Sommarföljetongen: Högspänning – del 7

1.4.2

I juli kom Simon på besök i några veckor, mest för att äta gratis som det kändes, även om mina nya vegetariska rätter inte föll honom i smaken. Dag som natt hade han i gång sitt blinkande och surrande monster till dator, det var en sådan där genomskinlig modell så att man verkligen kunde skärskåda teknikens alla under i form av kretskort, kablar och små fläktar. Han tränade inför en stor tävling i Tyskland, vann han och kompisarna den låg porten till Asien med dess ofantliga prispotter öppen.

Ganska snart efter att Simon inlett sina digitala låtsasstrider vägg i vägg med mitt sovrum dök de numera åh så bekanta symptomen upp igen. Som ett brev på posten, även om den liknelsen börjat förlora något av sin kraft efter PostNords gradvisa förfall, men ändå. Ont hade jag, svettades gjorde jag och sova kunde jag inte. Det var samma gamla vanliga helvete. Det värsta var att de där veckorna i Småland plötsligt kändes både bortkastade och hutlöst dyra. Vadå femtontusen för lite mumbojumbo med en skvätt mandelmjölk.

En kväll blev det strömavbrott. Hela östra Göteborg var strömlöst på grund av en nedriven ledning borta vid Marieholm. Jag minns vrålet från Simons rum när hans dator slocknade, jag minns hur hela kvarteret blev mörkt som om man lagt en filt över det, jag minns tystnaden då alla små och stora apparater tillfälligt somnade in. Framför allt minns jag hur min andning plötsligt blev lättare, friare. Som om jag befann mig i ett bergslandskap och andades ren och klar alpluft. Jag la undan boken jag läste och bara satt där i fåtöljen och njöt.

Så kom Simon in i rummet, gnyende som jag inte sett honom sedan han var liten.

Så kom Simon in i rummet, gnyende som jag inte sett honom sedan han var liten. »Mamma … Datorn bara dog när jag var nära att vinna mot Lazarus2000. Det har aldrig hänt innan, han har alltid vunnit mot mig, men nu …« En ensam tår föll över hans finniga kind. Jag reste mig upp och gick försiktigt fram till honom, som till ett förvildat djur. Skulle det gå? Prövande sträckte jag ut mina armar och la dem runt hans axlar. Långsamt tryckte jag honom mot mig. Han vilade sin panna mot min axel. Så stod vi bara en stund, i tystnaden. En halvtimme senare var strömmen tillbaka. Och fröet som börjat gro i mina tankebanor började röra på sig, spricka, slå ut i blom.

De gånger jag inte kunde somna la jag mig i soffan i andra änden av huset och försökte läsa i stället, men kom i tankarna hela tiden tillbaka till spanskläraren Ewas berättelse om sin släkting. Under en av de där sommarnätterna började jag skönja ett samband, och när jag väl börjat skymta konturerna blev allt snabbt så tydligt att jag rent av kände mig dum för att jag inte sett allt klart långt tidigare.

Dagen efter googlade jag. Skrev in ordet »elallergisk« i sökfältet och fick snart veta att man i dag hellre använder termen »elöverkänslig«. [45] Jag fick en del svar men ännu fler frågor. På det ena stället läste jag hjärtskärande berättelser inte helt olika den om Ewas släkting, medan jag på en annan plats tog del av raljanta inlägg som hånade och gjorde narr. Internet med dess vindlingar och vrår, återvändsgränder och falluckor har för mig alltid framstått som mer av en labyrint än ett nät, en labyrint att gå vilse i och bli förändrad av, likt en av Jorge Luis Borges karaktärer. Jag behövde ta mig ut ur labyrinten, jag behövde veta mer.

Därför åkte jag in till Stadsbiblioteket för att låna varenda verk de hade i ämnet, det kändes tryggare. Många av böckerna fick den ärtiga men hiskeligt tatuerade tjejen som hjälpte mig hämta upp från magasinets dammigaste sektioner. »De är helt enkelt inte särskilt efterfrågade längre«, sa hon när hon staplade upp dem på lånedisken, »sedan forskningen visat att det är en myt, antar jag.«

Jo, det är ju den gängse bilden som den ack så heliga vetenskapen lyckats etablera, att elektrisk och magnetisk strålning är helt ofarligt för människan. Forskarna är vårt nya prästerskap och deras studier är lika omöjliga att ifrågasätta som forna tiders biblar och koraner. Men om man skrapar på ytan, om man som jag satte sig med öppet sinne och tog del av både helheten och delarna medan teet kallnade i sin kopp, då trädde en ny bild fram, bakom den andra. Till exempel att människor mått dåligt av att arbeta nära elektromagnetisk apparatur långt tillbaka i tiden. I början av seklet pratade man om telegrafsjukan, på trettiotalet var det radiooperatörer som drabbades och på fyrtiotalet blev man uppmärksam på radarns skadliga effekter. [46] En amerikansk studie under ledning av David Savitz omfattande 138 000 elarbetare som exponerats för kraftledningar visade på en klart ökad dödlighet i hjärntumörer, cirka 2,5 gånger det normala. [47] Vad gäller många i dag accepterade åkommor som stendammslunga och påverkan av asbest tog det lång tid från de först beskrivna fallen till ett officiellt erkännande som arbetsskador.

Ändå fortsätter det stora flertalet forskare (förutom undantag som docenten i neurovetenskap Olle Johansson och fysikern Kjell Hansson Mild) att framhärda i att elöverkänslighet inte existerar, främst eftersom det är »svårt eller omöjligt« att bevisa i så kallade provokationsstudier. Man menar helt enkelt att det saknas samband mellan den elektromagnetiska strålning testpersonen utsätts för och de symptom som upplevs, men missar då att många elöverkänsliga inte känner av några besvär förrän senare, kanske nästa dag eller dagen efter den.

Intressant är att många av forskarna som avfärdat elöverkänslighet som en myt, ja rent av en bluff, samtidigt är verksamma som konsulter åt olika delar av teknikindustrin.

