Det väckte stor uppståndelse
i Israel när landets justitieminister Yosef Lapid, som tillhör
Shinui-partiet, på söndagen gick ut i en intervju i en
radiostation och beskrev sina reaktioner inför bilderna från
flyktinglägret Rafah i södra delen av Gaza. När Lapid
såg en gammal kvinna krypa på alla fyra när hon
letade efter sin medicin i ruinerna av sitt hus ”så påminde
det mig om min mormor”. Lapid föddes i Vojvodina i norra
Serbien och tillbringade delar av andra världskriget i ett
ghetto i den ungerska huvudstaden Budapest. Han överlevde själv
Förintelsen, men det gjorde inte hans mormor. Hon fördes
liksom många av Lapids släktingar till Auschwitz.
Även om Israels justitieminister påpekat
att han inte ville jämföra den israeliska arméns
framfart i Gaza med nazisterna under andra världskriget berättade
han i radiointervjun att han hade varnat sina regeringskollegor:
”Jag sade att om vi fortsätter så här så
kommer vi att bli uteslutna ur FN och de som bär ansvaret kommer
att ställas inför rätta i Haag.” Föga förvånande
uppgav politiska källor enligt nyhetsbyrån Reuters att
premiärminister Ariel Sharon, ledare för Likud-partiet,
hade skällt ut Lapid och sagt att hans uttalanden var ”oacceptabla”.
Under den israeliska offensiven i Rafah
beräknas minst 42 palestinier ha dödats och flera tusen
invånare ha gjorts hemlösa sedan armén sprängt
deras bostäder eller använt bulldozers för att jämna
dem med marken. ”Operation regnbåge” var någon
slags hämndoperation för att 13 israeliska soldater dödats
i det ockuperade Gaza. På måndagen verkade ”Operation
regnbåge” vara över och Sami Fuja, en av områdets
invånare, sade till Reuters att det såg ut som ”efter
en jordbävning”. En jordbrukare hade fått sin mark
förstörd och sade bittert till BBC att det område
där han hade investerat en halv miljon kronor nu var som en
öken.
Under de sex dagar operationen pågick
har skolungdomar dött under granatbeskjutning när de fredligt
demonstrerat, småbarn har skjutits ihjäl av krypskyttar
och FN-organet UNWRA rapporterar att omkring 180 hus har förstörts.
Till och med ett zoo angreps av den israeliska armén. Ockupationsmakten
har, trots internationella ögonvittnens egna iakttagelser,
blånekat till de flesta övergreppen. Obeväpnade
demonstranter var beväpnade män. De 180 husen var 12,
enligt den israeliske arméchefen Moshe Yaalon. Något
zoo hade först aldrig angripits. Två barn som sköts
ihjäl med skott i huvudet hade dödats av ”en palestinsk
bomb”. Och så vidare.
Frågan är om de israeliska härjningarna
är över. På måndagen begravdes 16 döda
palestinier och två av de sörjande sårades av israelisk
eldgivning. Liksom vid tidigare begravningar blir dessa också
en styrkeuppvisning för grupper som det fundamentalistiska
Hamas, vars stöd i Gaza är stort och som inte har övergett
sin vägran att erkänna staten Israels rätt att existera.
Enligt justitieminister Lapid överväger armén att
förstöra ytterligare 2 000 palestinska hus för att
vidga korridoren mot Egypten.
I Gaza, ett av världens mest tättbefolkade
områden, bor 1,3 miljoner palestinier. Men här finns
också 21 enklaver med 7 500 judiska bosättare, som upptar
en stor yta i Gaza. All rimlighet säger att dessa olagliga
bosättningar snarast måste avvecklas.
Sharon lade nyligen fram ett förslag
om tillbakadragande från Gaza och genomförde sedan en
omröstning där han förlorade. Det är ju demokratin
dumbom, kanske någon invänder. Men omröstningen
hölls bland registrerade medlemmar av Likud-partiet och därmed
kunde bara en procent av Israels befolkning fatta beslut i frågan.
Den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har påpekat att
bosättarna och extremhögern därmed skaffat sig vetorätt
över viktiga nationella beslut.
Den israeliska aggressionen i Rafah har
mötts av internationella fördömanden. Det är
värt att notera att FN:s säkerhetsråd med 14 röster
och en nedlagd kunde fördöma Israel sedan USA avstått
från sin vetorätt och i stället lagt ned sin röst.
EU fördömde också i kraftfulla ordalag aktionerna
i Rafah, däribland beskjutningen av demonstranter.
Även i Israel har fredsrörelsen
och delar av vänstern genomfört protestaktioner. En opinionsundersökning
bland israeler som på söndagen publicerades i tidningen
Haaretz visade att 27 procent av de tillfrågade tonåringarna
inte ser sin framtid i Israel.
Nästa månad har 37 år gått
sedan Israel inledde sin ockupation av Gaza, Västbanken och
Golan. På Västbanken fortsätter Sharon bygget av
muren/barriären. USA:s politik i Mellanöstern har havererat
och den färdplan för fred som skulle ge en palestinsk
stat 2005 har förlorat all tilltro. Omvärldens fördömanden
av aktionerna i Gaza avfärdas arrogant av Sharon. Men passiviteten
kan brytas.
Den 11 maj inledde en rad svenska kyrkliga
samfund en kampanj kallad Hopp som rutinmässigt har fördömts
av politiker som Gunnar Hökmark (m). I kampanjen läggs
fokus på krav på att Israels ockupation upphör,
stöd till ickevåldsarbete på bägge sidor och
att EU:s frihandelsavtal med Israel används för att stoppa
de illegala israeliska bosättningarna. Därtill krävs
internationell närvaro i området. Kampanjen uppmanar
också till köpbojkott i Sverige av produkter från
bosättarna. Genom kampanjens utformning vill man ”ge enskilda
personer möjlighet att kanalisera sin upprördhet över
ockupationen och dess konsekvenser”.
Kyrkornas initiativ är värt allt
stöd även från fackföreningar och andra svenska
folkrörelser.