Aktivist för revolutionen

Jorge Masetti har vigt större
delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i
den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats
och tränats militärt på Kuba som 19-åring.
Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte
minst för alla Latinamerikas länder.

I dag tycker han att demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter är vettigare ledstjärnor
och tror inte alls på idealet att ett politisk parti ska ta
makten och behålla den genom diktatur. Därför är
han mycket kritisk till Fidel Castros regim och representant för
Movimiento Todos Unidos (Rörelsen alla tillsammans), MTU, ett
nätverk av oppositionella grupper på Kuba.

Jorge Masetti kallar sig fortfarande ”aktivist
för revolutionen”, men i dag ligger hans sympatier hos
den frihetliga vänstern.

Existerar det en vänsteropposition
på Kuba i dag?

– Det är svårt att tala om den
kubanska oppositionen i termer av höger och vänster, eftersom
det inte finns någon åsiktsfrihet. Jag träffade
nyligen en oppositionell kuban på besök i Frankrike som
kallade sig ”liberal”, och när jag pratat en stund
med honom insåg jag att han inte hade en aning om vad liberalism
står för, politiskt. Han hade heller ingen kunskap om
vad anarkismen är och anarkismens historia på Kuba. Därför
har de flesta grupper väldigt enkla programförklaringar,
inriktade på kritik mot den auktoritära pressen, propagandan
och så vidare, och förespråkar åsiktsfrihet,
organisationsfrihet, fria fackföreningar, respekt för
mänskliga rättigheter med mera.

– Men visst finns det grupper inom MTU,
som definierar sig som vänster, bland annat tre socialdemokratiska
grupper och även trotskister och frihetliga socialister – och
dessutom grupper av oberoende läkare, grupper som organiserar
oberoende bibliotek, journalister med flera som kan vara mer vänster
än vad de ens själva är medvetna om. Många
associerar vänster med regimen och vill därför inte
ta ordet i sin mun, men om du talar politik med dem och går
på djupet med vad de tycker är de vänster. Men det
finns alla typer av politiska strömningar representerade.

Går det att mäta hur stor
oppositionen är?

– Jag skulle vilja säga att oppositionen
växer, vilket man kan mäta i antalet aktiviteter som försiggår,
hemliga möten, uttalanden som läggs ut på internet,
med mera. Även efter den repressiva vågen i mars 2003,
då 75 personer greps och dömdes i summariska rättegångar
till långa fängelsestraff upp till 28 år, anklagade
för samarbete med USA, växer oppositionen. Folk känner
allt mer att de inte har något att förlora. När
du väl har bestämt dig för att tänka själv
och tala högt om det du tänker, även om du inte ens
organiserar dig i någon grupp, förlorar du din position,
ditt jobb, allt. Det gör att folk inte längre känner
rädsla.

Ligger det något i anklagelserna
mot de 75 dömda?

– Nej. Låt mig ta journalisten och
poeten Raúl Rivero som exempel. Hade det funnits några
bevis borde de ha kunnat presentera dem vid rättegången.
De enda bevisen mot honom var att han hade en videokamera som han
tagit emot från exil-kubaner i Miami, en kamera, en skrivmaskin
och en dator – helt normala arbetsverktyg för en oberoende
journalist.

Hur är situationen för dessa
fångar i dag?

– Hector Palacio är ett konkret exempel.
Han är en före detta funktionär som gått över
till oppositionen. Han dömdes till 28 års fängelse.
Sedan tre månader tillbaka är han inlagd på sjukhus
för hälsoproblem. Han hade inte fått tillgång
till en enda strimma dagsljus.

– Fångarna har bara rätt till
ett besök var tredje månad, och detta kan ställas
in helt godtyckligt. Många har drabbats av hälsoproblem.

För Fidel Castro och de Castrovänliga
grupperna även i Sverige är alla oppositionella kubaner
agenter för USA. Ser du dig själv som en agent för
USA?

– Inte på minsta sätt. Att bunta
ihop folk och generalisera på det sättet tror jag inte
alls på. Man ska komma ihåg att det även i USA
finns skilda politiska uppfattningar och att det bland exil-kubanerna
i Miami, som ofta buntas ihop och kallas högerextrema, finns
en stor mångfald – bland annat många gamla revolutionärer
som hamnat där i exilen. Det är ett synsätt som lever
kvar sedan ryska revolutionen 1917 – att alla som inte håller
med till fullo är fiender.

Svensk-Kubanska föreningen är
mycket kritiska till MTU. De hävdar bland annat att ledande
företrädare haft överläggningar med Colin Powell
i Washington 2003, att ni samarbetar med företrädare för
Kubansk-amerikanska stiftelsen i Miami, CANF, som de hävdar
är en paraplyorganisation för terrororganisationer, samt
att MTU på olika vägar finansieras av grupper i USA,
inklusive CIA. Hur ser du på den kritiken?