Intressant är att många av forskarna som avfärdat elöverkänslighet som en myt, ja rent av en bluff, samtidigt är verksamma som konsulter åt olika delar av teknikindustrin. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att förstå att det är miljardbelopp det handlar om och att exempelvis mobiltillverkarna, likt tobaksbolagen, tjänar multum på folks beroende. Om sanningen skulle uppdagas skulle imperier falla och tusentals karriärer gå om intet. Det finns starka intressen som vill få oss att fortsätta stirra in i de där små apparaterna och trycka dem rakt mot hjärnbarken som om de var en del av oss själva, vilket de väl snart kommer vara om rapporterna om cybernetik och inopererad teknik stämmer.

Under resten av sommaren läste jag klatschiga broschyrer, [48] bläddrade i långrandiga manualer [49] och tog del av gripande människoöden. [50] För att väga upp läste jag även en del förment objektiva skrifter, bland annat en raljant text från de självutnämnda tankepoliserna i organisationen Vetenskap och Folkbildning. Över lag blev jag dock illa berörd av hetsen och hånet mot de elöverkänsliga. Som om det inte räckte att de mådde dåligt, de skulle bespottas offentligt också. Via bibliotekets pressarkiv hittade jag elaka påhopp från ledarskribenter som Hanne Kjöller som ondgjorde sig över att Elöverkänsligas Riksförbund mottog statsbidrag såsom handikapporganisation. Det talades om »den svenska snällismen i ett nötskal« och att man lika gärna kunnat ge bidrag till organisationer som tror på spöken. [51]

Men jag hittade också modiga försök till att bryta konsensus, att resa sig upp trots att massan stod på knä, som de krönikor Liza Marklund publicerade i Expressen 2008 med rubriker som »Myndigheterna struntar i elfältens faror« [52] och »Vi utsätts för ett gigantiskt experiment« [53]. Sedan dess verkade Liza ha slutat skriva om ämnet. Varför hon tystnade vet jag inte, kanske blev hon vänligt men bestämt upplyst om att det inte gagnade hennes karriär att ta parti för en så utstött och mobbad grupp som de elsjuka? Men om det nu var så som Liza Marklund befarade, om ens en bråkdel av alla farhågor stämde, hur skulle vi då kunna gå vidare med våra liv som om ingenting hänt? Hur länge kan vi fortsätta låtsas?

 

1.5

Klart var att åtminstone jag inte orkade mycket längre. När höstterminen började mådde jag sämre än någonsin förr. Det värsta var att det börjat påverka undervisningen. Visst, sedan många år hade jag jobbat upp en materialbank med lektionsupplägg i stort som smått, så en viss grund hade jag att stå på. Men själva udden, den där osynliga förmågan som skiljer en bra lärare från en mindre bra, att levandegöra stoffet och få det att svänga, och dessutom kunna göra det gång på gång för ständigt nya klasser, att upprepa det lilla mirakel som är en lyckad lektion, det fanns inte längre där och det var en stor sorg för mig.

Att rabbla Rabelais betydelse för kommande århundradens litteratur och se gäspningarna fortplantas som ett virus bland bänkraderna i stället för att som förr dra ned skrattsalvor och fascinerat äckelskruvande på kropparna genom att livfullt recitera ur Den store Gargantuas förskräckliga leverne, det skavde. Varje gång jag sjönk ned i personalrummets soffa eller hellre i ensamheten på mitt arbetsrum kändes det som om jag blev lite tyngre, som om det var ännu lite svårare att resa sig när det var dags igen.

Som om det inte var nog så vände sig mina kollegor mot mig.

Min tröst den här tiden var att förkovra mig ytterligare i litteraturen om elöverkänslighet, att verkligen lära mig allt som fanns att veta, [54] men som med allt annat fanns det en ände, ett slut. Som om det inte var nog så vände sig mina kollegor mot mig. Jag har väl alltid vetat att jag inte var arbetsplatsens populäraste precis, tvärtom har det aldrig varit mitt mål. Man kan inte behaga alla, då blir man blott slätstruken och platt. Dessutom brukar svensklärare ofta ses på med en blandning av avund och respekt eftersom vi är ett slags paraplyer för resten av undervisningen. Då vi har koll på elevernas språkförmåga kan vi ofta räkna ut hur det går för dem i de andra ämnena, och indirekt ha möjlighet att påverka även där. Sådant kan sticka i ögonen på fel personer.

Å andra sidan hade jag inte förstått exakt hur mycket andra irriterade sig på mig förrän jag blev tillräckligt svag för att de skulle våga gå till angrepp, i början med försiktiga nålstick, senare öppet och oförblommerat. Jag visste ju att jag varit obekväm och talat i motvind i allt från hur jag motsatt mig den tilltagande karriärismen inom läraryrket i form av förstelärare och lektorer [55] till att jag tidigt verkade för att införa ett genusperspektiv i undervisningen [56], långt innan »feminismen« blev ögontjänarnas och karriäristernas dogm för dagen.

Av någon anledning hade det där med Hvitfeldtskakravallerna fastnat som gammal kladdig häftmassa på mig. Små gliringar påminde mig ständigt om jag mot förmodan glömt själv. Det sändes någon granskning av vänstervåldet på tv och givetvis fick jag nästa dag i personalrummet frågan hur jag ställde mig till det hela, hur kunde jag ursäkta en sådan sak som att misshandla en stackars gästarbetare i tron att denne var nazist, eller menade jag kanske att det fanns flera perspektiv på saken? Jag bara fortsatte bläddra i Skolvärlden och låtsades som om jag inte hört. Några dagar senare var en debattartikel uppsatt på anslagstavlan, skriven av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism som manade till vaksamhet i skolorna och ökat engagemang från lärarna i kampen mot terrorismen. Kändes som om det var en signal till mig. Helst ville jag slita ned artikeln och knyckla ihop den, men jag visste att det var en fälla, det var vad de räknade med. Dessutom var det ju svårt att inte hålla med om texten i sak. Ett moment 22.

Veckan efter kom bomben. Åsa hade anmält mig för oskicklig yrkesutövning till Skolinspektionen som en följd av mitt hämningslösa höjande av betygen, något som kunde leda till indragen lärarlegitimation. Nu hade Skolinspektionen bestämt sig för att göra en »omfattande granskning« av bedömningarna på skolan, vilket lett till skriverier i GP. [57] I ett brev uppmanade skolledningen samtliga lärare i teoretiska ämnen att fylla i ett detaljerat formulär och stå redo att argumentera i varje specifikt fall. För varje elev man hade blev det ett dubbelarbete, dels den ordinarie dokumentationen kring bedömningen, dels Skolinspektionens specialformulär, allt tack vare mig.

