad inne i den stora staden. Nu ingav den tända polisskylten inga känslor av idyll eller trygghet längre. De hastade nerför David Bagares gata och över Birger Jarlsgatan, förbi Arvid Nordquists delikatessbutik.

Vid Svampen på Stureplan såg de Marit med ett plakat i handen. Det var affschen med den svarta likkistan och texten ”Här vilar USA:s demokrati”. En alliansare försökte rycka åt sig plakatet. Marit snubblade i sin färgsprakande långa kappa och föll handlöst. Alliansaren satte foten i ryggen på henne. Nina tog på sig märket och störtade förbi poliserna som också hade god utsikt över händelserna, men riktade blickarna mot Nybroplan, där stora skaror demonstranter rörde sig mot Strandvägen.

Kring Marit uppstod en folksamling. Någon som bakifrån liknade Danne försökte få omkull alliansaren och lyckades tydligen, för resten av alliansarna överföll alla aktivister som hade samlats kring Marit. Nu var Nina och Helena helt nära och såg att det verkligen var Danne. Han låg på marken och försökte dra omkull sina fiender genom att låsa deras ben. Då dök en polis in i klungan, tog ett grepp bakifrån om Danne och lyfte upp honom medan en annan polis låste Dannes armar och vred om dem hårt.

– Stick till Peking där ni hör hemma, jävla kommunistsvin, ropade alliansarna när de snabbt försvann bortåt Eriksbergsplan, medan Danne släpades in i en polisbuss.

– Jävla fascister, jävla fascister, ropade FNL-arna under Svampen. Polisen grep en svart flicka, amerikansk balettdansös, trodde Helena, och drog henne med in i bilen. Marit reste sig och kände efter om hon hade ont någonstans. Hon hade slagit i knäet och höften.

– Det blir nog bara blåmärken.

– Du får väl vara glad att dom inte syr in dig för kappan, den syns jävligt bra över hela Stockholm, sa Helena, som om hon inte gjort annat än demonstrerat.

Marit, Helena och Nina gick Sturegatan uppåt längs Humlegården. De stannade en stund utanför biografen Park, innan de svängde in på Östermalm vid Haide’s parfymeri på Linnégatan.

De fortsatte rakt fram. Östermalm var en större stadsdel än man kunde tro innan man försökt ta sig igenom den till fots. Men de förstod att de var på rätt väg, för enstaka små grupper av människor från mötet rörde sig åt samma håll.

– Vi går mot Hakberget, sa en ung man i försvarets vita päls och stor pälsmössa med FNL-märke. Han sa att det var tur att han hade mössan, så som han hade blivit slagen med batong i huvudet. Polisen försökte gripa honom i det första tumultet vid Folkets Hus, men han kom undan och polisen tappade bort honom i folkmassan.

– Hakberget, är det inte en omväg, frågade Marit.

– Jo, men vi måste ta det strategiskt. Sen går vi över Gärdet och tar ambassaden bakifrån. Det har dom nog inte räknat med. Jag hörde en som varit nere och kollat Strandvägen. Där har dom stängt av på två ställen, dels i korsningen Narvavägen och Strandvägen, dels framme vid ambassaden. Där var det dubbla kravallstaket och poliskedjor.

De vek av upp mot Karlaplan och fortsatte fram till Banérgatan där de tog av åt höger till Valhallavägen. De som hade tunna skor frös om fötterna. Kvällen hade blivit kallare.

Till slut stod de utanför Konstfack. Gärdet öppnade sig som en vit tundra. Nina var glad att hon inte behövde gissa sig fram till i vilken riktning ambassaden fanns. Dit gick redan en ström av tappra över snön, pulsande och hoppande.

– Ni som har promenadskor får försöka gå Oxenstiernsgatan, sa han som hade päls.

Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.

De var en grupp på över femtio nu och alla med skor vek av mot Strandvägen. Nina och Helena hade stövlar och pulsade iväg med de andra i snön. Trettio centimeters snödjup minst, föreslog någon. Långt bortifrån hördes ropen skalla. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

– Frisk luft åt ambassadören! pep Helena med svag röst.

– Och hela hans familj, la Sixten till med hes stämma.

Nina tänkte att om det hade varit krig, hade de behövt en kanon. Då hade de kunnat skjuta mot ambassaden härifrån, utan att behöva möta poliserna igen.

– Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.

– USA mördare, sa Helena tyst och drog handen över sin svullnande nacke. Jag slår vad om att polisen redan vet att vi är på väg från den här sidan.

Hon hade rätt på den punkten. Polisen visste och kom just över kullarna för att sätta stopp för detta sista desperata försök till inbrytning på ambassadområdet. De hade varken hundar eller hästar eller piskor och såg betydligt mindre farliga ut.

– Vi ska lämna över en resolution till ambassadören, sa Jenny Åsgården.

– Ni ska inte överlämna något alls. Om ni inte packar er iväg omgående får ni överlämna er till polisen.

– Vi fortsätter framåt, sa Jenny och gick vidare som om hon inte hört. Polismannen grep ögonblickligen tag i hennes högra arm och låste den bakom ryggen.

– Ohörsamhet mot polisen, vet inte lilla damen att det är ett brott. Vi tar henne till bussen.