– Företrädare kan svårligen
ha träffat Colin Powell under 2003 eftersom inga dissidenter
har getts tillstånd att resa till USA. MTU:s representant
i USA är en aktiv socialdemokrat som inte har några relationer
med Bush-administrationen och jag tror att jag som är officiell
representant i Europa borde fått kännedom om det i så
fall. CANF är en grupp som jag inte på minsta sätt
sympatiserar med och MTU tar tydligt ställning mot USA:s embargo
liksom mot USA:s senaste åtstramningar vad gäller resor
till Kuba med mera. Visst har olika grupper inom MTU fått
pengar av grupper i USA, men aldrig direkt av regimen – det tillåter
inte embargot. Och det rör sig om mindre summor som huvudsakligen
använts till stöd till de politiska fångarna och
deras familjer. Eftersom jag inte har och aldrig haft några
kontakter med CIA har jag ingen kännedom om något stöd
från dem.

För trettonde året i rad sade
FN:s generalförsamling den 28 oktober nej till USA:s embargo
mot Kuba med 179 röster mot 4 (USA, Israel, Marshallöarna
och Palau). Finns det några möjligheter att tvinga USA
att upphöra med embargot?

– Jag tror inte tyvärr inte mycket
på att institutioner som FN kan förändra något
för Kuba, varken vad gäller embargot eller brotten mot
mänskliga rättigheter, som FN får årliga rapporter
om.

– Sorgligt nog har vi just bevittnat en
Bush-triumf i USA. En annan administration hade eventuellt kunnat
närmat sig EU:s position gentemot Kuba, men det kommer absolut
inte Bush-administrationen att göra. Jag känner inte minsta
optimism där.

Den 6 maj lanserade USA ett nytt program
för att destabilisera regimen på Kuba med syfte att störta
Castro. Varför tror du att USA vidtog dessa åtgärder?

– I programmet ingick bland annat restriktioner
för kubaner i exil att skicka pengar till anhöriga på
Kuba och färre släktresor. Det var rent valfläsk!
Bush ville vinna röster i Florida och gjorde det också.

Tror du att det finns en risk att USA invaderar
Kuba?

– Nej, inte med tanke på de problem
USA har att tackla i Mellanöstern. Jag tror att det kan bli
farligare efter Fidel Castro. Så länge diktaturen består
får USA sakta men säkert kontroll över Kuba genom
de affärer man gör. USA är huvudsaklig exportör
av jordbruksprodukter till Kuba i dag, eftersom man har lyft de
paragrafer i embargot som handlar om medicin och livsmedel. Därför
behövs ingen militär invasion.

Brittiska fackföreningsrörelsen
TUC har beslutat att stärka sina kontakter med den kubanska
fackföreningsrörelsen, Central de Trabajadores de Cuba,
CTC. Hur ser du på CTC:s roll och hur tycker du att fackföreningar
ska förhålla sig när det gäller Kuba?

– CTC ska inte kallas för en fackförening
utan för en repressiv organism, helt underställd kommunistpartiet
– som jag inte ens vill kalla kommunistparti utan hellre Fidels
parti, för det kännetecknas av maktkoncentration till
en man. Det mest konstruktiva fackföreningar i Europa kan göra
är att stödja försök till oberoende facklig
organisering eller åtminstone uppmana till att det ska finnas
kritiska, demokratiska strömningar inom CTC.

Från Castros vänner brukar
framhållas att valen på Kuba är fria och demokratiska.
De hävdar att valen inte styrs av kommunistpartiet utan är
personval. Hur ser du på valen?

– Dessa berömda kubanska val till parlamentet
som kallas folklig makt, har mycket av makt och lite av folkligt
inslag. Det bygger på en lista som kommunistpartiet föreslår.
Detta parlament träffas bara fyra dagar per år. Tittar
du på lokalvalen finner du samma namn som i kommunistpartiet.

Kan det kallas demokrati?

– Inte på minsta sätt.

Varelaprojektet har samlat in sammanlagt
25 000 namn för politiska och ekonomiska förändringar
på Kuba. Hur ser du på detta initiativ?

– Det utgår från en konstitutionell
möjlighet att tillräckligt många namnunderskrifter
från folket ska kunna leda till förändringar i konstitutionen.
Men Fidel Castro svarade på detta genom att förändra
konstitutionen och ta bort den möjligheten. Projektet växte
och fick folk ut på gatorna vilket var viktigt och jag ser
det som mycket positivt.

Medierna på Kuba kontrolleras av
partiet, finns det trots detta någon debatt om Kubas framtid
i dessa medier? Om inte, hur informerar sig kubanerna?