Om stämningen var dålig innan blev den mer eller mindre bottenfrusen nu.

Om stämningen var dålig innan blev den mer eller mindre bottenfrusen nu. Samtal som plötsligt avstannade när jag kom in i ett rum, praktisk information som nådde alla utom mig, kollegor som inte låtsades se en när vi möttes i korridorerna. Sedan många år hade jag som tradition att ta en Żywiec eller två med min svensklärarkollega Annie på mysiga polska krogen Krakow den första onsdagen varje månad. Nu meddelade Annie att hon tyvärr dubbelbokat sig. Våra onsdagar som var heliga! Som jag slagits för när bokcirkeln ville byta dag, som var ett ljus i mörkret särskilt under vinterhalvåret. Att få kliva in i den murriga lokalen och bli välkomnad av den fryntlige mustaschprydde ägaren och beställa in en rykande varm żurek eller kanske en mättande bigos. Det skulle aldrig mer bli några mer besök på Krakow för Annie och mig.

Veckan efter var det måndag och arbetslagsmöte som vanligt. Det kändes som om Skolinspektionens granskning var det enda vi pratade om, åtminstone minns jag inte att det stod fler punkter på programmet. Och hela tiden var det som om allas blickar var riktade mot mig. Jag såg ned i mina papper, bläddrade i dem medan ännu en kollega utgöt sig om hur »den där förbannade betygsgrejen« tog upp all hennes tid och att en massa annat fick släpa efter.

Och så var det lysrören. De evigt skinande, stickande lysrören. Stängde man aldrig av dem? Som horisontellt placerade lasersvärd låg de samlade uppe i taket, dammiga och varma. Jag kunde riktigt höra hur det sprakade om dem. Åh gud vad jag ville be någon gå och släcka dem, vi skulle klara oss med dagsljuset från fönstren, det var bara strax efter lunch. Men jag kunde inte. De hade vägrat, i värsta fall skrattat. En droppe svett föll ned på pappret i mina darrande händer, fläckade ned Skolinspektionens byråkratiskt torra logotyp, fick den att fläkas ut, bli suddig och diffus.

På spårvagnen hem fanns ingenstans att sitta. Tryckt mellan en gigantisk ryggsäck och någon annans rygg sträckte jag mig förgäves efter öglan av läder. Vagnen krängde till och jag föll handlöst som den värsta turist. Dumt ursäktade jag mig till en irriterad karl i vars famn jag fallit. Nere i Brunnsparken vällde ännu fler ombord. Förstod de inte att det var fullt, att de inte fick plats? Nej då, de skulle tvunget pressa sig in, vägrade vänta på nästa tur. Det var otroligt kvavt, ventilationen verkade vara trasig. Långsamt snurrade ansiktena framför mig i en allt vidare cirkel. En distinkt metallsmak i munnen, som att suga på gamla mynt. Vi lämnade Centralstationen bakom oss och jag var säker på att jag skulle svimma. Svett rann nedför ryggen, blötte upp troslinningen och fortsatte ned för låren. Endast en stark viljeansträngning höll mig på benen.

När vi kom fram till hållplatsen vid SKF klarade jag inte mer. Jag störtade ut och kräktes i kurens räfflade soptunna. Fyllgubbarna som satt där garvade rått åt mig. Jag strök vitt slem ur mungipan och stapplade hemåt längs med den evighetslånga fabriksbyggnaden. Tog sikte på Kvibergs regementes slottsliknande profil och tog ett steg framåt, och så ett till. Förbi det militära överskottet, förbi fotbollsplanerna. På något sätt kom jag ändå hem. Jag såg min gata, jag såg mitt hus. Med mina sista krafter grävde jag upp nycklarna ur väskan och låste upp. Så fort jag stängt dörren om mig föll jag handlöst över trasmattan i hallen.

När jag vaknade var det kväll. Stig slickade mitt ansikte och gnällde lättat när jag reste mig på knä. Darrande släpade jag mig nedför källartrappan, hårt höll jag om ledstången för att inte falla igen. Famlade mig fram till huvudströmbrytaren vars vitgrå låda låg inkapslad i slöjor av spindelväv. Tog ett djupt andetag, bet ihop och sträckte fram handen. Klick. Den stängdes av. Det blev alldeles tyst. Kämpade mig uppför trapporna igen, slängde mig i sängen där jag somnade med kläderna på. Jag sov i ett dygn.

Yrseln var borta, benen bar, tankarna kom klarare, utan anspänning.

Vaknade av Stigs bestämda krav på mat. Jag var uttorkad och svag, men bättre. Yrseln var borta, benen bar, tankarna kom klarare, utan anspänning. Den kvällen tände jag levande ljus i rum efter rum. Till doften av svavel grät och förbannade jag mig själv om vartannat. Tårar och tandagnissel. Åt upp det ur kylen som inte fick förfaras när kylan gick ur. Två hekto lantpaté och en halv liter kefir. Stirrade på ljuset på mitt köksbord, försökte fokusera på den dansande lågan, följa lågans rörelser så som vi lärt oss på retreaten i Småland, men bröt ihop gång på gång. Hulkade med huvudet i armarna, vrålade rakt ut, ett primalskrik i natten som fick Stig att springa och gömma sig bakom soffan.

»Jag … har blivit … elöverkänslig …«

»Jag har blivit elöverkänslig!«

Jag yttrade orden, försökte förstå dem. Försökte förstå det. Insikten var både befriande och vedervärdig. En sådan lättnad, en sådan smärta.

Jag mindes dagen då jag fick min första mens. Jag var elva och det kändes som världens undergång. Jag ville verkligen inte sluta vara ett barn, sluta med mina bokmärkessamlingar och bekväma kläder, sluta gå hem till Håkan på Rubelgatan och leka med hans Big Jim-gubbar, sluta på simskolan på Valhallabadet. För det var jag övertygad om att jag var tvungen till, särskilt det sistnämnda. Aldrig mer halvnaken, aldrig mer riskera att det där äckliga konstiga doftande blodet skulle välla fram så att alla såg. Aldrig mer flicka.

