Polisen Göran är en kvinna om
natten. Han skrapar fram den han inte är på morgonen
till skillnad från kvinnor som försöker dölja
den de är med smink.
”Det finns två sorters människor,
de som tycker att världen är rättvis och de som inte
tycker det”, säger Göran. Själv tillhör
han båda sorterna.
Handlingen svänger, förlorar den
röda tråden ibland men fiskar upp den igen. Ett nät
av ordning och underordning i det privata och i det offentliga vävs
fram. Variablerna är många. Allas roller har flerdubbla
bottnar.
Anna Svensson är kurden som inte vill
ha ett fritt Kurdistan, som bär en sadomasochistisk dominas
attiraljer under slöjan. Dottern Siri vill leva på att
vara söt men skär sig för att döva smärtan
när hon inte mördar tanter av barmhärtighet. Carlos
är en papperslös invandrare med uppgift att försörja
både Uruguay och Ukraina, både son och sin tredje pappa
med sina svarta tjugolappar. Han ska hålla sig osynlig, men
lyckas stjäla showen när ingen ser. Lars tycker att han
har en självklar rätt till alla kvinnors kärlek,
men egentligen trivs han bäst i rollen som häst när
kvinnor får rida på honom. Sofie är ingen alls.
Det enda hon har att bjuda på är cocktailsnacks, men
det duger som en nisch på maktskalan, hon är överklass.
Cilla Thorell gör rollen som Anna Svensson
med krafttag. En kurdisk judehatare i heltäckande slöja,
med handklovar och kedjor undertill. Anna Svensson leker med föreställningen
om den kuvade kvinnan. Hon är rå och radikal. Hon berörs
inte av stryk eller tortyr och hon kan ändra programmet på
män, från våld till sex. Hon är en muslimsk
kvinna sexualiserad och empowered.
Simon Norrthons Göran har den bärande
rollen, i centrum av alla och allting, men hans karaktär försvinner
litet i för mycket komplexitet. Anna, Siri och Sofie har alla
i sin tur en tydlig röd tråd att följa medan de
manliga rollerna bleknar i jämförelse. Cesar Sarachu gör
dock en subtil men lysande Carlos som städar åt överklassen.
Malin Cederbladhs Sofie vill göra en fin gest och bjuda honom
på en extra hundralapp – för familjen. Hennes dåliga
samvete får henne att ge en till och en till.
Carlos tackar, men får inte nog. Sofie
tycker att han ska tacka, säga att det räcker. Men det
räcker inte. Dessa hundralappar kommer aldrig att räcka,
de kommer aldrig göra tillräckligt med skillnad.
Pengarna Carlos och hans gelikar tjänar,
det är dem som får världen att gå runt. Pengarna
som slitits fram genom att jobba dubbelt, trippelt, skrubbandes
toaletter till minimilön brädar all världens bistånd
i penningvärde.
Kostymerna flirtar med kamouflagemodet och
naziuniformer; tillsammans med sminkningen leker den med sadomasochistiska
schablonbilder eller för tankarna till stumfilm.
Kabaret Underordning ger kommentarer till
det mesta. Den visar hur det privata och personliga ger sina ringar
på vattnet från det lokala till det globala. Sverige,
man, kvinna, överklass och städhjälp, självdestruktivitet
och önskan att bara vara till lags blottläggs. Alla får
sig en snyting. Kabaret Underordning är ett viktigt och lagom
obehagligt statement mot den rådande maktordningen och dagens
Sverige. Den har en kommentar och beröringspunkt i oss alla.