Sedan två år tillbaka utreds socialförsäkringssystemet med tonvikt på sjukförsäkringarna. I den senaste delen av utredningen diskuteras möjligheten att göra om företagshälsovården och i framtiden låta den ta över en del av primärvårdens roll, men också delar av försäkringskassornas ansvar när det gäller sjukskrivningar.
Utredningen menar att väntetiden hos försäkringskassan och vårdens långa köer skulle minska, att pengar skulle sparas och att sjukskrivna snabbare skulle kunna återgå i arbete.
Utredarna konstaterar själva att ”det är en organisatoriskt ganska udda företeelse som vi har skissat på”, en marknadsfinansierad verksamhet som skulle ta över många av de uppgifter som i dag ligger på statliga myndigheter.
LO-ombudsmannen Stefan Wiberg ser en stor risk i att företagshälsovården mest skulle ägna sig åt arbete på individnivå med den lösning som utredningen föreslår.
– Det är viktigt med samordning mellan företagshälsovården och sjukvården, den fungerar inte som vi skulle vilja i dag. Därför finns det en poäng med den här idén. Men risken är att det blir individens problem att man mår dåligt på jobbet. Vi menar att huvudfokus ska ligga på arbetsplatsen – det är den som är patienten, inte individen. Risken är att det blir Kalles och Lisas fel att de har belastningsskador, inte hur arbetet är organiserat, hur man lyfter eller att fem ska göra det jobb som tio gjorde förut, säger han.
Stefan Wiberg menar att företagshälsovården måste bestå av såväl arbetsgivare som fack, både när det gäller upphandling och användandet av dess tjänster.
– Fast redan nu har vi problem med att vi från den fackliga sidan har förlorat inflytandet över upphandlingen.
Förhoppningen med förslaget är att sjukfrånvaron ska hållas nere genom att arbetsgivare och fack får en ekonomisk sporre att arbeta mer med arbetsmiljön. Men bland kritikerna är farhågorna stora om att företagshälsovården främst kommer att se till arbetsgivarens intressen och att det i förlängningen kan leda till att sjuka människor friskförklaras.
Utredningen skriver att en förutsättning är att företagshälsovården inte ska kunna anklagas för att vara arbetsgivarens förlängda arm.
– Folk kommer inte att gå till den här typen av primärvård om de inte litar på den. Företagshälsovården måste förtjäna sin legitimitet. Tanken är att såväl arbetsgivaren som försäkringssystemet och arbetsmiljösidan finns med. Det gör att läkaren inte är beroende av bara arbetsgivaren, säger Anna Hedborg, tidigare socialförsäkringsminister och utredare i socialförsäkringsutredningen.
Hon ser ingen risk att människor inte tillåts vara sjukskrivna i den utsträckning de behöver.
– Det finns ju en grundläggande läkaretik som handlar om att stå på patientens sida. Den etiken måste in på ett tydligt sätt.
Vad händer med den som står utan arbete, eller som inte har en fungerande företagshälsovård? Bör man inte bygga upp en sjukvård som är bättre för alla?
– Det här förslaget är inte tänkt att kunna fungera över en natt. Det är något för staten att fundera över, som vi inte har skrivit om här. Men att man inte omedelbart löser allting för alla ser vi inte som argument nog mot att försöka utveckla företagshälsovården, säger Anna Hedborg.
Peter Westerholm, professor emeritus vid Arbetslivsinstitutet kallar skriften ”ett fräscht inlägg i diskussionen” och delar inte farhågorna om att företagsläkarna kan komma att fungera som arbetsgivarnas förlängda arm.
– Har man en försäkring så att finansieringen sker i kollektiv form och styrs gemensamt av arbetsgivare och fack så tycker jag att risken för det inte ska överdrivas, säger han.
Peter Westerholm ser flera fördelar med idén.
– Företagshälsovården är utbildad för att hantera arbetsmedicinska frågor, vilket inte är fallet med primärvården, så det här kan vara ett sätt att tillföra systemet sakkunskap, och det är viktigt att undersöka former för samfinansiering mellan arbetsliv och det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet, säger han.