– Information sprids från mun till
mun. Men ett stort problem är bristen på information.
Tevenyheterna bygger på statliga dekret och redovisar inte
om det förekommit spontana demonstrationer. Det finns ingen
öppen debatt i media. Hemmagjorda satellitmottagare för
att få in utländska tevekanaler är förbjudna.
Enda möjligheten till alternativ information är att få
in utländska radiokanaler.

Det spekuleras i vad som ska hända
den dag Fidel Castro är borta. En del tror att hans bror, Raúl,
kommer ta över. Vad tror du?

– Det finns ingen självklar efterträdare,
det finns flera möjliga kandidater och många olika möjliga
scenarier. Det skulle inte förvåna mig om vi får
se en omfamning mellan de mest reaktionära högerkubanerna
i Miami och dagens byråkrater. det är vad jag fruktar
mest. Nomenklaturan närmast Fidel Castro blir allt mer kapitalistisk.

– Det bästa vore om oppositionen kunde
växa sig stark så att det finns folk på Kuba som
kan stå emot trycket från USA.

Har partimedlemmar över lag skott
sig på sina positioner?

– Inte över lag, men några, särskilt
de i Fidels närmaste krets.

Det brukar framhållas att Kuba
har mycket högre levnadsstandard än grannländerna
vad gäller till exempel hälsovård och utbildning.
Vad är din uppfattning?

– Sedan många år tillbaka har
två myter konsoliderats: den om hälsovården och
den om utbildningen. Men sedan Sovjetunionens fall lever befolkningen
i misär, precis lika illa som folk i andra latinamerikanska
länder. Dessutom har de inte ens rätten att protestera.

– Kuba har aldrig varit på den låga
nivå som många andra länder i Latinamerika. På
1950-talet hade Kuba en högre levnadsstandard än till
exempel Frankrike och Belgien.

Men visst finns det fler läkare
på Kuba?

– Det finns fler läkare, men de saknar
resurser att arbeta. Går du till ett sjukhus i Havanna i dag
är resurserna obefintliga. Du måste ha med dig egna lakan,
en egen lampa, det finns ingen tråd för att sy sår?
Den medicin som finns reserveras för utlänningar och för
partibyråkraterna.

Har inte alla barn har rätt till
skolgång?

– Jo, men lärarbristen är enorm.
Den senaste tiden har lärare snabbutbildats på tre månader,
och vilken nivå har de? Ingen kuban kan leva på sin
lön från staten. Folk måste hitta andra sätt
att försörja sig; stjäla från arbetsplatsen,
sälja saker till turister eller annat. Många lärare,
ingenjörer och läkare föredrar att köra taxi
åt utlänningar hellre än att utöva sina yrken.

Svälter folk i landet?

– Det finns folk som svälter. Ris,
bönor och andra basvaror som ransoneras ut genom månatliga
kuponger räcker i genomsnitt i 14 dagar. Och hur kan ett folk
mättas på bara ris och bönor? Du överlever,
men inte mer.

Turismen till Kuba slår rekord
och svarar för 40 procent av dollarintäkterna. Är
det bra att västerlänningar åker till Kuba för
att sola och bada eller bör landet bojkottas?

– Jag tycker att allt som bidrar till att
bryta det kubanska folkets isolering är positivt. Turismen
spelar en roll, för folk får en möjlighet att tala
med utlänningar, berätta om sin situation och få
information från andra länder. Vi brukar uppmana turister
att ta med sig några böcker och lämna kvar, för
många böcker är förbjudna. George Orwell är
till exempel en förbjuden författare. Vi har bland annat
genomfört en kampanj där vi stått på flygplatsen
i Paris och delat ut böcker till turister på väg
till Kuba för att få dem att sprida dem till folk de
möter eller till oberoende bibliotek. Vi har även gjort
en informationsbroschyr om Movimiento Todos Unidos, i pytteformat,
som turisterna kan sprida. Turisterna kan hjälpa till med demokratiseringen.
Isolering tjänar ingenting till!

Du uppmanar till en vänsterkritik
mot Kuba, och menar att alternativet till Castro-regimen är
en demokratisk frihetlig socialism. Finns det inte en risk att en
sådan utveckling trots goda intentioner öppnar Kuba för
okontrollerad kapitalism och imperialism?

– Den nuvarande regimen bryter mot alla
traditionella vänsterideal som organisationsfrihet, mötesfrihet
och yttrandefrihet. Jag tror inte på en vänsterregim
som inte låter högern uttala sig – alla har rätt
till åsiktsfrihet.

– Den största risken är att Fidel
Castro sitter kvar vid makten. Men jag är ingen optimist som
tror att det kommer att bli bra direkt efter honom, det kan till
och med bli värre. Men låt oss kämpa för att
det åtminstone ska existera en opposition den dag Castro är
borta, en mångfald av idéer, som kan formulera vilket
samhälle de vill ha. Saknas civilt samhälle är det
lätt för vem som helst att ta makten och kontrollera landet.

