Emelie Pine
Översättning: Matilda Södergran
Wahlström & Widstrand, 2019
Författaren Ernest Hemmingways isbergsteknik är en form av skrivande som mellan raderna berättar en hel del som inte sägs rakt ut i sammanhang där samtalet ska löpa smidigt och till ingens besvär. Isberget sticker upp sin topp och vattnet kring det döljer den stora del som också finns men inte syns. Så är det med nödvändighet med allas våra liv, vi orkar inte hela tiden namnge varenda ångestunge som härjar i oss.
Också reella problem, som har med underliv, kärleksliv, missbruk, svek, skam över misslyckanden och rädsla och så vidare tillhör det som dämpas ned och delas med några få, en terapeut – eller ingen. Där är litteraturen en räddare med ibland ”skamlösare” öppenhet.
Emelie Pine, docent i modernt drama vid University College i Dublin kallar sin debutbok för Notes to Self och förlaget har gjort en beskäftigt insäljande betydelseförskjutning i översättningen av titeln till Saker jag inte kan säga. Inga av de respektive svarta processer som Pine berättar om i de sex mycket personliga essäerna är av direkt skamlig sort – det är inte skälet till ursprungstiteln.
Bekymmer som åratals kamp med ett par trilskande äggstockar i försök att bli gravid efter 35 års ålder, en anhörig med missbruksproblem som lovar men krånglar och i slutänden ändå gör tvärtom vad alla andra ser skulle hjälpa, att som kvinna bli knullad av någon som behandlar en som ett föremål och dessutom inte verkar skänka en tanke på varför en människa låter sig reduceras till ett föremål, eller att år efter år återkomma till den bittra frågan varför föräldrarna satte barn till världen som de sedan gav fan i – vem orkar exponera det malandet i huvudet, och vem orkar lyssna?
Texten rymmer en liten luftighet och med den knivsudd ironiska distans till verklighetens absurditeter här och var som är nödvändig för att inte dras in i just det tröttsamma omtaget.
Men det terapeutiskt tjatiga visar sig fungera fantastiskt bra med Pines prosa, i en fint välavvägd översättning av poeten Matilda Södergran. Texten rymmer en liten luftighet och med den knivsudd ironiska distans till verklighetens absurditeter här och var som är nödvändig för att inte dras in i just det tröttsamma omtaget.
Pine har sparat det ondaste, nakna till sist – ett berättargrepp som nog är klokt, då har läsaren hunnit lära känna den vuxna kvinnan efteråt. Som ändå överlevde. Jag hade kanske ändå gärna sluppit det direkta tilltalet och annonseringarna inför ännu ett traumatiskt avslöjande, som stannar upp flödet, och identifikationen.

Notes to Self/Allt jag inte kan säga kan kanske för en ouppmärksam läsare upplevas som en samling lidandehistorier, men den berättar också om styrkan att ta sig igenom det svåra och om vikten att ta sig rätten att formulera sina erfarenheter så länge det behövs, trots omgivningens signaler om det obekväma, till och med ointressanta i att göra det.
#Metoo-körens tusentals olika röster handlade väl så mycket om en allmän önskan om att bli lyssnad på, intresserad av, betraktad som lika viktig – något som försvann i mediernas banalisering. Emelie Pine tar upp i den tråden igen, det är inte märkvärdigare än så och så befriande enkelt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.