Jag hemlighöll det för mamma i flera dagar, gömde mina trosor under sängen och ljög om att jag kände mig sjuk så att jag fick stanna hemma från skolan. Jag ville inte bli som hon och mormor, bli en riktig kvinna med allt vad det i mina ögon innebar av plågsamt evighetslånga bjudningar, konstigt skavande barocka utstyrslar och stönande, gnäggande, frustande främmande män som besökte en om nätterna och sedan drog eller stod i strumplästen och kräktes i handfatet klockan fem på morgonen när man ville gå och kissa.

Ändå var det just det som skulle firas när mamma väl upptäckt mina blodiga bylten, mitt högtidliga uppstigande i kvinnoklanens stolta släkte. Mina protester hjälpte föga, vi tågade ned till apoteket på Axel Dahlströms torg där fem (!) paket bindor av maxityp inhandlades högt och tydligt så att ingen av de andra kunderna kunde undgå det, därefter bakelser på torgets konditori.

Jag minns att jag försökte äta upp den gigantiska skapelsen av grädde och socker men att den stod mig upp i halsen, mamma fick ta min också, sedan började jag gråta och fick en utskällning för att jag var så otacksam. Hela den där scenen, med gråten bortretuscherad, var något som mamma ständigt skulle återberätta för vem som nu råkade vara i närheten, det var ju så lustigt vet ni, hur hon städade och hittade de rödbruna underbyxorna och »ja, jag trodde först att det var något som gått och dött där under madrassen«. När jag tänker efter var det en av få gånger som mamma verkligen var en mamma, på gott och ont, som hon axlade den ceremoniella rollen som anförare och ledsagare i det att hon förde vidare den budkavle som vandrat mellan generationerna.

Det starkaste minnet är ändå den där sekunden av insikt där hemma på vår mosaikklädda toalett på Riksdalersgatan. Hur magsmärtan jag haft de senaste dagarna fick sin förklaring, den märkliga tyngdkänslan och så fuktigheten som föll samman till en fruktansvärd insikt när jag såg den blodiga grenen. Helvetes skit, vad fan gör jag nu?

Jag stirrade på ljusets låga. En droppe stearin rann över kanten, rusade ned och försvann.

 

FOTNOTER:

45) En allergi orsakas av allergener, ett slags proteinämne som vissa personers immunförsvar reagerar på och skapar en överreaktion. Symptomen vid strålning från elektromagnetiska fält (EMF) påminner i många fall om allergiska reaktioner, men rent tekniskt är EMF ingen allergen.

46) Tegenfeldt, Claes, Tål du el?, Bilda, 2001, s. 10.

47) Brante, Thomas och Norman, Helena, Epidemisk masspsykos eller reell risk?, Symposion, 1995, s. 146.

48) Elöverkänslighet, något som påverkar hela familjen, broschyr från Elöverkänsligas Riksförbund, 2014.

49) Förbättrad elmiljö: åtgärder för att minska elektriska och magnetiska fält, Boverket 1998.

50) Richardsson, Ole L, Elflykting i eget land, Tornfalkens förlag, 1997.

51) »Inte frisk av en björntjänst«, Dagens Nyheter, 2015-01-21.

52) Expressen, 2008-08-24.

53) Expressen, 2008-12-14.

54) Till exempel lärde jag mig mycket om hur elektromagnetiska fält påverkar både människor och djur, exempelvis hur fåglar navigerar efter jordens magnetfält, att hajar jagar genom att följa de svaga elektriska pulser deras byten sänder ut och att statisk elektricitet kan vara livsfarlig för människor då man kan råka antända bensin eller naturgas enbart genom kroppens egen laddning, vilket hände en kvinna i USA som flammade upp som en fackla när hon tankade med etanol.

55) Systemet med förstelärare och lektorstjänster som innebär mellan fem och tiotusen kronor mer i månaden än kollegorna skapades för att höja nivån på undervisningen och göra läraryrket mer attraktivt exempelvis för dem som övervägt en akademisk karriär. I realiteten sår dock de stora löneskillnaderna split och skapar ett glapp i det kollegiala samarbetet. Förstelärarna fungerar dessutom ofta som ett slags mellanchefer under rektorn i det att de kan göra klassrumsobservationer för att granska andra lärares undervisning samtidigt som de arbetar tätt ihop med skolledningen med arbetslagsutveckling och IKT (informations- och kommunikationsteknologi).

56) Carin Holmberg och Eva Lundgren-Gothlin var mina gudar under nittiotalet.

57) »Oklarheter kring bedömningar på Hvitfeldtska«, Göteborgs-Posten 2015-09-03. För övrigt den enda tidningsartikel som skrivits om mig bortsett från en notis i GT från tidigt nittiotal efter att vår Loesjegrupp varit ovanligt aktiva, »Nattliga budskap förundrar«, exakt datum oklart.

Publicerad
2 days sedan
Silas Aliki, advokat och grundare av Folkets advokatbyrå, är ny krönikör i Arbetaren. Foto: Lo River Lööf, Janerik Henriksson/TT, Johan Nilsson/TT, Andreas Hillergren/TT

Silas Aliki:
Polisens mass­övervakning är ovärdig en rättsstat 

Sedan polisen inte längre behöver söka tillstånd för kamerabevakning har den polisiära massövervakningen ökat kraftigt. Just nu övervakar polisen Helsingborgs innerstad i samband med demonstrationer mot folkmordet i Palestina. Silas Aliki har JO-anmält polisen för att ”dokumentera åsiktsyttringar som klassas som antidemokratiskt beteende”.

Den 6 november meddelade Helsingborgspolisen att de kommer att kamerabevaka hela Helsingborgs innerstad med drönare fram till den 28 december i samband med att det hålls demonstrationer i staden. 

Beslutet kommer bara dagar efter att polisen i Helsingborg sagt till Sydsvenskan att de har som uppgift att ”dokumentera åsiktsyttringar som klassas som antidemokratiskt beteende”. Jag valde att JO-anmäla uttalandet. Helsingborgspolisen har förtydligat att de inte menade att de registrerar demonstranternas åsikter. Alla filmer raderas, säger polisen, om de inte visar någon brottslig verksamhet. 

Den uppmärksamme har inte glömt att det var i Polisregion Syd det så kallade Romregistret upptäcktes för tio år sedan: Myndighetens kriminalunderrättelsetjänst hade upprättat ett informellt register med personuppgifter där personer med romsk bakgrund listades.