Skulle kapitalism vara bättre än
dagens system?

– Otvivelaktigt ja – förutsatt att
den respekterar formella demokratiska rättigheter.

En högerregering som står
nära USA och till exempel stödjer deras krig i Irak –
är det verkligen bättre?

– Ja. För då kan folk åtminstone
arrangera stora demonstrationer mot kriget, som folk gjort i andra
länder. Som jag säger, jag är inte optimist, men
även det skulle vara bättre. Det finns ingen ursäkt
för en regering att hindra folk att uttrycka sina åsikter
och organisera sig fritt eller att oliktänkande fängslas.

Är USA ett bättre land än
Kuba?

– Nej, jag tycker inte att det finns mycket
av dygd i USA. Särskilt inte i dag när de säger sig
vilja sprida demokrati genom bomber i Irak. Det är oacceptabelt!

Har vänstern svikit Kuba?

– Den har i alla fall gjort väldigt
lite. Men visst finns det frihetliga grupper, till exempel i Uruguay,
som stödjer oppositionen på Kuba.

Varför har det blivit så?

– Vi måste komma ihåg epokerna
av Kalla kriget och av diktaturer i Latinamerika. Många chilenska
och argentinska flyktingar såg Kuba som en förebild –
trots det vill de flesta själva hellre bo i ett land som Sverige
än på Kuba. Och trots att många i dag kan idka
självkritik mot sina egna rörelser får Kuba inte
alls kritiseras.

Hur kom du att engagera dig politiskt?

– Jag kom från Argentina till Kuba
som treåring, för min far valde att flytta dit 1959.
Han återvände snart till Argentina för att kämpa
i gerillan, och dog där. Min mamma och jag blev kvar på
Kuba. 1970 återvände vi till Argentina och som mycket
ung engagerade jag mig i Partido revolutionario de trabajadores
(Revolutionära arbetarpartiet) och sedan i gerillarörelsen
Ejercito revolucionario popular, ERP. 1974 var jag en av många
latinamerikaner som fick militär träning på Kuba.
Två år senare återvände jag till Argentina
och en kort tid senare ingick jag i en grupp från ERP som
reste till Europa med målet att skaka fram pengar till den
revolutionära kampen, genom bankrån och annat.

Har du arbetat direkt under den kubanska
staten?

– När jag bröt med ERP, i Nicaragua,
kontaktade jag den kubanska ambassaden och jobbade i några
år i centralkommittén för det latinamerikanska
departementet. Den tiden var jag statsanställd. Som en del
av den revolutionära förtruppen ville jag återvända
till Kuba för att stödja kampen i Latinamerika. Visst
fick jag lön från staten men jag såg mig aldrig
som bunden till den, utan som en fri revolutionär.

Stödde du regimen för att den
var annorlunda på den tiden?

– Nej, det var mitt sätt att tänka
som var annorlunda. När jag säger att den latinamerikanska
revolutionära rörelsen inte såg någon annan
väg än den totalitära, så inkluderas även
jag i det sättet att tänka.

Har du förståelse i dag för
dem som fortfarande tror på en revolutionär diktatur?

– Visst. Men det blir allt svårare
för mig att förstå allt eftersom åren går.
Jag har dragit slutsatser utifrån mina egna erfarenheter och
det är vad jag tycker att varje människa bör göra.
I dag kommer det protestbrev mot att en ”förrädare”
som jag bjuds in till Sverige av Arbetaren och SAC. Förr i
tiden skulle jag själv ha kunnat vara en av undertecknarna
av ett sådant brev.

– Jag höll helt med om att den kubanska
revolutionen var förebilden, den enda, och att den över
huvud taget inte skulle kritiseras. Tanken var att göra detsamma
i andra länder: Ta makten och göra slut på militären,
borgarna och kungarna. Därefter på alla oliktänkande.

Hur har det varit möjligt för
dig att gå från att helhjärtat stödja den
kubanska revolutionen till att bli så kritisk som du är
i dag?

– Jag hade ju rört mig i många
länder i Latinamerika och Afrika. Tvivlen började sedan
jag återvände till Kuba 1986 och såg under vilka
omständigheter det kubanska folket faktiskt levde. Då
började jag se motsättningar i mitt eget sätt att
tänka. Det fick mig till en början att känna en enorm
skuld, jag kände mig som en vekling. Men luften exploderade
för mig 1989 då general Ochoa och min svärfar Tony
de la Guardia avrättades. Och det berodde inte bara på
att det var människor som stod mig nära, jag tror att
jag hade dragit samma slutsatser ändå. Det blev mitt
definitiva brott med det gamla synsättet, med idoliseringen
av Kuba.

Kan du ändå känna stolthet
över tiden du arbetade för den kubanska staten och som
aktivist för en auktoritär revolution?

– Nej, jag ser det som att jag misstog mig
rejält.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad