”Vi kan lika gärna dra av plåstret med en gång.” Så lät det när LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson intervjuades om fackets förslag att så snart som möjligt begränsa strejkrätten, i tidningen Kommunalarbetaren i februari.
Han skriver i en debattartikel i Aftonbladet (2/2 2019) att Sverige är landet med minst antal strejkdagar, som sett reallöneökningar på cirka 60 procent de senaste 20 åren och att det är så den svenska modellen ”funkar som bäst”.
Tyvärr glappar tesen rejält, särskilt eftersom arbetsmarknaden kraftigt förändrats, stora fackföreningar bakbundit sig själva och modellen som den ser ut i nuläget varken är unik eller rättvis. Vi som arbetar är alltid bundna av fredsplikt, men arbetsköparna får säga upp och avskeda, höja arbetstempon och slimma personalbudgetar, omplacera och bestraffa arbetare – vad är det om inte stridsaktioner under löpande avtalstid?
Det stämmer att konfliktnivån på arbetsmarknaden varit låg i Sverige det senaste året. Enligt Medlingsinstitutets statistik gick arbetsköparna miste om sammanlagt 50 arbetsdagar förra året. Året dessförinnan var antalet 2 570 arbetsdagar, och då stod hamnföretaget APM Terminals lockouter för 87 procent av dessa.
Samtidigt ser vi i dag en arbetsmarknad med ökad exploatering och urholkade arbetsrättigheter. Särskilt utsatta är unga med osäkra anställningar och personer med villkorade uppehållstillstånd, eller inga alls. I dag står det fritt fram för företag och myndigheter att utnyttja människor utan att de får något som helst arbetsrättsligt skydd.
Torbjörn Johansson nämner inte de låga lönerna i vården eller i hemtjänsten, den bristande säkerheten i industrierna, migrantarbetares slavlöner på arbetsplatser med dubbelskift, eller de kvinnodominerade yrken där en strejk på en underbemannad arbetsplats skulle te sig närmast omöjlig. Många sjuksköterskor har de senaste åren som sista utväg valt att säga upp sig.
Under hamnkonflikten inträffade en olycka i Göteborgs containerhamn till följd av att Sveriges hamnar och APM Terminals inte tagit säkerhetsriskerna på allvar.
Under hamnkonflikten inträffade en olycka i Göteborgs containerhamn till följd av att Sveriges hamnar och APM Terminals inte tagit säkerhetsriskerna på allvar. En truckförare skadades allvarligt när hon kolliderade med en stor kran under ett förmiddagspass.
Arbetssättet som möjliggjorde olyckan hade tidigare stoppats på grund av säkerhetsriskerna, men sedan de fackliga skyddsombuden stängts ute från skyddsarbetet infördes metoden ändå av företaget.
Under konflikten strömmade solidariteten till hamnarbetarna, från många andra yrkesgrupper och fackklubbar; sjuksköterskor, lärare, brandmän och kulturarbetare men också från internationellt håll. Det är just den solidariteten vi måste förlita oss till. En organisering samordnad över yrkesgrupper och landgränser.
Det är just den solidariteten vi måste förlita oss till. En organisering samordnad över yrkesgrupper och landgränser.
I dag genomförs strejker inte bara i arbetsplatskonflikter, de tar sig också nya uttryck. Det kan handla om migrantstrejker mot rasistiskt exkluderande politik. Om ungdomar och lärare som strejkar för klimatets skull. Och om kvinnostrejker. De två senaste åren har vi sett hur feministiska strejker blossat upp runt om i världen, strejker som ofta saknat koppling till traditionella fackföreningar och som utmanat en patriarkal och rasistisk ordning.
Därför vill jag, i anslutning till den internationella kvinnodagen den 8 mars, understryka att strejken som stridsåtgärd är långt ifrån utdaterad. Det kan tyckas som att vi befinner oss i nyliberalismens limbo, men i själva verket är det skarpt läge.
Så visst Johansson, dra av plåstret, men tro inte att sveket enkelt kommer att läka. Vi är förberedda på bra mycket mer.