Såväl Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som Justitieombudsmannen riktade allvarlig kritik mot polisens behandling av personuppgifter. Det finns därför anledning att ta polisens uppgift om att man raderar all information med försiktighet. 

Men oavsett om Helsingborgspolisen säger sig radera allt de filmar, är redan själva kameraövervakningen problematisk.

Sedan några år tillbaka behöver polisen inte längre söka tillstånd för att kamerabevaka, utan får själva fatta beslut om och när det är lämpligt.

Kraftig ökning av polisiär övervakning

Sedan dess har polisiär övervakning, både med och utan drönare, ökat kraftigt. Kamerabevakningslagen anger att övervakning endast får ske om vikten av den väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Det ska alltså göras en proportionalitetsbedömning.

Uppgifter om politisk åskådning är dessutom så kallade känsliga personuppgifter. Brottsdatalagen, som reglerar polisens personuppgiftsbehandling och som stiftats för att skydda den enskildes integritet, anger tydligt att en persons politiska åsikter utgör en känslig personuppgift som inte får behandlas.

Helsingborgspolisen har, i beslutet om övervakning, angett att övervakningen specifikt avser demonstrationer mot folkmordet i Palestina. Eftersom det är sådana demonstrationer man vill övervaka, anges att det finns en risk att de behandlar känsliga uppgifter om att personer är ”religiöst eller politiskt sammanbundna med Palestina, och/eller islam eller kristendom”. 

Arbetarens nya krönikör: ”I Sverige fostras vi till att tro att staten gör rätt”

Med tanke på att temat för demonstrationen enligt beslutet innebär ”en potentiell risk för motsättningar” och att det därför kan uppkomma ordningsstörningar bedömer polisen att behovet av övervakning överstiger integritetsintrånget som uppstår genom behandling av känsliga personuppgifter.

I beslutet lutar sig myndigheten också mot paragrafer i kamerabevakningslagen där tillfälliga undantag för viss kameraövervakning som ska förebygga och förhindra “allvarlig brottslighet” finns. Ingenstans i beslutet motiverar polisen vad som kan anses vara allvarlig brottslighet i samband med demonstrationerna, mer än vanligt förekommande, eventuella motdemonstrationer. 

Åsiktsyttringar övervakas inför demonstration

Trots de kraftiga begränsningarna som lagstiftaren satt upp för att skydda åsiktsfriheten fattas alltså beslut om att massövervaka åsiktsyttringar och hantera känsliga personuppgifter. Ska det förstås som att polisen anser sig ha rätt att behandla känsliga personuppgifter i alla typer av demonstrationer där det “råder motsättningar”? Prideparader, första maj, antirasistiska demonstrationer – ska de slentrianmässigt filmas? Eller är det demonstrationer mot Palestina i sig som på något sätt utgör “allvarlig brottslighet”? 

Hanteringen inger inte förtroende för hur polisen ska hantera alla andra tvångsmedel som de nu i hög hastighet förses med. Polisen brukar, i de proportionalitetsbedömningar som görs i övervakningsbesluten, anteckna att svenskarna är positiva till kameraövervakning och att det därför inte är något större problem med integritetsintrånget. 

Håller du inte med, är det alltså dags att göra din röst hörd. Risken är annars att staten vänjer sig vid att kunna övervaka var och en, när som helst och hur länge som helst, på mycket lösa grunder.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan

Ny­industri­aliser­ing i Sápmi: ”Grön kolonisering”

Den så kallade gröna omställningen, med tillhörande nyindustrialisering av stora delar av Norrland och Sápmi, är för Samerådets Åsa Larsson Blind inget annat än en ny våg av kolonisering. – Statens övergrepp och koloniala politik gentemot samerna har aldrig upphört, säger hon.

Åsa Larsson Blind, som kommer från en renskötarfamilj och till vardags arbetar på Samerådet, inleder vårt samtal om den så kallade gröna omställningen med att belysa majoritetssamhällets förhållningssätt till de samiska områdena.

– Om vi tittar på vad som sker i norra Sverige och den delen av det som kallas Norrland och som överlappar med Sápmi, så är det i stort sett en ny våg av kolonisering. Från samiskt håll pratar vi om en grön kolonisering för att sätta fokus på de koloniala strukturer som Sverige har haft historiskt och aldrig brutit med. 

Hon beskriver den nyindustrialisering som pågår som en ny våg i en kolonial struktur, där Norrland och Sápmi är en del av Sverige där man ska hämta råvaror och producera resurser och överflöd till resten av Sverige.

Storskalig utvinning – ohållbart

Den andra sidan av den ”gröna omställningen” som hon vill belysa är vad som avses med omställning.

– Klimatforskarna vet vad vi måste göra: ställa om vårt samhälle, förbruka mindre resurser och släppa ut mindre koldioxid. Ändå handlar hela den gröna omställningen om att utvinna mer energi, i stället för att vi pratar om exempelvis energieffektivisering.

– Den energi vi ska använda måste vara ren energi, ja. Så vi måste ha förnybar energi. Men vi kan omöjligt tänka oss att vi ska byta ut ett energislag mot ett annat och fortsätta förbruka lika mycket. Det är bara ett utbyte – inte en omställning.

Arne Müller: ”Gröna omställ­ningen” drivs av vinst­intresse

Åsa Larsson Blind önskar också vidga perspektiven.

– Vi har en klimatkris men vi har också en biodiversitetskris. Och det som har lett oss hit är de koloniala strukturer som byggt på att fördriva samer för storskalig utvinning av naturresurser i norr. Inte minst storskogsbruket.  

Därför menar hon är det viktigt att fokusera på hur de skador som storskalig industrialisering har orsakat kan adresseras i dag, i stället för att fortsätta på samma linje.

– När det gäller biodiversitetskrisen måste vi börja bevara och skydda naturliga ekosystem, biologisk mångfald och inte minst börja restaurera mark, säger Åsa Larsson Blind.

Kiruna – gammal gruvfyndighet i ny skepnad

Sverige har hittat sätt att göra vinster på den så kallade gröna omställningen, till exempel när det handlar om batterifabrikerna och gruvdriften. Dessa är de två industrier som växer allra snabbast i norra Sverige just nu.

Det finns redan många gruvor, men även nya gruvprojekt ligger i startgroparna i Sápmi. Åsa Larsson Blind nämner Kiruna kommun där alla aspekter av klimatomställningen faller samman och blir tydliga.