– Det är inte förbjudet att promenera på Gärdet, försökte han i försvarets vita päls.

Polismannen ställde sig med benen brett isär och händerna i bältet. Åtta man till kom upp bakom honom.

– Det är förbjudet, sa han bara. Det är promenadförbud på Gärdet just nu. Ska ni gå hem frivilligt eller vill ni åka in hela bunten?

De stod tysta. Så snart de inte rörde sig tog kylan tag i dem. FNL kunde inte ha tänkt på norra halvklotets vinterklimat när de valde att förlägga sin årsdag till den tjugonde december. Tänk om man kunde ha haft dessa stora manifestationer i slutet av maj, tänkte Nina. När Sverige är precis lagom varmt.

Det kändes som om hon höll på att förfrysa. Hon trampade på stället och tittade ner för att se om fukten gått upp i lädret och det hade den. Då skulle det snart bli ännu kallare, när fukten nådde in till strumporna. Hon frös om knäna också, eftersom vinden blåste rätt igenom Lao-Tses snäva, stickade byxor. Hon önskade att hon hade kunnat rulla in benen i en pläd.

Ytterligare några FNL:are kom till bakifrån. Var det inte Bernhard och Nils-Åke? Jo, Nina sprang fram och kastade sig runt Bernhards nedkylda gestalt. Han viskade att han varit orolig för att något hänt henne.

De nio poliserna stod blickstilla framför gruppen. Bakom polisraden, närmare ambassaden syntes blinkande polisbilar, poliser till häst och ett flertal bussar.

– Nå, ska ni gå frivilligt? Polismannen med händerna i bältet upprepade sin fråga, nu med låg röst.

– Tack, vi kan gå själva, sa Nils-Åke och demonstranterna vände.

En flicka i mörkgröna Lao-Tse-byxor med bladmönstret kom fram till Nina och berättade att hon sett polisen föra bort Hanna och Rebecca på Sveavägen.

– Vi åker till polisen, sa Helena.

– Vilken polis, undrade Bernhard.

– Det måste vara Adolf Fredriks, sa flickan som visste besked. Men var försiktiga. Dom kanske tar er bara för att ni dyker upp på stationen. Dom har kört in busslaster med folk ikväll. Jag hörde att Einar Heckscher sitter på Johannes. Hans brorsa Sten fick veta att Einar blivit tagen. Då gick han till snuthäcken för att kolla läget eftersom han pluggar juridik. Istället för att svara på vad som hänt Einar satte en av snutarna ett knä i magen på Sten och försökte sparka honom nerför trappan. Ut bara, försvinn härifrån, skrek dom åt honom.

– Den polisen kommer nog att ångra sig, sa Bernhard. Det är inte rådligt att sparka barnen till en gammal högerledare.

– Det är samling vid Källhagens värdshus, hur många kommer med? Klockan är halv elva.

– Jag tycker att vi i alla fall går till polisen, sa Helena. Jag kan inte sova i natt om jag vet att några sitter hos polisen.

De gick för att hitta en buss inåt staden. Polisuppbådet var kvar, men ganska ensamt nu. Kvällen var över. Den mest våldsamma i Stockholm på mycket länge.

– Trafikstockning fick han, Tage Erlander. Om dom tror att dom kan slå sönder vår solidaritet med batongslag mot huvudet, då tar dom fel. Efter en sån här kväll är man ju beredd att gå i döden för Vietnams sak!

Det var Helena som höll kamptal. Marit la till:

– Jag tror att vi vann i kväll. När bilderna kommer kan folk se med egna ögon vilka det är som inte följer lagen. Alla kommer att förstå själva innehållet i demonstrationen. Att Vietnam behöver stöd i sin kamp. Det var alldeles för många fotografer och alldeles för många galna poliser. Dessutom hörde jag att TV redan ha bilder på Myrenbergs krossade glasögon. ”Här kan ni se Dag Myrenberg som ju inte ser alltför utmärglad ut”, sa kommentatorn. Vi får skriva och fråga hur mager man måste vara för att ha rätt att visa solidaritet med fattiga och förtryckta runt om i världen.

– På vilken polisstation ska vi börja, frågade Bernhard.

– Dom flesta fördes till Adolf Fredrik, sa någon som satt framför dem i bussen.

Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år?

Precis när de kom fram till Adolf Fredriks polisstation kom Hanna och Rebecca och sju andra ut. Alla omfamnade varandra, vare sig de var nära vänner eller fjärran kamrater. Polisen, visade det sig, hade inte gjort någonting. De hade varit otrevliga och tarvliga som vanligt, men de hade släppt alla gripna.

– Dom grep folk i ren panik, verkade det som. Oss grep dom för att vi ropade.

– Så det blir inget åtal heller?

– Det är omöjligt att veta, sa Hanna. Våra namn antecknades, vi fick legitimera oss. Det kan bli massåtal som dom gjort förr. Uppvigling, hindrande av trafik, motstånd mot polisman, förargelseväckande beteende. Vill ni komma hem på en kopp te? Vi borde planera för framtiden. Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år? Eller ska vi låta dom slå ner oss i gatan i all oändlighet?

Fortsättning följer…

Publicerad
2 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad