Amnesty International kallar situationen,
fenomenet, platsen Guantánamo ”en laglöshetens
ikon”.
En hel värld har i över tre år
med skeptisk förundran följt USA:s utveckling av konceptet
Icke-krigsfångar på Guantánamo-basen. Kanske
är situationen helt enkelt för bisarr för att vara
trovärdig: omkring 600 män och pojkar från cirka
40 nationer har förts till den lilla enklaven som USA håller
på Kuba, brutits ner, isolerats, torterats och förhörts
utan verklig insyn.
Varken världssamfundet eller enskilda
stater har velat/förmått agera så att det krigförande
USA ansett sig överhuvudtaget ha anledning att lyssna på
protesterna. Efter frisläppandet har fångarna varit stigmatiserade,
varken fällda eller egentligen friade. Ett exempel är
svenske Mehdi Ghezali; förhören fortsatte efter frisläppandet
i svenska medier som förutsatte att fängslandet och bortförandet
hade en brottslig grund som USA visserligen inte lyckats klämma
fram efter två och ett halvt år men som den tredje statsmakten
ansåg sig ha till uppgift att spåra upp och få
fram en bekännelse om.
Ghezali gav ett mänskligt ansikte åt
”Guantánamofången”, men behandlades i medierna,
trots brist på bevis på någon skuld, som allt
annat än ett offer.
I programmet till Stockholms Stadsteaters
Guantanamo, baserad på muntliga vittnesmål sammanställda
av de brittiska advokaterna Victoria Brittain och Gillian Sorvo,
kallar teaterchefen Benny Fredriksson föreställningen
ett inlägg i debatten. Man måste nästan börja
med att undra vilken debatt han syftar på; frågan om
mänskliga rättigheter för de fängslade på
Guantánamo har knappast varit det dominerande temat i medierna
när det gäller USA:s verksamhet runt om i världen
efter den 11 september 2001. Åtminstone har man inte på
allvar lyckats förmedla ens kända fakta till allmänheten;
och den debatt som förekommit har haft karaktären av att
krafsa på isbergets topp.
Guantanamo är inte en gestaltad pjäs
i egentlig mening; det handlar alltså om att förmedla
vittnesmål och fakta, och skådespelarna snarast markerar
sina rollfigurer. Föreställningen slår ändå
en bro mellan människorättskämpar som de brittiska
journalister, advokater och domare som gestaltas, och personerna
som fördes till lägret och hölls kvar där. Skillnaden
mellan de förra och de senare spikas fast på ett sätt
som inte känns helt igenom självklart: medan de fängslade
och deras anhöriga verkligen griper tag med sina berättelser
om de övergrepp de varit med om och hur de förändrats
av dem, gestaltas deras företrädare kyligt, distanserande,
de harmas och fördömer, men delar inte det mänskliga
lidandet. Trots krumelurer som USA:s försvarsminister Donald
Rumsfeld (Bengt Järnblad), där sprickorna i hans resonemang
är hur stora som helst och framkallar kvällens i princip
enda skratt. Trots gallstensframkallande hårdfakta som till
exempel att USA gjort överenskommelser om att särbehandla
brittiska medborgare när det gäller utdelande av dödsdomar;
är allt annat än de konkreta offren för Guantánamoterrorn,
de upp till 600 männen och pojkarna, egentligen en bisak här.
Och det är ju också deras ansikten vi saknat hela tiden.