Åsa Larsson Blind. Foto: Rebecca Lundh

Det var där LKAB tillsammans med energi- och näringsministern samt vice statsministern Ebba Busch i januari 2023 under Sveriges ordförandeskap i EU tog emot världspressen för att annonsera att gruvbolaget gjort det största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa. 

– LKAB driver ju just nu på att få börja gruvbrytning även i det som kallas Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna. Det är en fyndighet som man har vetat om väldigt länge. Det är mestadels järnmalm, men det som är skillnaden nu är att man profilerar den som sällsynta jordartsmetaller, för då är det berättigat i den gröna omställningens logik, säger Åsa Larsson Blind. 

Genom att fokusera på de mer ovanliga jordartsmetallerna som ligger inbäddade i järnmalmen kan gruvbolaget enligt EU:s nya mineralstrategi, Critical Raw Materials Act, ansöka om bidrag från EU-kommmissionen för så kallade ”kritiska projekt”. 

Företagen hittar alltså sätt att berättiga det de önskar göra i form av investeringar ur ett klimatomställningsperspektiv. Men om man granskar det så kan man fråga om det verkligen är befogat eller ens positivt för miljön, klimatet eller biodiversiteten?

”Världsnyheten” som basunerades ut med pompa och ståt hotar dessutom rennäringen i området och de renskötande samernas leverne och kultur. 

Renskötseln i Gabna sameby hotas av nya markexploateringar

Per Geijer-fyndigheterna ligger i anslutning till den nuvarande gruvan och inte långt från Kiruna stad och skulle gruvbrytning startas där skulle det innebära att den sista befintliga flyttleden för Gabna sameby, skulle skäras av, vilket skulle få fruktansvärda konsekvenser. Något som Arbetaren har rapporterat om tidigare. 

– Om de öppnar den här påtänkta stora gruvan på våra renbetesmarker, som redan i dag går på två sidor om nya Kiruna stad, skulle det innebära att den sista av fem markvägar för renarna skulle försvinna, säger Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby till Arbetaren.

– Renskötseln i området är inne i en kollaps på grund av alla exploateringar, tillägger hon.

Gruvmotstånd i Oviken: ”Behöver vi mat eller batterier?”

Gabna är en av de mest utsatta samebyarna i Sverige då det kommer till intrång och markexploateringar. Det har funnits gruvor på deras mark i över 135 år, bland annat LKAB:s, Sveriges största, järnmalmsgruva. I dag finns det ytterligare tre andra öppna gruvor, och tre föreslagna på området samt Kirunas nyuppbyggda centrum.

Karin Kvarfordt Niia. Foto: privat

– Sedan har vi all infrastruktur runt omkring med vägar och tunga transporter som går genom vår mark ända till Narvik, vilket innebär enorma ingrepp på naturen och den biologiska mångfalden, säger Karin Kvarfordt Niia. 

“Vi är beroende av våra områden”

Åșa Larsson Blind säger att det är svårt för dem som samer och minoritetsfolk som lever i de här koloniala strukturerna att komma igenom med ett alternativt budskap, när majoriteten och staten på nationell nivå har makten att definiera diskussionen och begreppen. 

Hon beskriver det som helt oförenligt att det hela tiden pratas om nya investeringar och samtidigt om klimatomställning och ett hållbart samhälle.

– Sverige ska bidra till världens hållbarhet. Men är det rimligt att Norrland och Sápmi ska offra sin lokala hållbarhet och sitt lokalt hållbara samhälle för att vi ska bidra med mineraler och resurser till världens hållbarhet på global nivå? säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Det är inte heller så att mineralfyndigheterna endast finns i norra Sverige. Det är absolut inte så, men det är bara i norra Sverige man anser det befogat och möjligt att bryta de här fyndigheterna i stor skala och i den utsträckning som har gjorts under historien och fortsatt planeras för. 

Enligt henne har bolag och politiker tillsammans drivit på den här utvecklingen utan hänsyn till samerna, som är ett av världens internationellt erkända urfolk. Sverige har inte ratificerat urfolkskonventionen, ILO 169, som ger vissa garantier för urbefolkningarnas markrätt. Trots att Sverige enligt folkrätten är skyldigt att ratificera ILO 169.

På många platser i världen använder majoritetssamhället söndra och härska som metod när det kommer till exploatering av naturresurser – hur har samerna stått emot det?

– Samerna har en enad position när det kommer till grundfrågan att skydda den samiska kulturen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Som urfolk är det våra traditionella områden och tillhörigheten till dem som vår specifika kultur grundar sig på. Vi är beroende av våra områden. Det är också så djupt rotat i vår kultur att det inte bara handlar om att vi har rätt till att nyttja de här områdena utan vi har också en skyldighet och ta hand om dem. Det är ett förhållningssätt som vi delar med andra urfolk världen över. 

Hon säger att hon blir frustrerad när hon tänker på att urfolk, världen över, som har så mycket att bidra med kring hur vi kan bygga ett mer hållbart samhälle, inte tillåts delta i diskussioner och beslut. 

Forskningen visar att 80 procent av den globala biologiska mångfalden finns i urfolksområden. Och biodiversiteten i världen minskar långsammare inom dessa områden.

– Det visar ju att hos urfolk finns aspekterna av hållbarhet och cirkulär ekonomi inbyggt. Det som hela världen letar efter.

– Men fortfarande 2024 är vi på en nivå där vi urfolk måste argumentera för att få vara med och delta i diskussionerna, som vid de årliga COP-mötena.

Det är också här det är lätt att bli konspiratorisk, och tro att det inte finns någon genuin vilja hitta lösningar utan att det faktiskt bara är business as usual, säger Åsa Larsson Blind.

Renar på berget Biergenis. Foto: Henrik Montgomery/TT

Hon påpekar också att klimatförändringarna är något som påverkar samerna i vardagslivet i allra högsta grad sedan flera år tillbaka. Det innebär stora utmaningar inte minst för renskötseln. Hon beskriver en dubbel börda.

– Vi lever med effekterna av klimatförändringen under alla delar av året, såsom nu den här hösten, när vintern är sen. Det innebär svårigheter för renarna att hitta mat och medför risker, såsom att isarna inte håller. Det andra handlar om att vi måste agera och hantera alla andras klimatåtgärder på våra traditionella marker, som gravt inkräktar på våra traditionella liv.

