Tord Björk vill inte diskutera
det jag har skrivit. I stället ägnar han sig åt
ett upptrappat språkbruk i sitt andra svar (Arbetaren 5/04).
Nu gör jag ”drängtjänst åt den liberala
kampanjen”, en kampanj där regeringen och Bonnierpressen
har bestämt sig för att krossa vänstern med hjälp
av överlöpare från extremvänstern (kulturminister
Marita Ulvskog och DN-journalisten Maciej Zaremba).
Dessutom har jag begått dödssynden
att skriva om Balkan i Ordfront Magasin.
Jaha.
Låt mig rekapitulera vad som
har hänt. I juli nås jag som alla andra medlemmar i Ordfront
av Ordfront Magasins nummer 7-8/2003. Jag läser Björn
Eklunds artikel om Diana Johnstone och blir i likhet med en del
andra läsare upprörd.
De kommande veckorna får jag
ett antal telefonsamtal och e-brev från vänner och bekanta
som enkelt uttryckt undrar: ”Har Ordfront blivit galna?”
Jag kan bara beklaga att jag inte då skrev den artikel som
jag började planera, utan att jag skrev först efter att
Zarembas artikel publicerades i DN.
När då Zaremba hade publicerat
en artikel i Bonnierpressen var det enkelt att mobilisera till försvar
för Johnstone. Nu var yttrandefriheten hotad, påstod
undertecknarna av ett upprop med 39 undertecknare och från
andra sidan Atlanten intygade Noam Chomsky och Edward Herman att
Johnstone kämpar för sanningen om vad som hänt på
Balkan och dessutom har rätt.
I Tord Björks ögon tycks
krigen på Balkan tillhöra den kedja av liberalismens
brott mot mänskligheten som börjar med opiumkriget mot
Kina och utrotningen av indianer i Amerika och som fortsätter
med Rwanda och Palestina.
Tyvärr kan jag bara konstatera
att våra världsbilder ligger mycket långt från
varandra. Även om vi säkert är överens om vår
kritik mot imperialistiska övergrepp så anser jag att
Björks sätt att diskutera folkmördarideologier innehåller
grova förenklingar och det riskerar att skymma verkliga händelser
och orsakssamband.
USA:s angrepp mot Irak är enklare
att analysera än USA:s politik på Balkan.
När Björk sedan hävdar
att Ordfront nu reducerats till att ge upp systemkritisk hållning
och satsar på att ”vi nu alla ska vara lagom” tycker
jag att det blir löjeväckande.
För mig är det avskyvärt
med en vänster som försöker urskuldra massmord och
folkfördrivningar. Den yttersta konsekvensen av detta synsätt
innebär att en del av vänstern ser Slobodan Milosevic
som en antiimperialist som ska försvaras och att man bildar
försvarskommittéer för Milosevic och åker
till Haag och demonstrerar för att alla ”serbiska patrioter”
ska friges.
I detta illustra sällskap finns
representanter för grekiska kommunistpartiet KKE, nederländska
nykommunister, USA:s förre justitieminister Ramsey Clark och
hans allierade i Workers World Party och förre gruvarbetarledaren
Arthur Scargills brittiska socialistparti.
Diana Johnstone och hennes kollegor
gör vad de kan för att hitta fakta som ska rentvå
den serbiska nationalismen. Det kan låta paradoxalt, men jag
hoppas att Johnstones bok ges ut på svenska och att det då
blir lättare att diskutera hennes halvsanningar, utelämnande
av fakta och idoga försök att visa att Milosevic är
oskyldig.
Thomas Deichmann, redaktör för
den lilla tyska vänstertidningen Novo, har varit en viktig
del i historieförfalskningen och hans artikel från 1997
om taggtråden i lägret Trnopolje augusti 1992 lever sitt
eget liv och används fortfarande av Johnstone, Herman och Sören
Sommelius, senast i P1-programmet Vår Grundade mening 5 februari.
Så sent som förra veckan dök Deichmanns artikel
upp igen, nu i Haagtribunalens rättegång mot serben Radoslav
Brdjanin, åtalad för folkmord i Bosanska Krajina. Under
större delen av 1990-talet arbetade Deichmann enträget
för att rentvå serbiska nationalister från anklagelser
om övergrepp.
Deichmann, hans tidning Novo och hans
brittiska kollegor kring LM (Living Marxism, tidigare organ för
RCP, ett litet ex-trotskistiskt kommunistparti) sysslar dock numera
med andra saker än att försvara serbiska krigsförbrytare.
Nu är det kampen mot miljörörelsen
och för genmanipulerad föda som är det nya slagfältet
för denna bisarra sekt. Jag vill uppmana Tord Björk och
alla andra som är intresserade av en bakgrund till Deichmann
och hans sekt att läsa den omfattande granskning som GMWatch
har gjort (gå in på webbsidan www.gmwatch.org och sök
på Living Marxism).
Jag vill återigen understryka
att jag tycker det är självklart att omvärldens agerande
på Balkan ska granskas och diskuteras, inklusive hur IMF,
internationella valutafonden, agerade före 1991.
Men ska de serbiska lägren runt
Prijedor sommaren 1992 diskuteras bör väl åtminstone
de som satt i lägren tillfrågas om sina upplevelser,
i stället för att man okritiskt sväljer vad Deichmann,
som besökte området 1996, påstår?
Min uppräkning av vänstermyter
kring Balkan i Arbetaren 48/03 var ett försök att göra
en parafras på Johnstone (sidan 4 i hennes bok Fools? Crusade).
Det lyckades uppenbarligen som provokation,
men det är beklagligt att det tycks vara så svårt
att föra en debatt om det som jag tycker är väsentliga
sakfrågor. Varför accepterar en rad svenska och internationella
vänsterdebattörer att fakta förvanskas?
Till sist vill jag säga att jag
är överens med Jan-Olof Rönn att massmedier ska granskas
i sin rapportering och att det finns anledning bland journalister
att vara mycket självkritiska när det gäller rapportering
av ubåtsaffärerna. De rapporter som Styrelsen för
psykologiskt försvar, SPF, ger ut, nu senast om Irakkriget,
är intressanta bidrag till denna debatt. Men jag anser också
att så kallade mediekritiker inom vänstern måste
utsättas för en granskning. Det är min slutsats av
de senaste årens Balkandebatt och inte minst debatten kring
Ordfront denna vinter.