Åsa Larsson Blind är inne på det som hon ser som en skevhet i debatten: att någon ska tvinga oss att göra det ena eller det andra, i stället för att se att vi sitter i situationen tillsammans och att vi alla ska hitta en lösning.

– Det är ju inte för någon annans skull som vi ska ställa om samhället, utan för vår egen, för planetens skull.

– Till viss del, som jag sade tidigare. Från samiskt håll. Det här är våra marker. Sen har vi i den samiska kulturen inte samma äganderättsbegrepp, men det ligger ett historiskt arv i marken. Det här är våra områden. Vi ser inte det här som vilka områden som helst. Utan det här är de områden där generationer före oss har levt sina liv och kunnat göra det tack vare de här markerna. Det är vårt ansvar att bevara dessa marker så att generationer efter oss också kan leva av samma marker.

Saknas nationellt regelverk

Åsa Larsson Blind lyfter också det som hon ser som en övertro till ekologisk quick fix. Att så fort man hamnar i en svårighet ska man hitta en snabblösning, och sätter sin tilltro till att teknologin ska lösa problemen, i stället för att göra det jobbiga grundmurade arbetet. Något hon menar hela koloniseringen bygger på – bosättarkolonialismen – att hela tiden söka nya områden och ta över dem, som om det inte fanns något där innan.

– Hela tiden ska man hitta en ny värld. Har vi förbrukat den här, då går man bara vidare. I stället för att, som ur ett urfolksperspektiv, se att det är dessa marker vi har och dem måste vi ta hand om, säger hon och fortsätter:

– Och vi är ömsesidigt knutna till de här markerna. Om en större del av jordens befolkning hade den grundförståelsen tror jag att det vore helt annorlunda. Urfolk världen över har fortfarande de här pusselbitarna i våra traditionella näringar, i vår samhällsstruktur och i våra kulturer. Vi kan lära oss av det. Men i stället blir vi marginaliserade och får inte plats vid bordet när vi ska prata om dessa frågor, om det så är på COP eller nationellt. 

Demonstrationer mot gruvplanerna i Gállok, i närheten av Jokkmokk, år 2013. Foto: Tor Lundberg Tuorda

Åsa Larsson Blind säger att hon saknar ett nationell ledarskap. Som det har blivit tycks allt ligga i händerna på industrierna och företagen. Det är ju inte de som ska driva utvecklingen, utan det borde ske nationellt med regelverk och system för hur till exempel omställningen ska ske.

– Gruvverksamhet kan, för att ge ett exempel, inte vara en grön verksamhet, den kan inte vara hållbar, för det är utvinning av en icke-förnybar resurs. Men det kan naturligtvis vara så att vi behöver vissa ämnen, och att vi behöver utvinna dem. Då ska det göras, men inte under falska premisser om att det är en grön hållbar verksamhet utan argumenten ska utgå ifrån vad det faktiskt är.  

Ett nationellt ledarskap skulle även kunna ha ett bredare helhetsperspektiv och titta på rimligheten i vad ett område kan tåla.

– För det kan inte vara så att vi ska utvinna mineraler till vilket pris som helst. Vilket är det som håller på att ske i vissa delar av Sápmi. Till exempel i Kirunaområdet riskerar man helt enkelt att offra mänskliga rättigheter och en urfolkskultur, som är grundlagsskyddad och skyddad enligt internationell rätt, för ännu en gruva. 

Gruvdrift och renskötsel går inte ihop

Konsekvenserna är oöverblickbara. Åsa Larsson Blind pekar på en av flera kulturella aspekter som aldrig tas i beaktande eller värderas.

Gruvdrift och renskötsel går inte ihop. För gruvor gör om renbetet till sten. 

– Vi har inte ett exempel på en väl återställd gruva, där man kunnat återbörda tidigare gruvområde till renbetesmark, säger hon.

Utanför Vittangi i Kiruna kommun, vill ett australiensiskt bolag starta en grafitgruva. Man pratar om en drift på 25 år, men i själva verket skulle det innebära att man ödelägger området för säkert 100 år framåt. 

– Det är inte ett jättestort område, men det innebär förlorad renbetesmark under alla dessa år. Det handlar också om att en eller snarare två generationer samer inte kommer att lära känna de här markerna, lära sig namnen på platserna eller kunna flytta över de här områdena, konstaterar Åsa Larsson Blind.

Allting handlar om att den som har makten att fatta beslut också har makt att bestämma vad som är viktigt och vad som ska bevaras. I Sverige talar man om riksintressen, men urfolksrätt eller internationell rätt finns aldrig med när man väger intressen mot varandra. 

Hade det gjort någon skillnad om Sverige hade ratificerat urfolkskonventionen ILO 169, som antogs i FN 1991 och som Sveriges riksdag röstade nej till att ratificera senast 2015? 

– Det är klart det skulle göra skillnad. Hade Sverige ratificerat konventionen så skulle man väldigt tydligt ha den att stå till svars för. 

Hon tillägger dock att det inte skulle lösa alla problem.

– I Norge, som har ratificerat 169, är det ändå inte oproblematiskt med industriutvinningar.

Girjasdomens betydelse

I Girjasdomen 2020 gjorde Högsta domstolen den bedömningen att Sverige, oavsett om man har ratificerat ILO 169 eller inte, bör leva upp till internationell praxis, till exempel principen om fritt informerat förhandssamtycke (FPIC) – en rättighet som stipuleras i urfolksdeklarationen UNDRIP.

I november 2020 meddelade Högsta domstolen dom i det uppmärksammade målet mellan staten och Girjas sameby. Girjas sameby vinner tvisten mot staten. Högsta domstolen ger samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/ TT

Att Sverige trots att man har erkänt historiska övergrepp mot samerna fortsätter att inte ta hänsyn till vad samerna behöver för att kunna fortsätta existera hotar rennäringen och samernas kultur i stort.

Kommer ni kunna fortsätta med renskötsel om den här storskaliga industrialiseringen går vidare? 

– Nej, det finns områden där den röda linjen har korsats för länge sen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Det är en väldigt historielös utgångspunkt i debatten att ta avstamp i nuet och prata om vad vi ska göra framåt. Det går inte prata om situationen i Sápmi och för renskötseln utan att ha en uppfattning om allt som har hänt fram till nu. Att den här industrialiseringen har föregåtts av flera andra industrialiseringsvågor och alla med nya argument. En gång var det vattenkraften som kom och dränkte stora områden, inklusive stora betesarealer för renarna. Nu är det den gröna koloniseringen.

– Situationen i dag är nästintill ohållbar på många håll. Och då pratar man bara om ytterligare exploatering. Det finns en gräns för hur mycket man kan begära av ett folk och hur mycket man ska offra för det allmänna. 

Renskötaren Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby är inne på samma sak:

– De stora gruvexploateringarna vi ser nu är ett hot mot hela vårt leverne och kultur, som för renskötarfamiljer är kopplat till rennäringen året om, säger hon. 

Restaurering av betesmark

Vad är det då vi måste göra?

– Jo, bland annat måste vi börja titta på att restaurera betesmark. Det finns bra forskning på hur man kan restaurera.

Och så skulle Åsa Larsson Blind vilja se realistiska, seriösa diskussioner om vad som behövs för att renskötseln ska kunna fortsätta 

– Vill man prata om att ta nya marker i anspråk så måste man också ha en realistisk diskussion om hur vi kan säkerställa att renskötseln kan fortsätta. Och nationellt måste det finnas en ambition för att renskötseln ska kunna fortleva, säger Åsa Larsson Blind.

– Vi har ju otroligt stora utmaningar i vardagen som det är – bara klimatförändringarna i sig innebär gigantiska utmaningar – för vi är ändå en näring som lever och styrs av väder och vind. Alla extremväder som händer, har förödande konsekvenser på vår vardag, på vår egendom, på våra renar.

Och på det läggs dessa klimatåtgärder och exploateringen. För oss är inte det här två skilda saker. Allt som händer på markerna hänger ihop. Så vi behöver en seriös diskussion om vad renskötseln behöver för att den ska kunna fortsätta bedrivas på ett kulturellt acceptabelt sätt.

Vi kan inte bara hägna in våra renar och ge dem foder, det är inte samisk renskötsel. Då har man industrialiserat renskötseln, och det är inte det vi behöver nu. 

Sedan 2010 har det brittiska gruvbolaget Beowulf utfört provbrytningar av järnmalm i Gállok, väster om Jokkmokk. Samebyarna Sirges och Jåhkågasska har motsatt sig gruvplanerna med hänvisning till påverkan på rennäringen, länsstyrelsen sade nej, och provbrytningen har mötts av återkommande demonstrationer, protester och blockader. I mars 2022 beviljades gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines, dotterbolag till Beowulf, ett bearbetningstillstånd av regeringen och i somras godkände Högsta förvaltningsdomstolen regeringens beslut att tillåta gruvplanerna. Bilden är från 2013. Foto: TT

I dag använder samerna transporter och foder till renarna. Inte för att de vill, utan för att tidigare markanspråk ha tvingat dem till det här under det senaste århundradet. 

– Våra traditionella arbetsmetoder har blivit omöjliga att använda, så det är klart att vi också anpassar oss. Det krävs en respektfull diskussion om att renskötseln är en kulturell urfolksnäring, som är grundlagsskyddad, skyddad enligt internationell rätt. Vi har rätt och vi ska inte först behöva berättiga vår existens på våra områden, säger Åsa Larsson Blind.

Vid sidan av att restaurera betesmark kan renskötsel i sig fungera som en klimatåtgärd. 

– Renskötsel är ju definierat som en klimatåtgärd inom forskningen. Den motverkar klimatförändringen och uppvärmningen i och med att man håller landskap öppna. Vi behöver titta på de positiva delarna som renskötseln kan bidra med i klimatomställningen inom de samiska områdena. 

Påverkas samiska kvinnor och män på olika sätt i den gröna omställningen, det vill säga finns det ett feministiskt perspektiv att lägga på konsekvenserna av den utveckling som nu är?

– Det samiska samhället och de samiska näringarna bygger på en familjebaserad verksamhet. Och det som har hänt under historiens gång, när levnadsgrundlaget för det samiska samhället har underminerats, är att allt färre kan leva och försörja sig på de traditionella näringarna. Det i sin tur har påverkat familjesituationen och vardagen för samiska familjer. Fler samiska män än kvinnor har blivit kvar som renskötare när många tvingats ha andra yrken. 

Fyra renar på bete i en vindpark i Sápmi.
Renar i en vindpark i Sápmi. Foto: Heiko Junge/TT

En annan förändring som har skett är att numera ser man renskötseln som just ett yrke och ett ganska manligt yrke. Vilket det traditionellt inte har varit, eftersom renskötsel innehåller så många delar där hela familjen behövs. Men man har tvingats till en rationalisering och det mycket på grund av den nuvarande lagstiftningen, som staten, inte samerna, har beslutat om.

Åsa Larsson Blind vill även lyfta fram barnen. Även de påverkas. 

– Barnkonventionen är lag i Sverige och i den är det fastslaget att barn har rätt till sin kultur. Och det här är problematiskt för vi ser att den utveckling vi har underminerar möjligheterna att leva från de samiska näringarna. Något som i sin tur innebär att samiska barn och ungdomar förvägras sin kultur och sitt språk. Det utarmar det samiska samhället på alla fronter.  

– Ser man inte det som sker så ser man inte heller ens en tillstymmelse till försök till motverkande åtgärder. Det saknar jag verkligen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Mannen hamnade under sin lastbil och dog av sina skador på E22 utanför Mönsterås
Hittills i år har minst 35 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Olyckorna på jobbet: Man klämdes till döds under lastbil


En man i 45-årsåldern omkom under söndagsnatten efter att ha blivit klämd under sin lastbil vid en misstänkt arbetsplatsolycka utanför Mönsterås. 

Olyckan inträffade på E22 strax utanför Mönsterås i östra Småland. Chauffören, som var ute och saltade vägen med sin lastbil, ska enligt polisen av oklar anledning hamnat i diket där han sedan hittades svårt skadad under bilen. Ett räddningsarbete drog genast igång och vägen stängdes av i bägge filer. Mannens liv gick dock inte att rädda och händelsen utreds nu som misstänkt arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har minst 35 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige.

Förra året dog minst 55 personer på sin jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Illusionen om den seriösa debatten

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Så lyckades Trump utnyttja inflationen i valet

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby. 

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln